Krönikor
”Tjafsa inte med det här grönklädda gänget”
Tvinga inte sjukvårdspersonalen att ständigt dokumentera och debitera eller till möten om ”kvalitetssäkring”. Dessa tankar – och många fler – väcktes hos pensionerade professorn Rolf Å Gustafsson under en nyligen genomgången höftledsoperation.
Vaknade av att någon spikade! Flera gånger. Ganska hårda slag. Jag hörde också någon som sågade eller var det surr från en skruvdragare? Hjälp! Det är i mitt ben dom sågar och hamrar! Så, ett vänligt ansikte in i mitt synfält. Och en lugn röst:
– Går det bra? Känner du nåt kallt i din hand? Jag fyller bara på lite. Allt går jättebra. Säg till om du behöver nåt. Du är snart klar.
Och nu fattar jag … Jag håller just på att få en ny höftled! Samtidigt förvånad att paniken inte kommer.
Hur kunde jag känna mig trygg med någon som spikar i mitt ben? Så klart hade det ”sedativ” jag tackat ja till en roll. Och naturligtvis ryggbedövningen. Men, ändå.
När jag kom in i den stora operationssalen någon timme tidigare möttes jag av fyra-fem grönklädda kroppar i en halvcirkel. Var och en med skyddsmössa. Ser flera ögonpar mellan munskydden och de konstiga mössorna. De ser på mig och på varandra. Varma, vänliga blickar. Lågmälda tonfall tar bort oron. Och så blir jag vittne till en genomgång. En checklista dras igenom och alla svarar för sina delar. Korta ord och obegripliga begrepp rör sig mellan de närvarande, men ändå är det något jag fattar och jag får en stadig blick:
– Som du ser är allt okay! Nu fixar vi din höft.
Så slår det mig: Längre än så här kommer inte vi människor
Och jag känner en hand på min axel. Blir gråtmild. Det är inte bara ”sedativet” jag fick för någon kvart sedan. Det är också de här människorna. Så slår det mig: Längre än så här kommer inte vi människor. Det kan vara på annat sätt, men knappast bättre!
Ja, det här kommer att funka. Mänsklighetens höjdpunkt nås här just nu. Av och till på annat sätt och på andra platser, men alltså även mellan oss här!
Tjafsa inte med det här grönklädda gänget! Tvinga dom inte att ständigt dokumentera och debitera eller till möten om ”kvalitetssäkring”. En tillräckligt stor del av teamet verkar ju redan vara säkra på kvalitet. Och försök inte trycka in denna konst, stämning, vilja, solidaritet, kärlek (eller vad det nu är) i huvudet på folk via någon form av kursverksamhet eller instruktioner. Det är svårt att organisera fram. Och helt säkert går det inte att tvinga människor till sådant. Det vore som att ge ordern; ”var spontan!”
Ekonomen kommer att stå svarslös, eftersom det här varken kan köpas eller säljas. Inte ens den mildaste form av lockande ”incitament” kommer att fungera. Politikerna kommer förmodligen inte ens att känna igen fenomenet, eftersom det uppstår tillsammans med människor och utan egocentrisk strategi inblandad.
Frivillighet, ömsesidighet och tillit är nyckelord. Och erfarenhet, kunskap, lyhördhet. Försiktighet, hinder och misslyckande är andra. Lika svårt som demokrati, men ibland uppenbarligen ändå möjligt.
Frivillighet, ömsesidighet och tillit är nyckelord
Tyvärr därför också ofta lättare att ange vad vi inte talar om: Inte något som kan installeras, inte något som våra politiker sysslar med till vardags, inte något man kan vinna med eller vinna på. Inte heller något man fullt ut kan beskriva utan att prata sönder.
Men som vi måste lära oss känna igen. Kanske något poetiskt. Något som kan krossas och försvinna. Något som bara glimrar en kort stund. Det är den svåruttryckta poäng som jag här vill tala om: Några grönklädda människor i ett rum som har lärt sig samarbeta. Mycket jobb och gemensamma ansträngningar. Om och när du möter sådant: Tjafsa inte sönder det!
Alltså inget ”köp sälj”, ingen ”valfrihet”, ingen parlamentarism, ingen politik, inget civilsamhälle, ingen kyrka, ingen marknad. Det är något bortom allt sådant vi talar om. Men först måste vi kunna se konturerna. Varför är det så svårt att tala om detta idag?
Rolf Å Gustafsson är pensionerad professor i sociologi och har forskat bland annat om sjukvårdens organisering. Hans senaste bok är Från ämbetsmannastat till välfärdsstat: en studie av svensk offentlig arbetsgivarpolitik (Daidalos 2016).
