Att uthärda det outhärdliga
På mitt andra modersmål japanska finns ordet ”gaman”. Det har min mamma hänvisat till många gånger under min uppväxt. Det är ett fint ord. Värdigt. Man vill ha mycket ”gaman” för det tyder på att man är en bra person. Att man klarar att uthärda något som är långdraget och plågsamt om det är för familjens eller för gruppens bästa.
När jag googlar ”gaman” och översättning till svenska föreslår Wikipedia: ”att uthärda det till synes outhärdliga med tålamod och värdighet”. Jag tycker att det beskriver ganska bra vad många som jobbar i sjukvården genomgår just nu i och med pandemin. Smittspridningen ökar och sjukhusen ställer om igen för den ökande belastningen av svårt sjuka covid-19-patienter.
Jag gick på forskningsuppehåll före sommaren och har inte varit med på insidan nu när det dragit iväg igen med smittan. Men jag hör om hur mina kollegor sliter. Om hur den vardag som höll på att återställas nu rivs upp igen och vårdplatser som skulle varit till andra diagnosgrupper behöver omvandlas till covid-platser. Jag läser om att personal på IVA ska jobba längre arbetspass. Och jag blir orolig att många som nu sliter hårdare än de egentligen har ork för ska drabbas av utmattningssyndrom.
”Men sjukvårdspersonal har ju alltid gått på knäna”, säger min journalistkompis när jag berättar om min oro för henne.
Vi hjälps åt. Täcker upp för varandra. Håller ihop, lite till.
Och jag inser att hon kan ha rätt. Stockholms sjukvårdsupprop startade redan innan pandemin och larmade om en ohållbar arbetssituation. Facebookgruppen ”Vem tar hand om doktorn” startades 2017 och har över 8000 medlemmar. En googling på ”physician burnout” ger över sju miljoner träffar. Så att läkare, sjuksköterskor och undersköterskor sliter och riskerar att bli sjuka av stress tillhör det normala. Skillnaden nu är att pandemin ställer ytterligare krav. Men vi hjälps åt. Täcker upp för varandra. Håller ihop, lite till. På något sätt uppnås en tillräckligt god nivå (beroende på vem man frågar) på sjukvården trots alla påfrestningar. För vi har inget val.
Jag såg häromdagen en artikel på svd.se där en sjukhusdirektör intervjuas. Det står: ”Men sjukhusdirektören menar att han hela tiden varit tydlig med att läget är ”tufft”, att ta hand om det ökade antalet patienter med covid-19 samtidigt med andra patienter.” Och han citeras: ”Att klara båda sakerna är en svår balans som personalen klarat på ett väldigt bra sätt samtidigt som jag förstår att detta ställer stora krav på våra medarbetare.”
Det är fint, och tur, att det finns så mycket ”gaman” i läkarkåren och hos andra yrkesgrupper i sjukvården när det väl gäller. Men när den här pandemin äntligen är över önskar jag att sjukhusledningar, politiker och allmänhet förstår att samma sak inte kan krävas av oss i den vanliga yrkesvardagen. Då behöver vi få gå stadigt på fötterna i stället för på knäna, slippa återkommande överbeläggningar och stabslägen samt ha tid för ro och återhämtning. Så att vi orkar med att uthärda det till synes outhärdliga med tålamod och värdighet även när nästa katastrof kommer.
Så fint skrivet och väl fångat om vårt nuvarande läge. Tänk att svenskan saknar ett ord för värdig uthållighet fast vi också kan stå ut när så krävs.