• 26 september 2017
• 1
• AV: Christine Takami Lageborn

Häromveckan åkte jag till akuten i egenskap av patient för första gången på flera år. Jag hade varit ute med båten med vänner och fastnade med min vänstra tumme i ett rep som spändes åt hårt över ett räcke. Tummen knäcktes i en märklig vinkel och ett tag trodde jag att den skulle slitas loss helt. Men repet brast i stället och tummen satt kvar. Jag försökte genast diagnosticera möjliga skador själv. Jo, det gick att böja i IP-leden och i MCP-leden och jag hade rörlighet i olika riktningar. Känseln var avdomnad runt hela tummen men inte helt borta. Behövde jag åka in? Nja. Vi fortsatte med båtturen, men efter en stund kände jag att jag nog ville åka in och bli röntgad ändå.

När jag kom till kassan på akuten förklarade jag vad som hänt och blev hänvisad till ett snabbspår. ”Hurra! Då kanske jag hinner hem till lördagsmiddagen”, tänkte jag. En läkare kom och bad mig böja tummen som nu var helt svullen. Det gick inte. ”Jo, du kan. Kom igen!” sade läkaren och jag försökte igen samtidigt som jag undrade om det finns patienter som inte verkligen försöker. Sen provade han att böja utan någon större framgång. Därefter fick jag gå till röntgen – ”ja, jag hittar dit”. Jag väntade i ungefär en timme innan jag åter fick träffa samma läkare. ”Du har en fraktur”, sade han och jag tyckte nästan att han såg lite förvånad ut. Och på något märkligt sätt kände jag mig lite lättad över att fingret var brutet. Jag hade inte sökt helt i onödan och tagit upp akutens resurser. ”Tyvärr måste jag hänvisa dig till vanliga akuten så en ortoped får bedöma dig”, fortsatte läkaren. ”Jaha. Ja, jag hittar”. Men det gjorde jag inte. Jag hade ju varit på ortopeddisken som kandidat men aldrig i väntrummet bakom. Jag frågade vänligt en sjuksköterska om hen visste ungefär hur lång tid det skulle ta. Och fast jag hört svaret tusen gånger från andra sidan om disken var det en annan sak att höra det som patient. ”Jag kan tyvärr inte svara på det. Vi har många mycket svårt sjuka patienter just nu som det tar mycket tid att ta hand om”. ”Jag förstår”, svarade jag.

Sedan satt jag i cirka 5 timmar i väntrummet och förstod att det fanns mer sjuka än jag. Jag började prata med de andra patienterna för att få tiden att gå och råkade, genom att veta lite för mycket om sjukvården för att inte jobba där själv, avslöja att jag var läkare. ”Men då kanske du vet om jag borde operera den här skadan eller inte?” ”Njae, tyvärr inte”. ”Tror du att jag har en infektion?” ”Njae, kanske men kanske inte…”
Jag blev räddad av att det blev min tur till slut.
”Vad har hänt?”, frågade den nye läkaren.
”Jag har en fraktur”.
”Ja, vi tittar på det sen. Men vad hände?”
”Rep. Båt. Tummen knäcktes.”
Jag var vid det här laget ganska trött och hungrig så jag orkade inte prestera någon fullödig traumaanamnes.

Läkaren var smidig och snabb med sina övriga frågor. Sedan hämtade han en utskrift av röntgenbilden. Tvärsnittsfraktur över proximala falangen med viss felställning. Jag tittade fascinerat på bilden och övervägde för en sekund att rama in den och hänga på väggen hemma. ”Har den något namn?” frågade jag.
”Va?”, sade akutläkaren.
”Ja, Bennettfrakturen har ju ett namn. Har den här frakturtypen ett namn?”
”Det är en tvärsnittsfraktur”.
”Okej.”

Vid det här laget gjorde det ganska ont i tummen. Läkaren lade fingerbasblockad och jag tänkte att jag skulle passa på att titta hur han gjorde för att få repetition. Men det var lite väl obehagligt att bli stucken där det gjorde så ont och titta samtidigt så jag resignerade till att bli bara patient och lutade mig tillbaka. Bad om lite Alvedon och en filt, tack. När jag sent på kvällen äntligen fick gå hem med gipsad tumme och handled kändes det ganska bra. Jag hade fått recept på Alvedon och återbesök om en vecka.

Återbesöket på ortopedmottagningen började med att jag kände tacksamhet över alla dörrar som kan öppnas automatiskt. Jag fick gå till röntgen först och sedan träffa en ortoped. ”Vad hände?” ”Hur känns det nu?”, frågade han. ”Jo, tack ganska bra. Men jag har sämre känsel på ena sidan av tummen. Jag testade tvåpunktsdiskrimination hemma…” Han log. ”Det kan ju vara lite svårt att värdera på sig själv…” Han plockade fram ett gem och testade. ”Jo, det är nedsatt som du säger”. Jag fick nytt gips och återbesök om tre veckor för ny kontroll.

Nu är gipset borta, känseln bättre och jag har börjat träna upp rörligheten igen. Visst var det trist att drabbas av en fraktur, men det gav mig i alla fall en bra anledning att repetera ortopediskt handstatus och frakturlära. Och det var nyttigt att få uppleva från andra sidan hur det är att vara en inte-så-sjuk patient på akuten.