• 29 januari 2016
• 5
• AV: Mikael Hoffmann

”Il est encore plus facile de juger de l’esprit d’un homme par ses questions que par ses réponses.” Ofta påstås det att Voltaire har sagt att det är enklare att bedöma en människa utifrån dennes frågor än från dennes svar. Fast det är nog mer sannolikt att det var François Gaston, Duc de Lévis och fältmarskalk i Frankrike på 1700-talet som slog huvudet på spiken.  Mest känd är han för att ha lett de franska styrkorna i de slutliga striderna i försvaret av franska Canada, numera provinsen Québec, mot britterna.

Ofta uttalas att patienten är huvudpersonen i vården. Det är naturligtvis sant men i praktiken uppstår ofta hinder för att fullt ut leva upp till detta. På få ställen är det så uppenbart som för läkemedel i öppen vård. Ett sätt att leva upp till de stolta deviserna om patientmedverkan är att hjälpa patienten att så långt som möjligt svara på de 7 frågor kring sina läkemedel som nog de flesta läkare själva vill kunna svara på när det gäller sina egna läkemedel.

Det grundläggande problemet är att idag saknas en lista som med patientens tillstånd vid behov kan delas mellan patient, vård och apotek och som beskriver vilka läkemedel patienten är ordinerade. Det har till och med gått så långt att Institutionen för vård och omsorg, IVO, i ett uppmärksammat tillsynsärende förra sommaren inte ens ställde frågan varför en patient med kronisk kroppslig sjukdom utan andra besvär – som fått fel läkemedel expedierat vid utbyte – inte förstod att glibenklamid inte var samma sak som furosemid. IVO ställde helt inte frågan varför patienten inte fått den hjälp av vård och apotek som behövdes för att hantera sina läkemedel.

Men lagreglering och ett nytt IT-system kommer inte kunna lösa problem som beror på felaktiga arbetssätt. Tvärtom finns istället en risk att ett nytt IT-system som förutsätter ändrade arbetssätt kommer att uppfattas som dåligt utformat och skapa nya risker.

Även om orsakerna till vårdens problem ofta finns i organisation, styrning, lagstiftning och brister i IT-system så innebär det inte att lösningarna enbart finns där eller att det går att vänta på sådana lösningar. Kloka förändringar kommer ändå inte att hjälpa om utgångspunkten är att någon annan, någon annanstans, vid någon annan tidpunkt ska ta ett övergripande ansvar för patienten.

I dag finns rekommendationer som Sveriges läkarförbund tillsammans med Sveriges läkemedelskommittéer och med stöd från NEPI tagit fram för hur läkare ska arbeta med, och ta ansvar för, patientens läkemedelslista i dagens patientjournaler. Ändå är dessa inte kända, eller följs i liten utsträckning, ofta med hänvisning till avsaknad av tid i vården, brister i teknik eller lagstiftning.

Att ny lagstiftning eller bättre IT-system måste till för att öka möjligheterna att göra rätt kan inte vara en ursäkt för att inte redan idag försöka göra det bästa för patienten med de verktyg som finns. Så länge patienten inte ses som huvudperson i den egna läkemedelsbehandlingen – eller vård i övrigt – kommer patienten inte få det stöd som behövs.

Så ställ inte dig frågan om när det kommer bättre IT-stöd utan hjälp istället din patient svara på de 7 frågorna istället.

Stiftelsen NEPI har sedan flera år fört fram att vård och apotek har ett gemensamt ansvar för att – oavsett lagstiftning och IT-system – hjälpa varje patient att så långt som möjligt kunna svara på 7 frågor om den egna läkemedelsbehandlingen:

1. Vilket läkemedel ska jag ta ur vilken förpackning?
2. I vilken dos, när och hur?
3. Varför ska jag ta det?
4. Vad ska jag göra om jag glömmer ta läkemedlet eller får biverkningar?
5. Vilken läkare är ansvarig för just det här läkemedlet?
6. Vilken läkare är ansvarig för helheten (vem var den sista som ordinerade)?
7. Om problem uppstår – vart ska jag vända mig?