Krönikor
Vad lite luft i schemat kan göra
Jag har ett par gånger på en sjukhusavdelning varit med om att vi är en extra läkare. Det sägs ju att ju fler kockar, desto sämre soppa blir det. Men jag tycker inte att det har stämt i dessa fall. På medicinblocket hade jag just en sådan luftig vecka då jag och en ST-läkare gick dubbelt på en schemarad avsedd för en avdelningsläkare. Jag tror vi hade sju patienter att ronda. Vi satt och läste på tillsammans, diskuterade provsvar, troliga och mer osannolika differentialdiagnoser. Och vi hade turen att ha en överläkare som uppmuntrade vår iver att se bortom patientens mest uppenbara problem och leta en bakomliggande orsak. Kanske var det bara en slump att en av våra patienter faktiskt hade en oväntad och farlig underliggande sjukdom och att vi lyckades övertyga kollegan inom en annan specialitet att ta över och utreda detta vidare. Kanske hade ST-läkaren ensam eller jag ensam också upptäckt sambandet mellan patientens nyare och äldre symtom. Jag hoppas det. För jag vill inte tro att en massa farliga underliggande sjukdomar missas för att vi jagar efter att bli ständigt mer effektiva inom sjukvården.
Jag tittade liksom många läkarstudenter på tv-serien ”House” under utbildningen. Vi fascinerades under de tidiga prekliniska terminerna av hur doktor House och hans team stötte och blötte mystiska patientfall. Och hur House sedan, efter att ha studerat röntgenbilder och provresultat, satt och kastade en tennisboll i väggen medan han funderade eller pratade med sin kollega Wilson och så plötsligt kom han på lösningen. Kostnadseffektivt? Antagligen inte. Vem skulle betala en överläkare och tre andra läkare att gemensamt ha hand om enstaka patientfall?
Jag undrar hur kostnadseffektivt sjukvårdssystemet som vi ser växa fram är.
Jag undrar å andra sidan hur kostnadseffektivt sjukvårdssystemet som vi ser växa fram i Sverige i dag är. Där nätläkare är supertillgängliga medan det är långa väntetider till framför allt utredningstider på vårdcentraler. Där kontinuitet är långt ifrån regel någonstans. Jag läste häromdagen om ett anmälningsfall där en allvarlig diagnos hos en patient dröjde flera månader att ställa och då först efter 20 vårdkontakter. Det är förstås svårt att veta vad som exakt hände i detta fall men IVO kritiserar att de olika verksamheterna som bedömde patienten inte tog hänsyn till hela symtombilden.
Det krävs inte så mycket tid och eftertanke för att skicka en patient med en smärtande kroppsdel på röntgen och konstatera att hen har en fraktur. Men det gör det däremot för att tänka ett steg längre. För att misstänka till exempel misshandel i hemmet eller en underliggande malignitet. Vi vet alla att maligniteter och allvarliga, mer ovanliga sjukdomar kan dölja sig bakom akuta symtom. Att överväga dem kräver ro för eftertanke och i många fall konsultationer med kollegor, men vi accepterar ändå att jobba i ett system som premierar snabbhet och effektivitet inom såväl akutsjukvård som primärvård. Är det så vi vill ha det?
Det kanske till och med räddar liv.
Det är antagligen både billigare och bättre om patienter med potentiellt allvarliga, men icke-akuta symtom, träffar en och samma allmänspecialist två eller tre gånger inom ramen för en utredning i stället för att söka flera akutmottagningar och nätläkare. Men det förutsätter såklart en välfungerande primärvård, vilket jag hoppas att vi nu är på väg emot. Som läkare på sjukhusavdelningar och akutmottagningar kanske vi kan påtala för våra chefer att det inte skadar med lite ”överbemanning” då och då. Det kanske till och med räddar liv.
Min nästa anhalt inom AT är primärvården. Det ska bli intressant att få sitta på den sida som hittills har tagit emot remisserna av typen ”tacksam vidare utredning” som jag många gånger skickat från akutmottagningar. Jag ska nog ta med mig en tennisboll.
