Den medicinska sanningens halveringstid
I en artikel från 2002 med den bitterljuva rubriken: ”Truth survival in clinical research: an evidence based reqiuem?” fann man att halveringstiden för kliniska slutsatser var 45 år. Senare publikationer har kortat tidsspannet till 3 till 7 år. Denna utveckling stärker behovet av att läkare kan verka i miljöer där det ges möjlighet och utrymme för fortsatt lärande.
Den 6 maj 1954 var läkaren Roger Bannister den förste att springa engelska milen under 4 minuter. Fram till dess hade man ansett att detta var fysiskt omöjligt, men när väl barriären var bruten slogs detta rekord redan inom 46 dagar och de påföljande tre åren var det 16 andra löpare som klarade denna bedrift.
Den vetenskapliga utvecklingen följer samma spår. De paradigm som vi anser vara fakta är bara sanna tills barriären bryts och de blir ersatta av nästa sanning. Medicin som vetenskapsområde utgör inget undantag utan är snarare ett av de områden som utvecklas snabbast.
Det finns oräkneliga exempel på paradigmskiften. Få trodde att man kunde övervinna immunförsvaret och transplantera organ eller behandla magsår med antibiotika – innan någon visade att det var möjligt. Men bulken av händelser är inte dessa stora tydliga skift utan det stadiga bruset av gradvisa förändringar som vinner mark i den kliniska vardagen.
Tempot har ökat så pass att det är en utbredd uppfattning att huvudparten av det man lär sig under läkarprogrammet är obsolet när man når ut i verkligheten.
Även om man möjligen skulle kunna definiera den genomsnittliga halveringstiden för all medicinsk kunskap så låter sig detta inte göras för alla de fragment av kunskap som finns. Dessutom är läkaryrket en kombination av naturvetenskap och förhållningssätt.
Med den flod av ständigt ny kunskap som dessutom finner nya vägar att flyta fram ter det sig för den enskilde läkaren allt svårare att möta samhällets och patienternas krav på att erbjuda den bästa vården med de senaste rönen.
Det är en utmaning i sig att sålla nya felaktiga rön från de med bättre bärkraft samtidigt som man måste förkasta det som är förlegat.
Det finns ingen gyllene genväg för att hålla sig uppdaterad. För den kliniskt verksamme läkaren kan det vara svårt att överföra innehållet från en vetenskaplig artikel till klinisk praxis och därför måste vi fortsätta mötas. Vi måste värna våra möten i vardagen såsom röntgen- eller sittronden, klinikmöten och knäckronder såväl som större nationella eller internationella möten.
Elektroniska kliniska beslutsstöd kan uppdateras fortlöpande och måste ha patientens bästa i första rummet och värja sig från konsulternas jakt på pengar. Likaså måste professionen verka för att de vetenskapliga artiklarna som utgör basen för evidence-based medicine är tillgängliga även utanför universiteten.
Både oerfaren och erfaren behöver utrymme att lära sig nytt och vi måste värna om den luft som behövs för att kunskapen ska kunna andas.