Krönika

Lost in translation

I begynnelsen av akutsjukvårdens utveckling i Sverige diskuterades vad vi skulle kalla oss. ”Emergency Medicine” ifrån USA förstås av alla men på svenska blir det ”akutmedicin”. För att inte förknippas med akut internmedicin valdes alltså benämningen ”akutsjukvård” för att skilja på kompetens och uppdrag. Akutsjukvård innefattar hela panoramat av akut sjukdom till skillnad från akutmedicin, som har bas inom internmedicin.

Ett annat fenomen är benämningen akutläkare. I media andvänds det som generell term för alla läkare som arbetar i akuta sammanhang eller på akutmottagning. Själva vill vi att det skall stå för en kompetens och/eller funktion. Men även inom vår egen verksamhet används det inte sällan som ”läkare på akuten” utan innebörd av kompetens eller uppdrag. När blivande akutläkare läser sin kompetensbeskrivning känner de ofta inte igen sig. Även utomstående specialister har svårt att förstå att ST-läkarna ska bli specialister bara för att man låter dem arbeta på en akutmottagning – med all rätt.

Eusem har skapat ett core curriculum dokument som är speciellt intressant för länder i begynnelsen av att införa akutsjukvård. Där finns bl a ett krav på att utbildningsprogram skall externt valideras enligt gängse nationell standard (core curriculum 4.1.1). Problemet är att Sverige har inte någon extern valideringsprocess där krav implementeras. SPUR finns men är relativt frivilligt och har inga sanktionsmöjligheter.
Exempelvis föreslår det att utbildningssjukhus skall ha minst 30-35 000 patienter per år (core curriculum 4.4) till en akutklinik. Flera ställen i Sverige utbildar på mindre sjukhus än detta, med risk för sämre utbildning som följd. (Antalet patienter säger såklart inte allt, man kan ha många patienter men bara se vuxna och inga barn eller ortopedi etc. Därför måste man ha en spridning på patienttyper och de flesta måste utbilda sig på flera olika akutmottagningar för att utbildas i hela panoramat av akutsjukvård).

Ett annat exempel är handledning, där Eusem menar att man under sin kliniska tjänstgöring alltid skall ha en specialist i akutsjukvård som handledare (alltså varje pass, core curriculum 4.2.2). Detta uppfylls ofta inte i Sverige. Vissa orter låter sina ST-läkare stora delar av tiden arbeta helt utan handledning av akutläkarspecialist eller under handledning av andra klinikers läkare. Denna praxis godkänns inte av Eusem och Socialstyrelsen godkänner inte handledning av andra klinikers läkare. Att alla ST-läkare skulle få handledning under hela sin ST-tjänst är för många främmande. Dock är detta normen i Eusems dokument. För övrigt är ordet på engelska ”supervision” som ibland översätts till handledning. Många i Sverige uppfattar dock handledning som ett ”handledningssamtal” ett par gånger per år. Supervision är till för att kontinuerligt upprätthålla patientsäkerhet vid utbildning av akutläkare och bör ske vid varje kliniskt pass för alla patienter med akuta åkommor.

En del av den vård vi förväntas leverera vid akuta tillstånd är mindre frekvent i olika grad exempelvis pediatrisk återupplivning. Detta löser man genom att räkna antal pediatriska akuta fall och låter detta influera maximalt antal akutläkare man kan utbilda (core curriculum 4.3.2). Det är alltså inte totala antalet fall/ingrepp som finns på en klinik utan antalet per läkare som är relevant. Alltså finns det inga ”sällanhändelser” om man anpassar antalet akutläkare till patientmaterialet. Möjligen har vissa sjukhus i Sverige redan idag för många akutläkare för att det skall vara realistiskt att uppnå vissa mål. (Vissa lärandemål som akut torakotomi eller lateral kantotomi kommer alltid att vara relativa sällanhändelser men detta är inte unikt för vår specialitet och går likväl att utbildas i exempelvis på dockor, simuleringar etc)

När man i Sverige tittar på hur hur lång placering exempelvis man skall ha inom anestesi och intensivvård kan man initialt snegla på internationella program. Amerikanska program kan omfatta som regel 1 månad anestesi och 4 månader av intensivvård. Detta skall dock ställas i relation till faktiska arbetstimmar per månad och hur många procedurer man genomför samt utbildningens kvalitet. Detta motsvarar då närmare dubbla tiden alltså 10 månader och räknar man semester etc så kanske ett år ligger närmare. I tillägg fortsätter amerikanska ST-läkare att praktisera sina kunskaper under ST-utbildningen medan svenska som regel överlåter detta till anestesiologer. Summan av detta är att om svenska akutläkare utbildas enligt internationell norm behövs närmare ett år anestesi och intensivvård. Anestesi och intensivvårdsplacering i England (RCEM Handbook sidan 7) är ett år, för en internationell överblick se IFEM Model Curriculum  sidan 10.

En annan reflektion är att Eusem kräver att studierektorn i akutsjukvård också är specialist inom akutsjukvård (core curriculum 4.2.1). Men hur ska man översätta detta? En studierektor i EU har alltsom oftast mandat att utbilda ST-läkare i ackrediterade program. Studierektorn har krav på sig från utomstående instutioner att leverera utbildning och svarar inte bara mot verksamhetschefen. I vår värld är det snarare verksamhetschefen som indirekt styr grad av utbildning. Studierektorer finns men de har inga mandat att värna olika placeringar eller utbildningsmoment.
Att vi även i Sverige borde kräva att studierektorer är specialister i akutsjukvård förefaller rimligt och i kongruens med Eusems direktiv. Frågan är dock om inte även verksamhetscheferna bör vara specialister inom akutsjukvård, då de i praktiken är ansvariga för utbildningen i högre grad än vad som är normen i Europa.

Slutligen – vad skall vi göra med den kompetens vi mödosamt har förvärvat? I USA har man med viss möda gått från arvet ”ER” (emergency room) till ”ED” (Emergency Department) (ett kuriosa som belyser detta är att gamla ATLS-böcker skrev ER medan idag skriver man ED). På motsvarande sätt bör vi gå från akutmottagningar till akutkliniker som har definerat uppdrag med tillhörande budget och ansvar. Skall man förvalta kompetensen för specialister inom akutsjukvård behövs dessa övergripande strukturer för hur akutläkare skall utbildas, behålla kompetens och vidareutbilda sig. En anpassning av våra arbetsformer är en förutsättning för att uppnå dessa kompetensmål.

Alltså – för driva modern akutsjukvård behövs en rad komponenter på plats samtidigt. Eusems core curriculum hjälper oss att lära av de erfarenheter som redan gjorts i andra länder och vi slipper uppfinna hjulet på nytt. Med detta vill jag illustrera att det går utmärkt att utbilda högkvalitativa akutläkare i Sverige bara man håller sig till ett fungerande recept – och översätter det till svenska förutsättningar.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera