Stå upp för det patienterna behöver
Någonstans i rivandet av vårdens hierarkier – läs driften att sätta oss läkare på plats – har något vitalt gått förlorat.
Nedrustningen skedde på många plan. Författningar ändrades så att inte kravet på medicinskt ansvar skulle väga tyngst vid ledning av sjukvård.
Teamvård har utvecklats till en konstart som inte ger någon kontinuitet för patienten och därigenom minskar läkarens chans att följa och försvara sin patient mot systemens inneboende brister och fallgropar.
Minimibemanningskoncept har slagit så att läkare inte längre har en arbetsplats i taget utan ofta ska täcka minst två eller tre olika vårdprocesser under en och samma arbetsdag.
Medicinskt ansvar är fundamentet som vi läkare jobbar utifrån. Det är också detta som legitimationen från Socialstyrelsen signalerar – vi är betrodda av samhället att ta medicinskt ansvar och att värna individens rätt till vård utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Men varför hamnar då detta alltid i brytning med vår vardag?
Hur kommer det sig att detta inte värderas högre i det dagliga arbetet? Varje dag måste vi ta strid för att ”individen” patienten inte ska ses som ”klossen” patienten som ska baxas från ena ändan av en oklar process till den andra.
Med ögon i nacken måste vi försöka spåra upp de som inte passar in i vårdprogrammets vita A4 -sidor. Vi måste argumentera, nöta och ibland hamna på randen av att hota för att få igenom det som vi anser våra patienter behöver.
Men ibland tröttnar man, man orkar inte ta samma strider varje dag, man viker sig lite grand och försöker kompensera genom att hitta andra vägar.
Det som vi då missar är signalen till övriga kollegiet och framförallt nyare kollegor – de ser vad vi gör just nu, inte vad vi backat från under de tidigare åren, och deras toleransnivå börjar därför på en lägre nivå och så är utförsbacken här.
Är allt tröstlöst då? Nej naturligtvis inte. Om vi kan utnyttja kraften i vårt kollektiv, om vi kan enas om några viktiga principer att ta strid för så kan vi försätta berg!
Om en kollega börjar visa tecken på att inte orka stå emot måste vi andra stötta och driva tillbaka påbud från ledningar utan eget personligt ansvar dit de hör hemma!
Våga skriva, våga tala och framförallt våga stå för den legitimation vi har.
Ingen vet bättre än vi vad den innebär, men vi kanske glömt att den dessutom innehåller makten över vården. Patienten kommer till oss för att få hjälp, därför finns sjukvård.
Släpp inte greppet utan våga sträcka ryggarna och ta den plats som vi i kraft av samhällets förtroende ska inta!
