Krönika

Orisken är mycket större än risken

Som pensionerad läkare i dessa covid-19-tider och dessutom med lite skraltiga lungor har man anledning att fundera över begreppet risk i praktiken. Coronaviruset är så ju listigt konstruerat att hoten som det skapar kan dyka upp nästan varsomhelst och se ut hursomhelst.

Bertil Hagström.

Att förhålla sig till risken att smittas får liksom ingen riktig riktning då och än mindre om insjuknandet kan vara alltifrån början till ens död till bara en liten feberperiod.

Man famlar runt i ljuset av ett ovisst mörkt hot. Vem är det som smittar? Är det den där mannen som hostade till precis när jag gick förbi, eller är det kvinnan som glömde sig och klev fram emot mig i vårt samtal? De jag umgås med, har de verkligen skött sig med sina smittskydd? Har de verkligen hållit avstånd till andra? Hur var det nu med mjölkpaketet, kan det vara befläckat av expediten på affären, man har ju haft covid-19 bland personalen?

Hur ska man utan ångest våga ta sig ett glas mjölk? Jag har mött vänner som låter alla inköp, gjorda av hjälpsamma bekanta, stå orörda i minst 24 timmar.

Nu är ju upplevelsen av risk inte något objektivt lika för alla utan i högsta grad en subjektiv mer eller mindre obehaglig känsla och vi beter oss olika. Därför har Folkhälsomyndigheten några korta kärnfulla rekommendationer och gränssättningar, som vi alla ska kunna hantera på likartade sätt. Bra tycker jag, sen om någon vill vara än mer försiktig, så går det bra också.

Om risken är stor men konsekvensen liten kanske man chansar med hur man förhåller sig till hotet. Bertil Hagström

Man brukar ju säga att om risken är stor men konsekvensen liten kanske man chansar med hur man förhåller sig till hotet. Det är uppenbart att de yngre generationerna agerar utifrån den värderingen. För visst är smittrisken stor när många trängs på Ullared, restauranger och på andra folkrika ställen. Inte blir man särskilt sjuk heller, egentligen, tror man. För även bland yngre finns ju de med långvariga besvär. Konsekvensen kan vara både stor och liten på samma gång.

När konsekvensen kan bli allvarlig, är vi försiktigare och vi äldre i dessa i coronatider gör vad vi kan för att risken ska vara liten. Risken kanske är försumbar (vilket betyder att den finns men bara lite, som Tage Danielsson utryckte det). Risken med själva levandet är ju i och för sig att man kan dö. Den risken lär ju öka med stigande ålder, men hur det nu än är, vill vi ju nå finalen och inte ramla ur redan i kvarten eller semifinalen.

Årsrika kan ju som sagt inte bli hur rika som helst och den återstående tiden av år man potentiellt har, vill man ju utnyttja på bästa sätt. För man ska inte tro att man bara kan ta sig tid eller tro att man kan dra ut på tiden. Nej, tiden rinner bara iväg (för oss äldre rusar tiden iväg) och ett tu tre så är man i tidsnöd och tiden är inne… eller ute.

Därför måste risken att utsätta sig för coronan ställas mot vad livet i övrigt kan ge dig. Att få träffa sina barn och kanske än mer sina barnbarn kan väga väldigt tungt i den bedömningen.

Det är knepigt att leva med risk, därför kanske man skulle ta och försöka med orisk istället. Bertil Hagström

En del griper halmstrån och tar extra till sig att barnbarn inte är så väldigt smittsamma och så kramar man nästan livet ur dom. Nej, det är klart att för en del solsvultna måste de små solstrålarna få värma frusna själar. Eller så går vi där och hoppas på att vi ändå har de där antikropparna trots allt. Vi blir befriade från coronans bojor och får möjlighet att leva på riktigt.

Ja, det är knepigt att leva med risk, därför kanske man skulle ta och försöka med orisk istället. Orisken (chansen) är ju så ofantligt mycket större, det vill säga sannolikheten att jag inte ska drabbas av ond bråd död eller ens hamna på IVA med respirator är nästan oändligt stor (vilket betyder att orisken är 100 procent, men bara nästan). Jag tror att det åtminstone skulle minska vår diffusa rädsla och obehagskänsla i coronatillvaron.

Javisst, tänker du, men om man drabbas, då rakar ju risken upp till 100 procent på ett kick, som Tage återigen skulle ha konstrat till det.

Japp, det är också sant, men otroligt.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera