Krönikor
När det röktes friskt i vården
När han tände den femte cigarren i följd bad jag om en paus för toalettbesök, i praktiken för att andas. Överläkaren som oupphörligt rökte cigarr var ordförande i den styrelse jag då var medlem i. Konferensrummet, som också var klinikens bibliotek, var rökfyllt hela tiden under det nästan dagslånga sammanträdet.
Att ifrågasätta den auktoritära chefens rätt att röka under mötet var otänkbart. En del andra styrelsemedlemmar kände sig uppmuntrade att tända en cigarett då och då, vilket försämrade rummets luft ytterligare.
Länge rökte alla på sjukhus, både personal och patienter. På 1970-talet började vi läkare argumentera för att patienterna skulle sluta röka bland annat. framför allt eftersom det kommit rapporter om att risken för reinfarkt halverades om man slutade röka. Risken för lungcancer hade också börjat bli föremål för artiklar i den medicinska fackpressen.
Vi förbjöd personal och oss själva att visa patienterna att det röktes. Vi skulle vara goda föredömen och inte ge patienterna några motargument mot att sluta.
På Serafimerlasarettets medicinklinik rökte de flesta. På infarktavdelningen röktes det särskilt bland sjuksköterskorna. Det fanns inget rökrum så det blossades i det utrymme som användes för kaffe, sittrond, skärmbevakning, osv. Rummet hade ingen egen ventilation utan röken gick ut genom två högt liggande fönster till några patientrum så personalens bruk var knappast någon väl bevarad hemlighet.
När Bernard Lown kom på besök satt han avspänt med fötterna på kaffebordet och kommenterade bestämt det olämpliga i vårt rökbeteende. Bernard Lown introducerade defibrillatorn (hjärtstartaren) och erhöll även Nobels fredspris (1985).
Många, särskilt på kirurgiska och ortopediska avdelningar, ansåg att patienterna kunde mobiliseras bättre om de rökte – de måste ju upp ur sängen och ta sig till dagrummet för att röka. Rökning på salen i sängen var naturligtvis förbjudet. Erik Carlens, uppfinnaren av dubbellumentuben för selektiv intubation av varje bronk, var en av de kollegor som argumenterade bäst för att farorna med rökning översteg eventuella fördelar, som att motverka viktökning, minska stress etc.
1967 assisterade jag på en ryggoperation under kandidatplaceringen på Norrbackainstitutet – Karolinska sjukhusets ortopediska klinik. Operationen drog ut på tiden. Vid 18-tiden öppnades operationssalens dörr, in steg klinikchefen i överrock och hatt med tänd cigarr i mungipan:
– Hur går det? Några problem?
– Bra, inga problem, blev svaret.
Klinikchefen lutade sig över operationsfältet och råkade aska i det öppna operationssåret varefter han lämnade salen.
Jag minns att jag tänkte – aska är nog sterilt, men knappast rocken eller hatten. Som kandidat kommenterade jag inte utan fortsatte hålla haken så gott det gick.
Vid vår poliklinikplacering rökte vi kandidater ibland i samband med patientbesök. En del patienter var naturligtvis missnöjda, men vi tyckte vi var tuffa och världsvana och att vi, som nästan färdiga läkare kunde bete oss lite som vi ville. Vi hade filmens rökande stjärnor som idoler, James Dean, Marlon Brand, med flera. Grupptrycket kunde ta sig uttryck som ”alla trevliga röker – vi har det så roligt när vi röker tillsammans – kom med du också”.
Sjukhusmiljön kunde vara farlig för rökaren. Vi ett tillfälle kunde en skäggprydd patient med syrgasbehandling via en mask inte motstå röksuget utan slet av sig masken och bad medpatienten om en cigarett. Patienten fick en cigg och tog sig snabbt ut i dagrummet som låg intill salen. Där tände han cigaretten. Ett skrik påkallade personalens uppmärksamhet. En påtaglig lukt av bränd hårväxt spred sig på avdelningen. Det syrgasbemängda skägget hade fattat eld. Den svedda patienten behövde brännskadevård.
Under hela 1970-talet röktes det i alla personalrum och dagrum. Så småningom kom man på många sjukhus överens om att det skulle vara rökfritt åtminstone under lunchen så alla kunde känna vad maten smakade.
Under 1980-talet blev allt fler personalrum och dagrum rökfria och särskilda rökkurer för både personal och patienter skapade, men oftast röktes det vid sjukhusets ingångar – mest mot gården. Detta förekommer tyvärr fortfarande.
Det är märkligt att det fortfarande röks bland sjukvårdspersonal och andra som borde veta bättre. Men tuff- och glassighetsstämpeln lever nog än. Motkrafterna från tobaksindustrin är fortfarande starka. Reklamen är dock inte som på Ceausescus tid i Bukarest där de gigantiska skyltarna med tobaksreklam var de enda som var snygga att titta på i den grå staden
Den auktoritära cigarrökande ordföranden, tillika överläkaren, avled tidigt i emfysem och lungcancer. Idag skulle det vara omöjligt att utsätta sina medmänniskor för en sådan sammanträdesmiljö som vi fick stå ut med på 1970-talet. Vi var många sekundärrökare på den tiden.
Nu röker inte idolerna längre – så vi får hitta på andra sätt att visa hur tuffa vi är.
Av: Torsten Mossberg, f.d. medicinalråd, med inspiration från Nina Rehnqvist
Mycket tänkvärt Torsten, det var ju ”en annan tid! Jag har själv ett ”rysligt minne” som ett tillägg till din erfarenhet från Karolinska institutets ortopediska klinik vid ”Norrbackainstitutet” från tiden då jag arbetade som ensam anestesiolog (1965-71). Dåvarande professorn i ortopedi – Sten Friberg – var ju rektor vid KI och tjänstledig som klinikchef (honom såg jag aldrig röka!). Han gjorde ett av sina sällsynta gästspel på operationsavdelningen för att operera en av sina privatpatienter, troligen en meniskskada. Benet var sterilklätt men rörligt och lampans sterila mitthandtag sköttes av en assistent för att ljuset skulle följa med. In i rummet kom en av klinikens läkare antagligen för att ”visa upp sig för chefen”. Denne man hade en ful vana. Han veck alltid upp ärmarna på sin vita rock och i vecken förvarade han sina halvrökta cigarettfimpar. Plötsligt ville han visa sig hjälpsam med att flytta lampan och sträckte upp armarna mot styrarmarna. Fimparna (2–3 st) regnade ner över operatör och sårområde. Effekten blev naturligtvis massiv.
Jan Eklund
Docent i anestesiologi KI