• 19 september 2017
• 2
• AV: Karin Båtelson

Köerna blir allt länge. Den så kallade vårdgarantin för planerad vård överskrids för många sjukdomar med råge i nästan alla landsting, visar Sjukhusläkarens kartläggning. När väntetiden överstiger både sex och tolv månader till operation eller annan åtgärd, så får man konstatera att det inte finns någon garanti värd namnet.

Vårdgarantin till sjukhusvård innebär att om man får en remiss eller själv söker till den planerade specialiserade vården så ska man få en tid inom 90 dagar. Tas då beslut om exempelvis operation ska man få tid för detta också inom 90 dagar. Väntan på utredning som röntgen eller annan provtagning räknas inte in. Sjukhusläkaren har tittat på tre universitetssjukhus och även jämfört statistiken för landstingen fem år bakåt.

På de tre universitetssjukhusen hade, i juli 2017, cirka varannan patient i kön inte fått vård inom tre månader.

På Sahlgrenska och Skånes universitetssjukhus visade granskningen att för en rad diagnoser hade två av tre patienter väntat över ett halvår och väntetider på ett år var heller ingen ovanlighet.

På Norrlands universitetssjukhus är det lika illa där två av tre patienter har väntat längre än 90 dagar för en rad diagnoser man har tittat på.

Det är också en stor ojämlikhet över landet och det finns hela landsting där nästan varannan patient väntat längre än vårdgarantin med Västernorrland, Värmland och Dalarna, följt av Västerbotten i topp men med liten skillnad mot de närmast följande. Bäst ut kommer Halland med bara var tionde patient. Detta belyser också att det inte är storleken på ett landsting som avgör vårdinnehållet.

Eftersom inte röntgen eller annan provtagning räknas in, så är väntan i praktiken ofta betydligt längre men det är alltså inget man kan se. Och även om vårdgarantin följs är redan tre månader i varje skede allt för lång väntetid för många av dessa patienter. Det gäller diagnoser som inte är livshotande men som ändå kan vara arbetshindrande, smärtsamma eller på annat sätt ge dålig livskvalitet med begränsad vardag. De kan också medföra stora krav på både andra former av vård eller stöd samt hjälp av anhöriga. På arbetsplatser är det stora bekymmer med att ha medarbetare och anställda som är sjukskrivna, eller som anhörigvårdar i onödan.

Denna vård kallas slarvigt ”oprioriterad vård” eller ”den stora bulken av rutinsjukvård” men är alltså inte mindre viktig för det. Den är prioriterad som nödvändig i och med att patienten är uppsatt för åtgärd.

För förtroendet för vården måste vi ha en snabb tillgänglighet. Det påverkar också det dagliga livet och vi har stora samhällsvinster med att se till att de åtgärdas.

Universitetssjukhusen och landstingen klarar inte att ta hand om all denna vård idag. Dels sker utveckling hela tiden inom högspecialiserad vård med ökade medicinska möjligheter och därmed arbetsuppgifter. Gigantiska sammanslagningar, omorganisationer  och tveksamma styr- och ledningsmodeller är andra orsaker som också orsakat vård­platsbrist och personalbrist. Detta gör att man förutom sina andra uppdrag som forskning, utbildning och högspecialiserad vård, i första hand måste fokusera på det akuta omhändertagandet.

Många landsting försöker köpa planerad vård för sina medborgare och patienter kan också via det så kallade riks­avtalet söka vård över landstingsgränserna, men eftersom det ser nästan likadant ut överallt så är det i praktiken begränsade möjligheter.

Den här typen av vård bör kunna ske i tillräcklig omfattning utanför de stora sjukhusens regi i form av att värna de små sjukhusen och att stimulera mer specialiserad öppenvård i olika driftsformer med korta beslutsvägar och minskad administration. Det ska ske i nära samarbete med både primärvård och universtetssjukhusvård. Man ska vara aktsam om vårdkedjor och kontinuitet för utbildning och patientsäkerhet, men det går att lösa.

Även om vårdgarantin följs, med tre plus tre månader exklusive tid för utredningar, så är det alldeles för stelbent och ofta alldeles för lång tid för den enskilde. Och det enda som egentligen är intressant för patienten är inte detta datumtrixande utan det är att få besked om hur lång tid det tar från första besöket till åtgärd, där utredningar är medräknade.

Sjukvården är en närande sektor och ska kunna tillhandahålla den vård samhället har beslutat faller inom den offentligt finansierade vården.