Krönika

SKR:s rapport – en dåres försvarstal

Nåväl, var var vi? Jo, just det, mitt uppe i den andra vågen. Alltså, den som inte skulle komma, men som nu ändå sköljer fram och därmed på något märkligt sätt också ingår i den så kallade coronastrategin. Lite förvirrande känns det måste jag erkänna, men jag är säkert den ende som inte har hängt med i alla tvärsäkra svängar och lokala rekommendationer om var jag får se på film och när jag får köpa en drink.

Några som däremot hängt med är SKR, ni vet den där politiska intresseorganisationen som har som egenuppgift att proklamera hur bra regionerna är på hälso- och sjukvård. Senast görs det i en fyrfärgsrapport med titeln ”Pandemin och hälso- och sjukvården.”

På bräcklig svenska beskriver SKR hur väl sjukvården ”ställt om” under pandemin och hur snabbt vården återhämtat sig (det är oklart om personalen ingår i SKRs definition av sjukvården).

I ett inte helt lyckat försök till logiskt resonemang hävdas bl.a. att någon vårdskuld knappast byggts upp under pandemin, då det i samtliga regioner fanns vårdköer ”och utmaningar kring tillgänglighet” redan innan viruset fick fritt spelrum. Det är inte utan att man kommer att tänka på titeln på Strindbergs försvarstal.

I ett inte helt lyckat försök till logiskt resonemang hävdas bl.a. att någon vårdskuld knappast byggts upp under pandemin…

SKRs starkaste argument för resonemangen tycks vila på det faktum att ”regionerna arbetat aktivt i 25 år för ökad tillgänglighet”, men att det arbetet måste ses som ett ”maratonlopp”. Det påminner mig om reklamen jag nyligen såg för att få folk att börja jogga: ”Spring tre kilometer på två veckor!” Om man behöver mer än 25 år på sig för att genomföra ett maratonlopp, ja, då är det nog som SKR också skriver att ”regionerna har god kunskap om vilka aktiviteter som krävs för att ett långsiktigt arbete ska ske.” Arbetet är alltså målet.

SKR, förståeligt nog, slår också tillbaka mot varje knyst om att pandemin visat att Sverige behöver förändra vårdens organisation och styrning. Här delar jag fullt Ordförande Knapes och Ordförande Morells invändningar. Pandemin har nämligen inte blottat något som helst kring svensk vård – alltså, som inte redan var väl känt. För alla som har orkat reflektera över tillstånden så är det mycket litet nytt under höstsolen därvidlag.

Att ändå hävda att behov av förändring finns är, enligt Ordförandena, att ”förenkla debatten”. Så låt mig uttrycka det så krångligt jag bara kan: svensk hälso- och sjukvård är i grunden felorganiserad. Exakt vad det är som är så förenklat med den formuleringen vet jag faktiskt inte, men låt mig ta upp två saker som ibland framförs som motargument för en mer nationell modell.

… låt mig uttrycka det så krångligt jag bara kan: svensk hälso- och sjukvård är i grunden felorganiserad.

Ett är att det skulle leda till en stor centraliserad byråkrati. Ja, hälso- och sjukvård kräver ett visst mått av administration, men det ska i så fall jämföras med dagens 21 politiskt-byråkratiska vårdkomplex.
Det andra är att det skulle strida mot det kommunala självstyret. Det skulle det inte alls, då lagtextens förarbete är mycket tydligt på den punkten. Det finns nämligen inget där som säger att det måste vara just sjukvård som regionerna självstyr över.

Om Knape & Co. vill fortsätta att bestämma i regionala frågor så får de gärna göra det, men de ska inte ha med sjukvård att göra.

Men här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Om man tror att vården skulle bli bättre eller mer nära om man bara låter staten ta över och styras av rikspolitiker istället för regionpolitiker, så tror jag att man tar miste.

Däremot är jag övertygad om att vården bör ledas, styras och ”ägas” av de som är mest berörda: de som ger vård (dvs. ni); de som behöver vård (dvs. vi); och de som finansierar vården (som bör vara staten).

Däremot är jag övertygad om att vården bör ledas, styras och ”ägas” av de som är mest berörda…

Det finns givetvis inga garantier, men ett mer sammanhållet, nationellt och statligt finansierat system tror jag skulle ge bättre förutsättningar för mer jämlik vård, bättre resursutnyttjande och för ett starkare system som kan klara av de utmaningar som onekligen komma skall.

Så vad är då chanserna för att vi får se en förändring i en sådan riktning under de kommande åren? Tja, troligen lika stora som att statsepidemiologen framträder med munskydd på nästa pressträff, dvs. ”begränsade”.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-01

Prenumerera