"Jag låter andra syssla med frågan om AI kommer att förinta oss. Istället börjar jag fundera över varför vi människor inte längre är så smarta. Kanske är vår art redan borta och ingen valde det röda pillret", skriver Stella Cizinsky i sin krönika.

• 19 april 2024
• 0
• AV: Stella Cizinsky

När jag funderar över vad som är intelligens så blir jag omedelbart frestad att googla. Jag står emot en stund, eftersom det verkar galet att ge en digital algoritm chansen att svara på frågan om sig själv. Men min fragmenterade hjärna ger snabbt upp, och jag skriver in frågan ”What is intelligence”. På 0.37 sekunder kommer ”ungefär” 2 900 000 000 länkar. Wikipedias artikel om intelligens är kort och med många korsreferenser. Underrubrikerna tar även upp växters intelligens och inget som står där gör mig klokare. En faktaruta heter ”Unsolved problem in philosophy” och talar om att det inte finns några svar – och att en utomstående inte kan bevisa att en agent (googla definitionen på ”agent”!) är intelligent.

Det är frustrerande, men samtidigt bekräftas min fördomsfulla uppfattning om hur man diskuterar kring Artificiell Intelligens, AI. Jag har i flera år försökt att förstå genom att läsa det som kommer i min väg, men det är flyende materia. Vilket i sig är oroande. De som borde veta är antingen svårbegripliga eller osäkra. De som är kategoriskt positiva är ofta marknadsdrivna, mer triviala och ibland korkade. Det är nog i den senare gruppen som man finner en stor del av de 254 000 (”ungefär”) svar som kommer på 0.28 sekunder efter sökning på ”hur används AI i sjukvården”. Men det är imponerande att se hur många olika konstellationer som skapats för att doppa en slev i den gryta som skattefinansierade organisationer fyllt med köttbitar. Institutionerna är försiktiga, myndigheterna skriver bara kort att det finns ett regelverk och att man skall vara försiktig med IT-säkerhet och d:o juridik.

Jag börjar om. Att hitta en vettig definition av AI är nog meningslöst.
Jag låter andra syssla med frågan om AI kommer att förinta oss. Istället börjar jag fundera över varför vi människor inte längre är så smarta. Kanske är vår art redan borta och ingen valde det röda pillret. Min mormor skulle aldrig ha önskat en telefon som på egen hand tröstade de ledsna människor som ringde henne. Hon skulle inte haft samvete till att tänka ut något sådant. Men nu forskas det på en chatbot som skall erbjuda samtal med personer med psykisk ohälsa. Och vem behöver ett samvete, när forskningsetiken har godkänt det? Så låt mig släppa ansvaret och låta något annat bestämma vad jag skall tycka och tänka.

Synapserna leder mig ständigt in i nya konstiga funderingar. Säkert hamnar jag där eftersom jag med åren blivit alltmer misstänksam och motvalls (googla ”motvallskäring”).

Märk väl att jag skriver ”annat” och inte ”annan”. Vi tycker nämligen inte om när människor kräver av oss att anamma deras världsbild. Det kallas för demagogi, diktatur eller propaganda. Nej, förresten, så hette det tidigare. Idag heter det nudging (20 200 resultat på 0.28 sek), belönades med ett Nobelpris och lärs ut på endagarsutbildningar. Men det är förstås manipulation i det vänligas tjänst och man förväntas förstå att det bara är gott. Ungefär som med AI alltså. Det är för vårt eget bästa, och vi skall få hjälp att minska vår ångest inför det mångtydiga och osäkra. Och så skall vi inte behöva tänka själva på jobbet. Inte heller i privatlivet – där algoritmer länge styrt vår konsumtion av varor, tjänster, åsikter och andra människor.

Nu är jag åter i min egen förvirrade hjärna. Synapserna leder mig ständigt in i nya konstiga funderingar. Säkert hamnar jag där eftersom jag med åren blivit alltmer misstänksam och motvalls (googla ”motvallskäring”). Men några synapser kopplar tillbaka till frågan jag ställde i rubriken, och det leder vidare till något som kan vara ett användbart svar, åtminstone för de av oss som inte är filosofer eller vill krångla till det på riktigt.

Ondska och godhet är mänskliga egenskaper. AI gör det bara mer effektivt, ansvarslöst och osynligt.

Intelligens är väl när vår hjärna sysslar med det vi inte förstår? Nya och irriterande felkopplingar och frustration uppstår i letandet efter mening. Minnen och känslor flimrar förbi tillsammans med tidigare svar. Resultatet blir ofta något annat än det vi trodde. Och det oroar. Nyligen kommenterade en jämnårig kollega att han hellre var i sin egen hjärna än i min – jag vill minnas att vi diskuterade kunskapsstyrningen och att han var en hängiven proselyt till denna nya ordning. Men det är roligt att vara i den ostyriga hjärnan. Särskilt när man råkar hamna på ställen man hade glömt eller inte visste fanns. Och då gäller det att komma ihåg vad man tänkte, och ta med sig det i nästa fria samtal!

För där uppstår den kollektiva intelligensen. Den som inte kommer från de digitala algoritmer vi kallar för AI. Och då skapas sonetter, musik och kvantmekaniska teorier – eller kanske bara studentspex.

Kvantmekaniken, Mozart och Shakespeare är redan i händerna på AI. En del av oss använder intelligensen till att styra till egen fördel – vilket alltid varit intelligensens stora risk, oavsett om den är naturlig eller konstgjord. Ondska och godhet är mänskliga egenskaper. AI gör det bara mer effektivt, ansvarslöst och osynligt.

Blev ni klokare av att läsa detta? Sannolikt inte. Men ni blev förhoppningsvis inte dummare. Och det är vackert så.

(PS: texten är skriven med hjälp av Google, som får hållas ansvarigt för alla överdrifter och missförstånd.)

Fotnot: Nyligen skrev en journalist en artikel om sitt försök att förstå EU genom AI (Torehammar, SvD, 2024-02-18). Hans oro för att det egna jobbet kommer att ersättas av AI förbytts i ”Kalle Anka-raseri” när han försöker få fram något substantiellt. Han skriver att ”ut kröp mening efter mening fylld av totala banaliteter”, och ilskan blir akut när han försöker använda AI för att hitta tidigare nedsättande formuleringar om parlamentet, men får svar att AI är programmerad för att vara en ”positiv informationsmiljö” och att det är ”skadligt ned tillmälen”. End of story.