Krönikor
En annan sida av sjukvården
Hen ser på mig med orolig blick. Berättar att hen ogillar sjukvården och egentligen inte vill vara här. Är stressad och tydligt obekväm där i besöksstolen. Hen har undvikit att söka vård för sina symtom in i det längsta. Men nu går det inte längre.
Det är min första vecka som AT-läkare på vårdcentralen. Innan har jag varit tjänstledig för forskning i ett halvår. Jag känner mig kliniskt ringrostig och ovan i min nya roll som läkare med eget rum och egna patienter. Jag gör en bedömning utifrån patientens symtom och sätter in en behandling som jag visserligen tror på, men samtidigt känner mig lite tveksam till. Den är inte felaktig, jag har rådfrågat min handledare. Men kommer den verkligen att hjälpa? Patienten verkar mest lättad över att läkarbesöket äntligen är över.
Några veckor senare är det inbokat ett återbesök. Patienten berättar att hen inte mår bättre av behandlingen, men inte heller sämre. Hur ska jag utvärdera det? Jag frågar: ”Hur tycker du själv att vi ska göra nu?”
Där någonstans börjar vi mötas. Där börjar det skapas, det lilla fröet till allians.
”Det blir som du bestämmer”, svarar hen.
”Nej, det blir som vi kommer överens om”, säger jag.
Och där någonstans börjar vi mötas. Där börjar det skapas, det lilla fröet till det där som mina allmänläkarkollegor kallar för allians. Plötsligt flyter samtalet på och vi kommer tillsammans överens om hur vi ska fortsätta, patienten och jag. Vi lägger upp en tydlig plan i punktform. Och så bestämmer vi att vi ska ses igen om ett par veckor.
Det är mycket som är annorlunda med AT-rollen i primärvården jämfört med under sjukhusplaceringarna. Såsom det här att jag får följa patienter över lång tid och se hur olika symtom utvecklar sig. Jag förvånas över att det som jag trodde kunde vara allvarligt inte var det. Och det är intressant att se hur många symtom som går över eller förändras med tiden. Jag försöker bli bättre på att göra tydliga bedömningar. Inte nöja mig med att utesluta något farligt och konstatera att det inte är akut, utan att även ge ett rimligt förslag på vad det ofarliga symtomet kan bero på, vad vi kan göra åt det och en prognos för om och när det kommer att bli bättre eller gå över.
Min AT-handledare, som är en erfaren specialist i allmänmedicin, sitter med mig en timme per vecka och lyssnar på mina frågor och resonemang kring olika patientfall. Jag tror att han har börjat förstå hur jag fungerar, vad jag behöver stöd i och på vilket sätt. Det är delvis nya insikter för mig också. Och det är stor skillnad jämfört med tidigare under AT. Då hade jag en personlig handledare som jag träffade ibland, men i den kliniska vardagen var det olika från vecka till vecka. Det berodde på vem som var överläkare på avdelningen just då. Ibland stämde allt i handledningen och jag fick med mig värdefull kunskap och konstruktiv feedback. Andra gånger fungerade det sämre. Men det blev sällan någon uppföljning på given feedback eftersom vi inte kom att jobba ihop igen.
Vid patientens senaste återbesök var det som att träffa en ny person. Det gladde mig att höra att hen hade gjort allt det som vi hade kommit överens om. Men framför allt gladde det mig att hen såg ut att må så mycket bättre och dessutom själv sade att hen mådde bra.
Det här, tänker jag, måste vara den största belöningen med att vara allmänläkare. Att få se hur en behandlingsstrategi kan göra positiv skillnad för en annan människas liv. En människa som man dessutom har förmånen att få lära känna längs vägen. Förhoppningsvis kan liknande möten uppstå även i öppenvårdsdelen av många sjukhusspecialiteter. Men det är en värld som jag ännu inte fått möta.
