Regionerna går back och SKL har tryckt på larm­knappen. De säger att det beror på ”att vi blir allt äldre”. Det är förvisso sant, men troligen inte den viktigaste orsaken till mångmiljonbesparingarna som nu annonseras. Faktum är nog att på många områden har kostnaderna för att leverera vård sjunkit. Debatten bygger delvis på begreppsförvirring, som här ska redas ut.

• 05 december 2019
• 0
• AV: Björn Ekman

Men först lite nationalekonomisk mikroteori 101. För ekonomer betyder kostnader något väldigt speciellt, nämligen resurser av många olika slag. Dessa kan mätas i priser givet att ett antal mycket speciella villkor har uppfyllts ”på marknaden”. Det har bland att annat att göra med antalet köpare och säljare, frånvaron av tvång och, inte minst, god information om varan eller tjänsten som handlas.

Det kräver inte mycket funderande för att inse att på många marknader för hälso- och sjukvård är de här villkoren långt ifrån uppfyllda. Mycket kan hända på sådana ”misslyckade” marknader, men det viktiga är just att priset inte längre speglar kostnaderna för att producera varan eller tjänsten.

Om vad som händer när hälso­marknader misslyckas har det skrivits många och långa textböcker. De bygger ofta på mer eller mindre spekulativa studier om vad som påverkar kostnaderna inom hälsovården. Hur stor del av kostnadsökningarna som till exempel den teknologiska utvecklingen egentligen står för är fortfarande okänt. Mer säkert är att vissa kostnader nog har sjunkit, nämligen de så kallade ”styckekostnaderna”. Det är med all sannolikhet mindre dyrt att idag leverera en enhet vård än det var när seklet var ungt. Det gäller nog många typer av vård, även specialistvård, men tydligast är det i delar av öppenvården där allt mer idag, åtminstone potentiellt, kan levereras på ett mycket billigare sätt än för bara kort tid sedan, inte minst med hjälp av väl använd digital teknik.

Det som onekligen stiger och det som SKL egentligen borde tala om är utgifter.

Men om pris- och kostnads­ökningar inte kan förklara budgetunderskotten, vad är det då som hela tiden ökar? Det som onekligen stiger och det som SKL egentligen borde tala om är utgifter.

Att dessa ökar beror på flera faktorer, både på efterfrågesidan (ökade behov, förväntningar och krav) och utbudssidan (ny teknik, individanpassning av terapier, dåliga lednings- och styrsystem). Men om det finns en sak som driver utgiftsökningarna inom hälso- och sjukvården så är det ineffektivitet.

Jag drar mig inte för att kalla hälso- och sjukvården den mest ineffektiva­ sektorn av alla.

Det finns två typer av effektivitet: teknisk och allokeringseffektivitet. Den första handlar om hur saker görs och här finns nog, ska vi säga, visst utrymme för ökad effektivisering.

Den andra handlar om vad som görs inom vården och här finns, milt uttryckt, stor förbättringspotential. Modern vård allokerar alldeles för mycket resurser till sjukvård i förhållande­­ till folkhälsa, det vill säga förebygga ohälsa och främja hälsa. Och det finns tyvärr mycket lite som talar för att det här mönstret kommer att förändras i framtiden, tvärtom. Istället panikbesparas det i kommuner och regioner och inga av de här neddragningarna kommer att leda till ökade folkhälso­insatser.

Jag drar mig inte för att kalla hälso- och sjukvården den mest ineffektiva­­ sektorn av alla.

Så, hur skulle då svensk vård kunna öka allokeringseffektiviteten?
Ett sätt är att sluta finansiera behandlingar som det inte finns god evidens för. Många hundra miljoner per år skulle kunna besparas på så sätt.

Ett annat är att byta ut byråkrater mot folk som faktiskt kan läka och sköta sjuka människor.

Men de riktigt stora effekterna kommer man inte att få förrän mer resurser allokeras till effektiva folkhälsoinsatser, inte minst sådana som riktar sig till barn och unga. Det är också en central rättvisefråga.

Spelar det då någon roll om det är priserna, kostnaderna eller utgifterna som ökar? Ja, det gör det! Inte för att rätt ska vara rätt, utan för att om man vill komma åt ett problem så är det bra om man vet vad man faktiskt talar om. Det gäller också inom hälso- och sjukvården.