Krönika

”Återstår bara att också uppfinna ett rullande band där vi kan lägga sjuka människor”

"När man lagt tid och energi på att tänka eller göra något, så är det svårt att ändra sig. Vi ser det i alla mänskliga aktiviteter", skriver Stella Cizinsky i sin krönika om kunskapsstyrningen.

Artikeln ingår i temat Kunskapsstyrningen

Daniel Kahneman fick 2002 Nobelpriset i ekonomi  ”för att ha infört insikter från psykologisk forskning i ekonomisk vetenskap, särskilt beträffande bedömningar och beslut under osäkerhet”. Inom vår profession ser vi beteendet när vi låser fast vid fel diagnos eller inte förstår att vi orsakar komplikationer under ett ingrepp. Sunk cost fallacy handlar om detta. Men långt innan begreppet myntades, så har vi berättat om det för varandra: Det går åt skogen när vi tror oss veta allt. Vi förlorar vårt förstånd när vi letar efter universella sanningar. Kejsaren som inte lyssnar på slaven på triumfvagnen kommer att störtas.  ”Utan tvivel är man inte riktigt klok” påminde Tage Danielsson, och han var ju riktigt klok, det vet vi.

De stora projekten är särskilt känsliga för de investerade kostnadernas felbedömningar. Kunskapsstyrningen är inget undantag, och våra tankar styrs alltmer av svårigheter att erkänna misstag och rädsla för att förlora det vi har satsat. Det började med ett alltomfattande arbete, utan planerad utvärdering respektive möjlighet att stoppa eller ändra vägen och slutmålet. Många är kallade och utvalda att delta i Det Stora Goda. All ofullkomlighet skall bekämpas och alla tidigare osäkerheter försvinna.

Stöden ska leda till kunskap, vi kommer att förstå allt och tvivlarna må tystna. Besparingar kommer när vi gör allt för alla – hur det ska ske är lite oklart, det blir nog digitaliseringen som kommer att fixa grejen till slut. De som inte är med på tåget är förlorarna. Vad man kommer att förlora är kanske inte så tydligt, det sas något om den högspecialiserade vården som skulle struktureras av de som fick vara med och bestämma hur.

Sedan närmare 10 år har man suttit i möten och beskrivit hur andra ska arbeta. Samtidigt blev de som arbetade allt färre, allt tröttare och allt ledsnare. Ingen större skillnad har hittills visats för de som allting skulle gynna, det vill säga de patienter kring vilka vi personcentrerar och sammanhåller våra förlopp. Eller rättare sagt – vi gör förloppen för ett symptom, en diagnos eller en åtgärd. Den enskilde patienten passade nog aldrig in i projektet.

Lite ändringar har man gjort. Kunskapsstyrningen kallas oftare för kunskapsstöd. Visserligen kommer ju alla våra arbetssätt och hela vår dokumentation att vara styrd av dessa stöd, men vi får ju inte se dem som tvingande. Textmassorna är ofantliga i sitt omfång, det är svårt att se hur man skall använda dem. De är för omfattande för att fungera i en klinisk vardag, men samtidigt för triviala för att ge en förståelse för sjukdomen och åtgärderna. När de fungerar så handlar det om enklare saker –  där det fungerade redan innan. I det svårare så famlar vi mer än någonsin efter ett stöd. Men när det nu finns så mycket stöd att få, så kan ju de som kunde jobbet bara hänvisa till stöden och själva göra något annat än att träffa patienter. Utbildning och utveckling handlar numera om att powerpointa stöden och föreläsa om dem, skapa lokala anpassningar och lägga upp dem på regionens hemsidor. Rädde sig den som kan från lavinen av krav och problem som inte löses med hemsidans förnumstigheter.

Tyvärr verkar vi inte bli inte klokare. William Blake skrev för mer än 200 år sedan om det Stora Godas tyranni: “He who would do good to another must do it in Minute Particulars: general Good is the plea of the scoundrel, hypocrite, and flatterer, for Art and Science cannot exist but in minutely organized Particulars.”

När kan vi förvänta oss de utlovade vinsterna? Borde vi inte inom någon del kunna visa på ökad patientnytta, effektivitet eller bättre arbetsmiljö? ”Vår framgång räknas i liv och jämlik hälsa” har man som motto. Man känner igen anslaget från andra storslagna visioner utan plats för tvivel. Förmodligen kommer även kunskapsstyrningen – eller förlåt, jag menar förstås kunskapsstöden –  till sist att demonteras. Vi kommer att minnas det som ytterligare ett uttryck för hybris, önsketänkande och brist på kritisk reflektion. Sunk cost fallacy.

Förväntas vi nu bara fortsätta – och med tillförsikt rusa in i den sköna nya värld vi utmålat för oss? Kunskapsstöden kan väl skrivas av AI, en chatbot kan träffa patienten (patienten kan då själv få anpassa utseende, genus, etnicitet, röst och språk till det som passar bäst) och vi kan alla omskola oss till ledare, strateger och processtöd? Chatboten kan säkert också trösta och prata existentiella frågor med lidande patienter betydligt bättre än vi idag hinner och kan. Återstår bara att också uppfinna ett rullande band där vi kan lägga sjuka människor och ge dem omvårdnad några gånger per dag.

“Oh wonder! 
How many goodly creatures are there here! 
How beauteous mankind is! Oh brave new world, 
That has such people in’t” 

(Shakespeare, sannolikt kommer inom kort en korrigerad version av hans skrifter).

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera