Den 1 januari 2007 sjösätter Danmark statlig finansiering och en mer nationell styrning av sjukvården. Det sker i samband med att Danmark genomför en kommunreform och slår ihop 271 kommuner till 98 och 13 landsting till 5 storregioner. Vid den tiden är den danska sjukvårdsskutan nedsliten och behöver rustas upp.
Speciellt har det riktats kritik mot cancervården som har sämre medicinska resultat än i grannländerna i Norden. Bland medborgarna finns även missnöje med den ojämlika vården i landet där postnumret avgör vilken behandling man får. Man vill ha jämlik vård.
Staten tar över rodret. Målet är att minska den politiskt detaljstyrande byråkratin och få till stånd en sammanhållen dansk skuta med mer professionell besättning från översta däck till nedersta som kan samarbeta bättre.
271 kommuner slås ihop till 98. Målet är att alla kommuner ska ha minst 30.000 invånare.
40 procent, över 2 000, kommunfullmäktigepolitiker mister sina uppdrag. Med dem försvinner även deras stödfunktioner, administration och en rad byggnader.
Samma sker då 13 landsting blir fem storregioner – Nordjylland, Midtjylland, Syddanmark, Själland och region Huvudstaden.
Här inleds dock en medveten nationell kostsam uppbyggnad av landets nedslitna sjukhussystem som inte sparar pengar, tvärtom. Nya sjukhus ska byggas, gamla läggas ner eller upprustas, en process att centralisera och specialisera sjukhusen och specialistvården inleds, där även nationella behov blir styrande.
Ökade krav ställs på akutsjukhusen och de 35 akutsjukhus som fanns 2007 har idag blivit 21.
Staten inrättar en kvalitetsfond på 30 miljarder kr för att bygga nya sjukhus och rusta upp gamla som regionerna kan söka medel från om de bidrar med 40 procent själva. Från och med nu ska regioner och stat gå hand i hand där det danska sjukhussystemet ska betraktas som en enhet.
I Sundhedslagens (den danska hälso- och sjukvårdslagen) paragraf 208 tilldelas Sundhedsstyrelsen ansvaret för att fastställa och portionera ut speciella medicinska behandlingar på olika sjukhus.
De sammanslagna kommunerna får fortsatt ansvar för omsorgen.
De fem nya storregionerna blir ansvariga för driften och planeringen av hälso- och sjukvården, men de mister beskattningsrätten vilket förändrar maktbalansen.
Regionerna kan inte länge göra som de vill. Det decentraliserade regionala sjukvårdssystemet med egna politiskt beslutande församlingar måste även tänka nationellt. De fem regionerna tvingas nu att utarbeta fleråriga hälso- och sjukvårdsplaner som de måste rådgöra med staten om, men även enas sinsemellan inför de årliga förhandlingar med staten, vanligtvis i juni, då skattemedlen fördelas ut i det regionala sjukvårdssystemet. Förhandlingar där det även ska avtalas om överordnade målsättningar inom den danska hälso- och sjukvården. Det kan gälla allt från implementeringen av cancerplaner till medborgarrättigheter, som exempelvis rätt till utredning och behandling inom viss tid.
Och det som avtalas i den så kallade “specialplanen” som gäller sjukhussystemet och godkänts av Sundhedstyrelsen är regionpolitikerna tvungna att följa. En ny balans mellan det centrala och decentraliserade har förändrat spelplanen.
Men det finns ju spelare på planen också. Vilka är de? Och är de helt styrda av de nationella förbundskaptenerna Magnus Heunicke och Sören Broström, eller får proffsen vara proffs med fria roller på delar av spelplanen.
