
”Arbetsgivaren har struntat helt i läkarnas administrativa arbetsmiljö”
"Det är tydligt att man på en mängd sjukhus runt om i landet helt har struntat i läkares administrativa arbetsmiljö och patienternas rätt till sekretess vid planering av rum. Det är fullkomligt oacceptabelt!", skriver Sjukhusläkarnas ordförande Elin Karlsson i sin ledare.
Varför ska läkare ha egna arbetsrum? Vi hanterar ju inte viktiga papper som vårdens topp-administratörer. Vi behöver ju inte sitta ostört och ha möjlighet att tänka som vårdens strateger. Vårt arbete är enklare – vi jobbar med patienter – det måste ändå ses som en ganska perifer del av vården. Och det finns ju faktiskt vårdförlopp att utgå ifrån.
Att dessa missuppfattningar finns blir tydligt i intervjun med HR-direktören Kia Ronnhed. Enligt henne är det inga problem för läkare att sitta i öppna kontorslandskap eller att hitta ett tyst rum när sekretess krävs. Dessutom ges möjlighet till interaktion och en upplevelse av gemenskap. Samma HR-direktör menar att man förstås måste ha beteenderegler. Har man det funkar det utmärkt.
Då frågar jag mig: vilka läkaruppgifter syftar nämnda HR-direktör på att vi kan göra i kontorslandskap? Och vilken insyn har HR i läkarens arbetssituation och behov?
Dessa uttalanden har ingen som helst vetenskaplig grund – det finns mycket begränsad forskning på hur kontorslandskap påverkar läkares arbetsmiljö. Sjukhusläkarna har därför utlyst ett stipendium på temat. Men det vi vet är att vi arbetar i en kunskapsintensiv komplex bransch, med ett enormt ansvar och ständigt koncentrationskrävande beslut, ofta under tidspress.
Vi pratar med patienter och anhöriga, ibland svåra tunga samtal där tid till eftertanke behövs. Hur är detta förenligt med kontorslandskap eller aktivitetsbaserade arbetsplatser som inte är anpassade efter läkares arbetssituation eller patienternas behov av sekretess?
Här skulle vi behöva återinföra en nationell kontroll. Men tills vi är där – gör om, gör rätt! Elin Karlsson, ordförande
I detta nummer har Sjukhusläkarens journalister gjort det regionerna vid ny- och ombyggnationer av sjukhus helt verkar ha struntat i, de har frågat oss i professionen om hur våra arbetsplatser ser ut och hur det påverkar oss. Och det är tydligt att man på en mängd sjukhus runt om i landet helt har struntat i läkares administrativa arbetsmiljö och patienternas rätt till sekretess vid planering av rum. Det är fullkomligt oacceptabelt! Här skulle vi behöva återinföra en nationell kontroll. Men tills vi är där – gör om, gör rätt!
Vi läkare förtjänar en hållbar arbetsmiljö och patienterna förtjänar läkare som kan vara fullt fokuserade på sin uppgift. Var förresten inte HR från början tänkt att vara en stödfunktion för att vi som kan sjukvård skulle kunna lägga fokus just på sjukvård?
Tidigare nämnda HR-direktör uppger trender som orsak till att man väljer kontorslandskap och det kanske är det som är problemet. Hur läkares arbetsplatser bör konstrueras har spridits över regionerna som i en visklek, men helt utan vetenskapligt stöd eller en analys av vilken typ av arbetsplats som krävs. Skamligt – vi och våra patienter förtjänar bättre!
Det är ett återkommande bekymmer att förståelsen för läkares arbetsuppgifter och ansvar saknas på HR-sidan. Här kan vi titta på vad titlarna inom hälso- och sjukvården står för. En gång trodde jag att titlar som biträdande överläkare och överläkare faktiskt stod för en kompetensnivå och en ansvarsnivå. Att kriterier kunde variera beroende på sjukhusets uppdrag men att det snarast handlade om att kunna axla en roll i den sjukvård som sjukhuset bedriver.
Att titeln faktiskt gav mig som kollega ett sätt att tolka kompetensnivån när jag ringer en kollega och frågar om hjälp. Så fel jag har haft, i alla fall om man frågar HR på allt fler sjukhus. Det handlar istället om vilket behov HR ser att betala en lönenivå. En bakjourskompetent specialist på ett universitetssjukhus med över fem år i klinisk tjänst, ansvarsområden inom verksamheten och genomgången disputation behöver idag inte tituleras överläkare – och få en för uppgiften korrekt lönenivå – utan kan vara kvar som specialistläkare i all evighet om inte HR ser behovet.
Hur kan det få vara så? Hur kan vår kompetens och vårt ansvarstagande få devalveras till en titel satt av någon som inte ens kan sjukvård? Och om titlarna inte handlar om ansvar och kompetens – vad handlar de då om?
Det verkar idag pågå en lönedumpning på våra universitetssjukhus med motiveringen att man från HR inte har behov av högre titlar på läkare, oavsett vad verksamheten och patienterna har för behov av kompetensnivå. Man kan fundera på om detta är direktiv från högre ort – med tanke på att jag får in rapporter från flera sjukhus med liknande tongångar.
Hur kan vår kompetens och vårt ansvarstagande få devalveras till en titel satt av någon som inte ens kan sjukvård? Elin Karlsson
Det är fullkomligt oacceptabelt – självklart måste vi från professionen få betydligt mer att säga till om. Det ska finnas vettiga kriterier för våra steg i karriären, utformade av oss som faktiskt kan sjukvård.
Verksamhetscheferna, som självklart ska ha medicinsk kompetens för att kunna utföra sina arbetsuppgifter och axla sitt ansvar, ska ha mandat att ta ställning till när det är dags för en konvertering till nästa ansvars- och kunskapsnivå.
Funkar inte det måste vi likt distriktsläkarna hamna på lönenivå överläkare från dag ett som specialister.