• 19 juni 2012
• 1
• AV: Carina Hellström

”- Menar ni Herr Zilling att vi ska låta sjuksköterskor operera blindtarmar i framtiden?”
Så inleder Thomas Zilling sin ledare här i Sjukhusläkaren nr 3/2012. Jag läser vidare och finner att det faktiskt är det han menar.

I samma anda talar även Agneta Montgomery, ordförande i Svensk kirurgisk förening. Hon tycker, om jag förstår henne rätt, att det är jättejobbigt för urologerna att de måste utbilda sig till kirurger för att få bli urologer.

Jag vet inte vad urologerna själva tycker, men jag anser att denna ”nya attityd” (se nedan) är att börja ifrågasätta hela läkaryrket. Det är att ifrågasätta våra höga utbildningskrav och vårt ansvar, även för att upprätthålla de vetenskapliga grunderna i arbetet och vårt professionella helhetsansvar. I alla fall så som den såg ut till för bara några år sedan, innan sjukvårdens söndrande omstruktureringar.

Jag trodde inte att jag skulle få läsa sådant i denna tidning.

Han går försiktigt fram, Zilling, som för att jämna vägen för oss: ”men det som sker nu handlar inte bara om resursbrist eller läkarbrist utan även om nya attityder ” (min kursivering). Men vad bra, ”nya attityder” är högsta mode. Har man inte det är man bakåtsträvare.

Det vill ingen vara, bäst att rätta sig i leden. Till slaktbänken – framåt marsch! Det kan bli bra det här, även om ”tanken känns hemsk”, enligt Zilling! Varför talar han med kluven tunga, vår gode ordförande?

En utarmning, fragmentering av läkarnas yrkesskicklighet blir i stället till en fundamental kunskapsbrist hos den yrkesgrupp som ska ta över. Vilka perspektiv och samanhang går förlorade och hur drabbar det patienterna och läkarens ansvarsområde? Det senare måste ju reduceras kraftig. Den som gör jobbet måste ju ta hela ansvaret även i fortsättningen, även om man saknar adekvat utbildning när en olycka är framme. Hur den enskilde patienten drabbas går ju aldrig att säga i förväg. Det vet alla patienter som har oroat sig inför en operation. En och annan gick det heller inte så bra för, det vet också alla patienter. Men läkarna glömmer så lätt, och visst kommer det att gå bra för de flesta även med en sjuksköterska rotande i buken.

Men om en sjuksköterska snart ska operera blindtarmar och bara kan det, då undrar jag var hans eller hennes kunskap ska sluta? Ska dessa sköterskor bara kunna snitta, leta, lirka, lyfta, exstirpera och suturera, eller ska de också kunna hantera alla tänkbara komplikationer och ha perspektiv på alla eventuella medicinska risker att ta hänsyn till för varje enskild patient? Ska operatören som inte är en läkare även ta beslutet om själva operationen? Vem vill annars operera på en annans order? Tänk om beslutet är ett allvarligt misstag och patienten får helt fel vård och kanske avlider, vems är då ansvaret?

”Task shifting” (eller ”Papegojmetoden” som jag vill kalla det – man kan bara härma, inte förstå) väcker också frågan om vem som ska ta över sköterskornas arbete?

Som psykiater är jag redan bortrationaliserad, men så skär vi ju inte heller upp våra patienter med kniv. När en patient ändå dör i psykiatrin kan vi alltid hitta ett sätt att skylla på patienten själv. Det är svårare inom kirurgin, men ni ska nog komma på något där också. Det blir ju en hel del hjärnkapacitet ledigt sedan, när ingen doktor längre behöver kunna så mycket. Då kan dessa resurser istället användas till att skapa ännu nyare attityder, vilka sedan kan rädda ett och annat ansikte, bland sjuksköterskor och politiker.

Detta är ett mycket djärvt steg i processen att avveckla oss själva. De så omhuldade, lågavlönade sjuksköterskorna har redan fått våra chefsposter. Tillsammans med andra pararmedicinare har de sedan länge tagit jobben från psykiatern och snart tar de över från kirurgerna!
Tänka sig… Jag trillar nästan av stolen av häpnad!

Denna ”nya”, positiva ”attityd” till en kunskapsdesarmering av enskilda kirurger trodde jag var det sista jag skulle få höra från mitt fackförbund! Jag trodde kirurger hade högre tankar om sitt yrke.

Är jag den enda kvarvarande ”bakåtsträvaren” i hela läkarkåren, när jag vill något helt annat?
Eller är fackets ”nya attityd” i detta, inget annat än en eftergivenhet för att slippa en i deras ögon, omöjlig strid? Har förfallet redan gått för långt, kampviljan obefintlig och striden är i praktiken redan förlorad – eller snarare – helt ointressant?

–

Sedan läste jag, en istället livgivande och stärkande artikel, helt till läkarnas gagn och ett värn om vår självständighet och professionalism, i en intervju med en praktfullt personlig och självständig, ”mångårig” professor i medicinsk pedagogik, Janet Grant. Hon betraktar läkare som en fullständigt kompetent och ansvarsfull yrkesgrupp, väl kapabel att ta ett eget personligt ansvar även för sin egen kompetensutveckling!
Hon varnar oss för att lyssna på de som vill ha konstiga kunskapskontroller och säger att dessa speglar en syn på professionen där ”värderingsmänniskor” vill säga till oss:

”Vi kan definiera dig, vi vet vad du gör och det du gör är lätt och apropå det så kan vi få någon annan att göra det billigare”.
Hon säger att en profession är komplicerad även om den utför till synes enkla saker. Hon tar en pilot som jämförelse, det de gör ser enkelt ut hela tiden, men kräver mycket bakomliggande kunskap för rätt överväganden och beslut… DÄR SATT DEN!

Pengarna har talat och Läkarförbundet kan gå och dra nått gammalt över sig. Vi själva får inse vårt värde och, föreslår jag, ta den avgörande striden mot de små stegens tyranni och därmed för bevarandet av en i yrket intakt, högt professionell läkarkår!

Carina Hellström