De dunkla läkemedelslistorna
”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel …”
Paulus ord om kärleksbudskapet i 1:a Korintierbrevet i 1917 års bibelöversättning är svårt att förstå om man inte inser att forntidens teknologi innebar att speglar var polerade metallplattor och inte senare tiders metallbelagda glasskivor. Tekniken medgav bara en dunkel bild, oavsett hur mycket man än polerade.
Lite grand är det på samma sätt idag, reflekterar jag över våra läkemedelslistor i patientjournalerna. Vi kan inte finna bra arbetssätt för föreskrifter och tekniken stödjer inte det vi vill göra.
Teknisk utveckling löser inte heller problemen för vi är inte särskilt tydliga – eller samstämmiga – kring hur vi vill arbeta med läkemedelsordinationer i de elektroniska patientjournalerna. Det räcker inte med att konstatera att ”det ska vara enkelt att ordinera.”
Kanske borde vi starta i andra änden? Inte försöka hitta felen i dagens arbetssätt och teknik och bygga på en ny våning på ett hus vilande på en bräcklig grund? Utan istället tänka tvärtom: När jag träffar en patient – vad skulle jag vilja veta om patientens nuvarande och tidigare läkemedelsbehandling?
Visst skulle jag vilja veta vilka läkemedel i vilken dos min patient ska ta just idag? Varför min patient ska ta dem och vilket målet med behandlingen är? Vem av mina kollegor som har ansvar för uppföljning av varje enskilt läkemedel och vem som senast tog ställning till patientens samlade lista?
Allt kanske jag inte kan få automatiskt med hänsyn till enskilda patienters önskemål om skydd för integritet.
Andra saker som mål för behandlingen kanske vi oftast inte ens formulerar för oss själva när vi sätter in ett läkemedel. Men det mesta av det övriga vore både värdefullt och möjligt för mig att kunna ta del av när jag möter en patient. Det skulle spara tid för mig och det skulle ge en bättre vård. Och det som är viktigt för mig som läkare är minst lika viktigt för patienten när patienten ska genomföra behandlingen på egen hand i hemmet. (Fast patienten nog i många fall är bättre hjälpt med ändamål med behandlingen på svenska än en mer detaljerad ordinationsorsak.)
Är vi överens om att det vore bra att enkelt kunna ta ställning till en patients läkemedelsbehandling så måste vi också inse att det är den som ordinerar läkemedlen som måste veta både vilket ansvar ordinationen innebär, och dokumenterar det nästa person i vårdkedjan behöver veta om samma ordination.
Alternativet till att läkaren gör detta är att vi i efterhand försöker lösa problemen som uppstår genom multiprofessionella team som gör läkemedelsgenomgångar och försöker rekonstruera vad läkarna som behandlat patienten tänkt. Det är inget fel på fördjupade läkemedelsgenomgångar – men de ska inte behöva vara normen utan något som tas till när ordinarie vård i undantagsfall inte fungerar.
Det är mot bakgrund av detta som både det policydokument om roller och ansvar för patientens läkemedelslista som Läkarförbundet nu ställt sig bakom och arbetet vid Socialstyrelsen med ordinationsorsak måste ses.
De ger möjligheter men ger inte färdiga lösningar. Om vi läkare kan vara överens om hur vi vill att patientens läkemedelslista ska fungera, om hur vi ska fördela roller och ansvar, och om vilka krav vi bör ställa på ett system för att enkelt kunna ange både ordinationsorsak och ändamål på samma gång – då kanske vi på sikt kan få de föreskrifter och IT-system som stödjer det vi vill.
Att göra tvärtom, skriva föreskrifter och bygga IT-system, för att sedan försöka enas om hur läkare ska arbeta har prövats tidigare …
Att se framåt och tro på förändringar är positivt. Det märks också i den nya bibelöversättningens mer positiva anslag: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.”