Krönikor
Vad händer om kliniska forskare tystnar?
Det är inte konstigt om forskande kliniker väljer bort kommunikation med omvärlden nu när risken för hot och hat har ökat. Särskilt med tanke på att det ändå inte anses karriärmässigt meriterande, menar Christine Takami Lageborn.
När jag lämnade mitt journalistjobb på en dagstidning för ett decennium sen för att skola om mig till läkare pratade vi sällan om hot och hat. Det förekom, men var för det mesta hanterligt. Jag skrev ett reportage om vargar en gång och fick då några email om att jag borde hålla tyst och att jag var en ”vargälskare från storstaden” som inte förstod någonting. Det hade jag väntat mig. Vargar var ett känsligt ämne och jag hade blivit förvarnad av kollegor. Värre kommentarer fick jag inte trots att jag skrev om många ämnen som i dag anses särskilt känsliga, såsom migration och jämställdhetsfrågor.
Det är en helt annan verklighet som möter journalister, forskande läkare och andra som uttalar sig offentligt i dag. Det är inte konstigt om forskande kliniker väljer bort kommunikation med omvärlden nu när risken för hot och hat har ökat. Särskilt med tanke på att det ändå inte anses karriärmässigt meriterande. Men är det verkligen rätt väg att gå?
Vad händer med kunskapsutvecklingen i samhället om vi som forskar undviker att prata offentligt om våra resultat? Vetenskapsrådet skriver att ”klinisk forskning är en förutsättning för en kunskapsbaserad och jämlik sjukvård”. Men det blir svårt att få forskningsresultat omsatta till klinisk vardag om inte beslutsfattare och allmänhet känner till dem och förstår varför det är viktigt att vägledas av evidensläget. Och vem kan förklara detta bättre än en kliniskt verksam forskare?
Tyvärr står forskare och journalister långt ifrån varandra. Många forskare som jag pratat med ondgör sig över journalisters sensationslystnad och vinklade beskrivningar av verkligheten. Jag önskar att fler i stället kunde intressera sig för vad journalistik är och vilka metoder och teorier som de utgår från i sitt arbete. Journalister behöver nå ut till den stora massan och i dag är det fler informationskanaler än någonsin som konkurrerar om allas vår uppmärksamhet och därmed om annonsintäkterna. Tålamodet att lyssna på långa utläggningar saknas hos de flesta av oss om det inte gäller ämnen som vi redan är intresserade av.
Vad händer med kunskapsutvecklingen i samhället om vi som forskar undviker att prata offentligt om våra resultat?Christine Takami Lageborn
Det är välkänt att konflikter och upplevda hot mot den grupp eller övertygelse som vi identifierar oss med fångar vårt intresse.
Det skulle säkert gå för journalister och forskare att lära av varandra. De flesta som forskar kan bli bättre på att målgruppsanpassa sina presentationer och journalister kan utmanas i att hitta klickvänliga rubriker som är mindre alarmistiska. Men då krävs att universitet börjar utbilda forskare i kommunikation med omvärlden. I det ingår att diskutera risken för hot och hat och hur detta bör hanteras. De flesta doktorander har inte fått någon sådan utbildning eller medieträning innan de intervjuas för första gången i samband med en studie som de fått publicerad. En doktorandkollega berättade att hon blev förvånad över att journalisterna som hörde av sig till henne var trevliga och tillmötesgående. Mig förvånade det snarare hon hade väntat sig något annat.
Hot och hat mot riktade mot forskare måste stoppas. Men jag hoppas att det sker på andra sätt än genom att forskande kliniker tystnar. För vi behöver höras.
