Hatten av för Framtidens specialistläkare
Vad driver folk att läsa till läkare idag kan man undra med anledning av de stora antalet studenter som varje termin ropas upp för första gången. Det påminner om det gamla bibelordet – många äro kallade men fler äro ut-landsstuderande.
Platserna på läkarlinjen ska dessutom utökas ytterligare säger den glada regeringen, uppmuntrade av det faktum att vi nästan leder världscupen i antalet läkare per medborgare.
HSAN har vi ju avskaffat tröstar man de studenter som redan idag i vilsna flockar driver runt på sjukhusen utan att någonsin ha sett en riktig handledare.
Läkarutbildningen, som tidigare hette Medicin och som bestod av att man i rätt situation skulle rabbla rätt lista, har idag istället utformats med en uppsjö av val, electives och projektarbeten. Oftast med syfte att i längre eller kortare perioder få bort kandidaterna från sjukhusen.
Kurserna man läser är bara delvis ämnesindelade och de blivande läkarna läser istället kurser som heter ”Den sjuka människan 1” och ”Den sjuka människan 2”.
Även andra vårdutbildningar gör likadant utifrån sin profession. Sjuksköterskornas kurser heter alltså ”Den friska människan” medan sjukgymnasternas heter ”Den sneda människan”.
Sen får alla vänta med att lära sig något tills de kommer ut i yrkeslivet och får skapa kunskap själva efter bedrövad erfarenhet, muttrar de äldre surt, och anser att hela utbildningen antagit formen av en flirt- och förlovningskurs.
En läkarstudent blev också mycket bekymrad då han hört att innan man blev en duktig läkare ska man ha fyllt en kyrka, men blev mycket lättad när han förstod att det istället rörde sig om att fylla en kyrkogård, vilket han ansåg som betydligt enklare.
Men om studietiden ger utrymme för skoj och flärd är även framtiden ljus med ett rikt yrkesliv och ett otal karriärvägar att välja. Många står i valet och kvalet om att bli forskare och docent eller bli facklig och dissident.
Eller varför inte bli klinikens stora stjärna som med oförtröttlig kunskap och visdom finner de mest sällsynta diagnoser och behandlingar på en oändlig räcka av tacksamma patienter.
En sådan läkare är oumbärlig för varje klinik med självaktning, medan två innebär ekonomisk katastrof.
En annan möjlighet är nu att man snart kan bli akutläkare på riktigt, vilket hävdats från många håll vara en nödvändig utveckling. Motståndarna verkar vara nere för räkning, trots att de under alla år hävdat att akutsjukvård inte är en specialitet utan en plats.
Mycket har hänt från förr på akuten då vaktmästaren skötte sorterande av patienterna på ett enkelt och smidigt vis. Alla med ont i magen eller synliga skelettdelar skulle till kirurgen, medan alla med bröstsmärta eller hög ålder skulle till medicin. Om inget av detta förelåg gällde psyk.
Dessutom var ju beslutsgång och behandlingar enklare. Ont nedanför naveln var indikation för operation, ont ovanför naveln för magnecyl.
Allt gick ju också snabbare tack vare frånvaro av IT-stöd. En jämn och bra hastighet som då rekommenderades var att klara tre patienter per cigarett.
Idag ser det annorlunda ut och sorteringen sköts istället av triagens tipspromenad med kryssrutor och färgade lappar, medan arbetsflödet styrs upp av ofta helt färska tekniker som ger råd mer eller mindre handgripligt, sk ligistiker.
Nåväl även om vägen till specialitet är lång och brokig så brukar resultatet bli att de unga läkarna till slut sällar sig till den äldre skaran av empatiska kunskapsmaskiner i mänsklighetens tjänst.
Och även om läkarnas rykte om att vara glada i hatten och alltid ställa till med upptåg må stämma med verkligheten så finns det ändå en yrkesgrupp som är bättre på att gänga och kröka. Det är rörmokarna.
Det jag finner intressant är att utbildade läkare inte vill arbeta som läkare. De enstaka läkare som vägrar sträva efter att bli forskare, fackombud, politiker m.m. ses med misstänksamma blickar av sina kollegor. För utbildningen var väl för att få status och sen göra något annat. Naturligtvis då med fritidsintressen som segling och squash.
Fast vem kan anklaga en läkare för att han inte vill arbeta inom yrket. Besvärliga, smittsamma patienter kan vem som helst få nog av.
Låter som om triage och handläggning har flyttat sig från herrklubbens rökrum till förskolärarnas kafferep, ett tecken i tiden?