Vart skånsk sjukvård är på väg vet ingen. Men när man nu stakar ut vägen för framtidens sjukvård är det viktigt att inte vara historielös. Det anser Thomas Zilling, ordförande Läkarförbundet Skåne och ledamot i Sjukhusläkarna Helsingborg, efter att ha läst boken Bildandet av Skånes Universitetssjukhus.

• 22 december 2023
• 0
• AV: Thomas Zilling, ordförande Läkarförbundet Skåne och ledamot i Sjukhusläkarna Helsingborg

I skuggan av den stora bokmässan i Göteborg skedde en nog så viktig om än något mindre bokrelease i Lund när Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet den 2/10 bjöd in till Livets museum. Här samlades många av trettiotalet bidragande författare med snittar och bubbel för att fira utgåvan av boken med titeln Bildandet av Skånes universitetssjukhus.
Boken består av personliga skildringar skrivna av nu pensionerade läkare och chefer som vågar träda fram och ta bladet från mun och vittna om den minst sagt dramatiska tiden och effekterna av sammanslagningen av storsjukhusen Malmö och Lund.

Minnet är kort och då det inte finns någon utvärdering av den stora sammanslagningen så blir bokens vittnesmål viktiga för en eftervärld. Boken tar ett avstamp i tiden för bildandet av Regions Skåne som fortsatt kallades landsting den 1/1 1999.  Den nya regionen blir snart en experimentverkstad för organisationsförändringar. Socialdemokraterna införde parsjukhuskoncept där ett stort sjukhus verkade som fullvärdigt akutsjukhus tillsammans med ett mindre sjukhus som bedrev elektiv dagverksamhet. När borgarna kom till makten bröts det hela upp och nu bolagiserades i stället sjukhus som Helsingborg, Ängelholm och Simrishamn.

2006 hade Region Skåne fått en borgerlig majoritet och brottades med ett stort ekonomiskt underskott. Ordförande i Regionstyrelsen var moderaten Jerker Swanstein. Han lät rekrytera Sören Olofsson som regiondirektör. Olofsson hade erfarenhet från läkemedelsindustrin och som sjukhusdirektör men var främst känd för genomdrivandet av sammanslagningen i Stockholm mellan Huddinge och Karolinska. Nu var uppdraget att genomdriva samma process i Skåne mellan universitetssjukhusen Malmö och Lund. För att lyckas med detta kontaktade Olofsson konsultfirman McKinsey.

Det är nu boken Bildandet av Skånes Universitetssjukhus fyller det tomrum av transparens som många ansvariga för sammanslagningen säkert vill glömma Thomas Zilling

Det är nu som boken Bildandet av Skånes Universitetssjukhus fyller det tomrum av transparens som många ansvariga för sammanslagningen säkert vill glömma. Flertalet beslutsunderlag och dokument som låg till grund för besluten om fördelning av de olika verksamheterna går idag inte att återfinna liksom McKinseys utredning som lär ha kostat skattebetalarna trettio miljoner kronor.

Taktiken som Olofsson praktiserade var ”top down” med hårda nypor. Sjukhusdirektörerna Ann-Sofi Bennheden och Bent Christensen fick uppdraget att genomdriva sammanslagningen i enlighet med McKinseyutredningen.  Den som inte ville vara med fick antingen sluta eller se sig undanskuffad på någon undanskymd tjänst.

I ett inledande kapitel beskriver Berndt Ehinger hur fjorton verksamhetsområden skall fördelas mellan de båda sjukhusen. Så skulle Lund få ta över all Öron-näsa-hals verksamhet, hematologi, reumatologi, lungmedicin, käkkirurgi och övre gastro-intestinal kirurgi. Malmö skulle i sin tur få ögon, kärlkirurgi, urologi, endokrinologi, endokrinkirurgi, nedre gastro-intestinal kirugi och handkirurgi. Ryggkirurgi var tänkt att ske akut i Lund och elektivt i Malmö. Även om flyttlassen gick åt båda hållen så beskriver Ehinger hur stora delar av läkarkåren i Malmö var missnöjda med den nya organisationen och 54 representanter från Malmöprofessorerna och Malmö Läkareförening samt prefekter protesterade 2012 då man tyckte att Malmö avlövats till förmån för Lund. Liknande tongångar fanns i Lund.

Med fasa illustrerar boken att klinisk och vetenskaplig excellens helt saknade betydelse i fördelningen av verksamheterna mellan de båda sjukhusen. I ett av många exempel beskrivs hur dåvarande sjukhuschefen Ann-Sofie Bennheden i Malmö och kirurgprofessorn Bengt Jeppsson beställde en utredning angående urologin av urologiprofessorn Jan-Erik Damber i Göteborg. Damber förordade Lund vilket inte låg i linje med McKinseys utredning. Hur denna utredning och en följande sopades under mattan och aldrig fick komma beslutsfattare till del är spännande läsning.

Lars Norgren, professor och en gång ansvarig för kärlkirurgin i Lund, beskriver hur många erfarna specialister i sina bästa år for väldigt illa. Som auktoriteter på sina respektive områden sågs man vid flytt till det andra sjukhuset snarare som ett hot än som en vetenskaplig och professionell resurs inom verksamheten. Somliga följde med och underordnade sig andra slutade eller fick lära om. Norgren själv lämnade Skåne för chefsuppdrag i Örebro. På samma vis berördes Evita Zoucas chef för kolorektalkirurgin i Lund. Med åren hade hennes team byggt upp en omfattande kompetens avseende avancerad bäckenkirurgi vid rektalcancerrecidiv. Vid flytten till Malmö erbjöds Zoucas initial tjänst som bröstkirurg på det nya sjukhuset, något som en ackrediterad kolorektalkirurg inte kunde acceptera.

Mona Landin-Olsson sammanfattar i sitt kapitel: ”Sammanslagningen av de endokrinologiska klinikerna i Lund och Malmö har inte medfört något gott för vare sig Lund eller Malmö. I stället har resultatet blivit minskad produktion och sämre kvalitet avseende patientvård, arbetsmiljö, utbildning och forskning.”

Efter sammanslagningen lämnade Sören Olofsson sitt uppdrag. Regionstyrelsens ordförande var då Pia Kinhult från Moderaterna som beklagade att processen varit så toppstyrd och efterlyste då en bredare förankringsprocess. Rikard Larsson regionråd från oppositionen kunde konstatera att han var kritisk till den ursprungliga fusionstanken och anser att sammanslagningen av sjukhusen inte borde ha gjorts.
Idag är underskottet för Region Skåne beräknat till 4,5 miljarder. Genom vårdval blir alltmer sjukvård privat. Flera privata sjukvårdsinrättningar har växt fram som Perituskliniken för urologisk kirurgi, Capio Gastro Center med bred allmänkirurgisk och urologisk verksamhet och slutligen GB Obesitas Skåne som erbjuder överviktskirurgi.

Vart skånsk sjukvård är på väg vet ingen. När man nu stakar ut vägen för framtidens sjukvård är det viktigt att inte vara historielös och i den rollen är boken ett viktigt dokument inte minst för politiker och tjänstemän.