Krönika

Kan vi göra lite mer?

Vi har alla träffat dem. Patienter som inte gör som vi förväntar oss. Ibland har de diagnoser från psykiatrin som kan förklara deras svårigheter, ibland inte. Eftersom jag jobbade i psykiatrin före AT har jag uppmärksammat de ”svårare” patienterna lite extra under mina olika placeringar. Jag tycker överlag att alla kollegor inom kirurgiska såväl som medicinska specialiteter behandlat patienter med psykiatriska svårigheter väl. Men i några fall har jag fått en gnagande känsla av att vi kunde ha gjort lite mer.

Det pratas ibland om den somatiska okunnigheten inom psykiatrin. Och kanske ligger det ett korn av sanning i det. Men hur är det med den psykiatriska kunnigheten inom somatiken? Vad hjälper det att någon är en skicklig kirurg om hen inte kan övertyga sin patient om att han eller hon behöver opereras? Eller att det finns en uppsjö av välfungerande diabetesläkemedel när patienten glömmer bort att ta dem och inte kommer på sina återbesök?

Jag hade hand om en patient med ett personlighetssyndrom på min psykiatriplacering på AT. Hen kunde inte sätta ord på hur hen mådde och det var svårt att få till ett ömsesidigt samtal. ”Jag vet inte” var svaret jag fick på i stort sett alla frågor. Men patienten hade också ett avvikande labbvärde. Så vi pratade om det i stället. Och det gick bättre. Jag bollade handläggning med medicinkonsulten. Patienten blev engagerad i att få ordning på sitt värde och vi kunde jobba mot ett gemensamt mål. Hen mådde även psykiskt ganska stabilt under vårdtiden.

Jag tror att det vore bra om psykiatrin och somatiken närmar sig varandra mer. Att vi samarbetar kring patientens hela sjukdomsbild och inte bara skjuter över det som inte rör vårt specialitetsområde till den andra. För det är så mycket som hänger ihop. Till exempel kan psykiatrins mediciner vara livräddande men också ge biverkningar. De sätts inte sällan ut när patienter läggs in på somatiken. Om, när och hur de ska återinsättas kan vara en svår balansgång mellan risk och nytta som kräver gemensam eftertanke.

Vi har sällan något annat facit för om vi försökt tillräckligt än vårt eget samvete. Men det måste vi vårda.

Jag har flera personer i min närhet med adhd och har därför lärt mig en del om olika svårigheter som de med funktionsnedsättningen kan ha. Och om hur man kan hjälpa dem. Jag har många gånger på medicinblocket träffat patienter med adhd som blivit sjukare än de hade behövt bli om de hade klarat att gå på sina återbesök, hämta ut sina mediciner och hålla sig till rekommendationerna. En gång hade jag, tillsammans med en fantastisk överläkare, hand om en kroniskt sjuk patient med adhd som behövde täta uppföljningar efter utskrivningen. Vi bad personalen på mottagningen att göra en liten speciallösning för att underlätta för patienten. Jag såg sedan att patienten hade kommit på sitt första återbesök och på en uppföljande radiologisk undersökning. Det kanske hen hade gjort oavsett. Men det kändes ändå bra.

Vi har sällan något annat facit för om vi försökt tillräckligt än vårt eget samvete. Men det måste vi vårda. För samvetsstress kan skada oss. Ibland avböjer en patient den behandling vi föreslår trots våra bästa försök att informera och då ska vi förstås respektera det. Men då kan vi göra det med ett gott samvete.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera