Om bevisläget i svensk hälso- och sjukvård och vikten av systematik
Det kanske bara är inbillning, men jag tror att det har hänt något. Jag menar förstås med forskningen i Sverige när det gäller hälso- och sjukvårdsystem under de senaste, säg, tio åren eller så. Den har, vill jag oblygt påstå, blivit både större och bättre.
Utvecklingen i Sverige har följt en ganska bred internationell trend där forskning i hälsosystem, hälso- och sjukvårdspolitik och i vårdvetenskap har ökat och i viss utsträckning också blivit bättre. Det i sin tur speglar åtminstone delvis ett ökat intresse och förståelse för behovet av systematisk kunskap också när det gäller ekonomiska, organisatoriska och styrningsmässiga aspekter på hälso- och sjukvården.
Mot bakgrund av den här utvecklingen så är det glädjande att se att mycket av den här forskningen faktiskt återspeglas i många av de stora rapporter och utredningar som produceras med jämna mellanrum, inte minst av ”förlaget” SOU. Åtminstone om man går igenom rapporternas referenslistor. Låt vara att dessa ofta domineras av andra SOU-rapporter och liknande materia, men i många fall så verkar utredarna faktiskt ha både sökt och funnit forskningsrelaterat material.
Det är dock inte alltid som det också återspeglas i utredningarnas innehåll, varken i den del som man lite generöst skulle kunna kalla ”analys” eller i den del som ligger under avsnittet Rekommendationer.
Nu ska inte det här bara tolkas som illvilligt gnäll av en försmådd forskare. Det är nämligen inte helt lätt att säga vad vi faktiskt har fått ut av all den här forskningen. Vad vet vi egentligen om hur hälsosystem bäst bör organiseras? Vad är egentligen kostnadseffektivt av allt som görs inom vården? Hur bör vårdgivare ersättas för att vården ska bli både effektiv och jämlik? Svaren på de här och andra liknande frågor är tyvärr långt ifrån glasklara.
Det är dessutom svårt, ja, kanske till och med fel, att använda forskningsstudier på så sätt som många utredare och andra gör. En enskild studie är nämligen inte evidens för någonting. Den är i bästa fall ett bra bidrag till evidensbasen i en viss fråga. Och den vet vi bara något om när den har sammanställts på ett systematiskt sätt av kompetenta personer. Sådana finns det på till exempel SBU och inom Cochrane-samarbetet. Det vore alltså bra om man i referenslistorna i de här utredningarna hittade rapporter från sådana organisationer.
Efter att ha plöjt igenom en lång rad utredningar så kan jag dock tyvärr bara konstatera att systematiska kunskapssammanställningar tillhör en mycket liten minoritet av underlagen till det som ska styra svensk hälso- och sjukvårdspolitik under de kommande åren, åtminstone till nästa utredning står färdig.
Jag kan redan nu avslöja att slutsatsen kommer att bli ungefär som när de granskade så kallad ”värdebaserad vård”: Kunskapen brister…rejält!
Det här är nog ett problem, men det är inte helt lätt att beskriva i vad det i så fall består. Det kan ju vara så att det finns systematiska granskningar av olika forskningsfrågor, men att de visar att evidensen är så begränsad eller av så låg kvalitet att den inte går att använda i policyutvecklingen. Eller så är det så att det faktiskt inte finns tillräckligt många sådana granskningar att hänvisa till när en utredare vill försöka formulera en rekommendation i en fråga.
Det är förstås en kombination av dessa två alternativ. Men det första är ett stort problem som borde få konsekvenser. Jag tror inte att evidensen inom hälsosystemforskningen är så mycket sämre än den är inom, säg, psykiatri, socialt arbete eller kriminologi. Men det görs alltför många dåliga studier inom många forskningsfält. Ingen, förutom doktoranden och dennes handledare, är förtjänta av de här studierna.
SBU gör just nu en granskning av kunskapen kring ”kontinuitet i vården”. Många tycks hävda att det är det viktigaste av allt och att det i stort sett är synonymt med kvalitet i vården (det är det inte). Granskningen kommer att publiceras nästa år, men jag kan redan nu avslöja att slutsatsen kommer att bli ungefär som när de granskade så kallad ”värdebaserad vård”: Kunskapen brister…rejält!