Att klaga är lätt – att peka på vägar framåt är svårare
Det här är min första krönika, inte bara i Sjukhusläkaren, utan någonsin. Men egentligen är det inte en krönika, mer en programförklaring. Från och med idag och i förhoppningsvis lång tid framöver kommer jag att här skriva om den svenska hälso- och sjukvården. Och jag kommer att göra det utifrån mitt perspektiv och mina erfarenheter som forskare i hälsoekonomi.
Även om inte alla just nu brister ut i ett Äntligen!, så tror jag faktiskt att många håller med om att det kan vara ett intressant och relevant perspektiv. Min ambition är att bidra till debatten på ett konstruktivt, informativt och faktabaserat sätt. Att klaga på den svenska vården är lätt, vi kan till och med fylla i en formell blankett och låta en handläggare på en statlig myndighet sköta det åt oss. Men att peka på tänkbara vägar framåt är svårare. Det är det många som upptäckt när de i sin iver, ilska, frustration, sorg eller bara av ren illvilja slungat iväg några mer eller mindre välorganiserade rader ut i den trollskog som kallas internet.
Som hälsoekonom är jag givetvis helt ointresserad av pengar. Däremot är jag mycket mån om att förstå hur vi använder olika typer av resurser för att göra vården så bra som den skulle kunna vara. Jag kommer nog att nämna kostnader, men bara i förbifarten. Eventuellt kommer jag att drämma till med en QALY när jag tycker det passar. Men att se på hälso- och sjukvårdssystemet utifrån ett ekonomiskt perspektiv är så mycket mer än kronor per kvalitetsjusterat levnadsår. I grunden handlar det om hur vi som patienter, vårdgivare och finansiärer av vården agerar för att söka, ge och betala för olika typer av hälsovård.
Att en viktig del av vården sker i det direkta mötet mellan den enskilde patienten och vårdgivaren är uppenbart. Men det mötet sker inom ramen för ett visst system, ett mycket komplext sådant. Och – det här är viktigt – det sker på basis av en viss informationsmängd vars fördelning – det här är ännu viktigare – inte är helt jämn mellan dem som berörs. Som så mycket annat så handlar hälso- och sjukvård om att fatta beslut. Ska jag söka läkare nu eller ska jag vänta? Ska jag ta mig till vårdcentralen eller ska jag åka direkt till akuten? Ska jag skriva ut penicillin eller ska jag amputera direkt? Ska vi verkligen betala 2 000 kronor för ett par stödstrumpor? Det är några av de svåra beslut som vårdens aktörer har att fatta. Men det är få andra områden där viktiga beslut fattas på så lite eller dålig information som inom hälsovården.
Hälsoekonomi handlar om att försöka förstå hur människor agerar i olika vårdsituationer. Inte minst handlar den om att försöka förstå hur sjukvårdsmarknadernas aktörer – patienter, vårdgivare och finansiärer – väljer när de inte har hela bilden klar för sig. Framförallt handlar hälsoekonomi om att förstå hur dessa aktörer agerar när de så ofta inte vill samma saker.
Att finna en bra modell för vården handlar bland annat om att försöka hantera de inbyggda intressemotsättningar som finns mellan patienter, vårdgivare och finansiärer. Ofrånkomligen måste man kompromissa och finna rimliga avvägningar givet de risker och den osäkerhet som finns.
Hur kan hälsoekonomi hjälpa till att klargöra vad de olika tänkbara modellerna innebär? Finns det möjliga tekniska lösningar för att hantera informationsproblemen på? Hur påverkar politiska överväganden besluten om hur resurserna ska fördelas? Och hur ser det ut i andra länder? Det är några av de frågor och saker som jag tänker ta upp.
Ingen ska inbilla sig att det är lätt eller att det någonstans finns en perfekt modell som gäller alla och alltid. Men det finns sämre och bättre vägar att gå och jag ser fram emot att bidra till debatten om den svenska hälso- och sjukvården genom att ge den lite mer information.
Se, det kanske blev en krönika i alla fall.
Björn Ekman,
forskare och hälsoekonom
Helt rätt
Det är alldeles för mycket klagande
Alldeles för mycket egenintressen numer från läkarre med moralglidning när makten 1997 föll ur händerna och yngre generationen arbetsmoral och mer intresse för fritid o familjeliv än att vara hänförd av sitt arbetsliv som enda kick. Alldeles för mycket egenintresse från politiker som populistiskt vill styra valfrihet och tillgänglighet för alla till och med till mobilen . Läkarna , de seriösa skakar på huvudet men blir också ignorerade av cheferna de utan kunskap .Hot mot makten är kunnande och kompetens Låt de arbeta med patienter proletariseringen är en bra lösning. Patienter skall ha mer makt. Låt medikalisering ske av smärta värk trötthet sömn frustration relation och varför inte privat o yrkesliv mm .KBT till alla Sjukskrivning till alla och varför inte SSRI till alla för trött blir man. Mer kontroll o byråkrati täthet o I T i vårdprocessern det är lösningarna när egenintressen drar åt samma håll kostnadsdrift.
KuL att hälsoekonomen ser det vi sett i
Många år , vi som jobbat 24 -7 som ATL stjälpte liksom Av 80 talisterna stjälps
Att jobba vara kompetent lagt ner 50000 timmar nej det bemöts av skepsis att vi presenterar en lösning blir ju betraktat också som ett egenintresse ett närmast hot
Vård som bedrivs 30 procent bättre och billigare. Det är också ett egenintresse.
Låt bästa styra arbetsinriktad då vänder skutan snabbt. Passa på innan vi går i pension.Nej sanningen är att även lösningarna kostar energi idealism och enorm kunskap det diskvalificerar allt för många och tyvärr kommer också bemötas med avund till dem som har allt det .Allt för många som göds av systemet tyvärr och alla tycker man skapar mervärde det är problemet det skapar att alla klagar utan komma med lösningar moment 22.
Varför inte släppa fram en sjukvårdens S Jobs de finns!