E-recepten klickar inte med dagens och framtidens värld
Till och med för en sådan enkel sak som att skriva ut ett läkemedel kan det krävas flera dussintals klick, fastän du är inloggad och patientens läkemedelslista redan finns på skärmen.
Att skriva recept på ett läkemedel är ett exempel på implementering av e-hälsa. E-recept förs ofta fram som en framgångssaga inom e-hälsa och det är sant att e-recept är en framgång, på sätt och vis.
E-recept används av nästan alla som förskriver läkemedel i Sverige idag och visst, de minskar riskerna med överföringsfel, gör det lättare att förnya recept och sparar tid på apoteken.
Men tänk efter lite grand. Är det verkligen så här vi vill och bör arbeta? Dagens e-recept – och till stora delar arbetssätten kring dem – är en elektronisk variant av en envägskommunikation på papper från en tid innan 1990-talet.
Då fanns bara papper som medium. Då fick patienten bäst förmån om en och samma läkare skrivit recept på patientens alla läkemedel vid samma tillfälle. Då var läkarens ordination det som patienten fick.
Idag har vi möjlighet till dubbelriktad kommunikation; handelsnamnet som ska skrivas på receptet är normalt inte den produkt som farmaceuten kan expediera inom förmånen; beslut om förpackningsstorlek fattas av farmaceut utifrån lagerhållning och läkemedelsförmånens regler etc, etc.
Det som i dag vore tekniskt möjligt – att läkaren ordinerar läkemedel (substans, beredningsform, styrka och dos och när det finns medicinska skäl låser ordinationen till en viss produkt) för en viss tid och ändrar dos eller sätter ut läkemedel som i sluten vård och vid dosläkemedel – det tillåter inte dagens regelverk och därför inte heller våra IT-system. Ändå är det naturligtvis så vi borde arbeta.
Nästan alla andra beslut som du tvingas fatta vid e-recept är beslut som expedierande farmaceut ändå ska ta (och ofta har bättre underlag för att ta som t ex vad som finns tillgängligt) utifrån reglerna kring läkemedelsförmånen.
Att till exempel skriva flera uttag av ett recept är faktiskt en förmånsregel i första hand, inte en medicinsk regel. När det finns medicinska skäl att begränsa tid mellan expeditioner då ska det naturligtvis finnas som en möjlighet, men inte annars.
Varför har det blivit så här då? Elektroniska patientjournaler, liksom e-receptsystem, måste byggas utifrån regelverken. Och regelverken borde naturligtvis anpassas efter patientens och vårdens behov, samt i exemplet med e-recept även behoven på apotek.
Men hur ska lagstiftare, myndigheter, beslutsfattare inom vården, apotek, samt IT-utvecklare veta vad de ska göra om det inte finns tillräckligt med läkare och annan vårdpersonal som ifrågasätter regelverk baserade på en föråldrad pappersvärld?
Hur ska, framför allt yngre läkare, våga och orka ge sig in i detta arbete om de inte får stöd av alla oss andra? De ska inte behöva stå till svars för alla tillkortakommanden i de befintliga patientjournalerna. Fel som beror på inriktningsbeslut fattade för fem, tio eller femton år sedan!
Därför är det viktigt att det finns personer med mod och visioner att beskriva nya och bättre arbetssätt som IT kan göra möjliga.
Arbetet med en nationell ordinationsdatabas, NOD, kommer kunna förbättra situationen till en del men det tar tid och det krävs också regeländringar för att nå ända fram. Så om inte varje läkare tar sitt ansvar fullt ut kommer NOD, precis som dagens system för ordination av dosförpackade läkemedel, inte att fungera bra. Läkarens ansvar och vad patienten förväntar sig återkommer jag till i en annan krönika.
Mikael Hoffmann, läkare, specialist i klinisk farmakologi och i infektionssjukdomar,
samt chef för stiftelsen NEPI – Nätverk för läkemedelsepidemiologi.
