Reportage: VÅRDBERGET: SVERIGE

”Den svenska vårdgarantin existerar inte!”

Det finns ingen vårdganti i Sverige. Det menar svårt artrosdrabbade Lena Sterneland som förtvivlat har väntat på en ny höft sedan förra sommaren.

Artikeln ingår i temat Vårdberget – Sverige vs Danmark

Det är med långsamma, smärtande steg hon tar sig mot bilen för att köra till det närliggande köpcentret och handla mat till sig och det inneboende barnbarnet. I den av artros så hårt ansatta höften ligger ben mot ben. Detta enligt en röntgen som gjordes i augusti månad förra året – precis i det lilla andrummet som uppstod efter att den första pandemivågen svept färdigt in över vårdsverige och långsamt börjat dra sig undan igen.

Väl framme vid bilen får Lena ta tag i sitt vänstra ben och bokstavligen lyfta in det i bilen. Smärtorna gör det omöjligt för kroppens muskler att lyda henne. Bara att trycka på kopplingen är en utmaning, men alternativet att åka kollektivt fungerar om möjligt ännu sämre eftersom promenadsträckorna då blir längre. Och mat på bordet måste hon ju ha!

– Det här är så frustrerande för mig som verkligen älskar att gå! säger Lena och beskriver vilket tomrum det har blivit i livet nu när hon varken kan vistas i naturen eller gå på sina älskade Friskis och svettis-pass. För att inte tala om känslan av misslyckande över att inte längre kunna gå till jobbet som undersköterska i Partille kommun.

Lena Sterneland.FOTO: Julia Sjöberg

– Jag är en person som försöker gneta och gno och jag jobbade verkligen in i det sista! Först var jag sjukskriven i sju veckor på grund av smärtorna men efter en kortisonspruta i februari förra året lyckades jag släpa mig fram på jobbet i nästan ett helt år. Mina kollegor tyckte att jag var galen som haltade runt och sa att “det är inte klokt som du håller på”. Det är ju ett ganska tungt yrke vi har i hemtjänsten med många snabba insatser. Men det är lite så jag är som person. Det är nog min småländska envishet som driver mig. Och jag försöker tänka att det finns de som har det värre än jag.

Men till slut gick det helt enkelt inte längre. Arbetsplatsen hade omorganiserats och tempot i hemvården hade dessutom skruvats upp mycket på grund av pandemin. Det blev en omöjlig uppgift för någon med Lenas smärtor att hänga med i de många turerna mellan de olika vårdtagarna, berättar hon.

Vardagen som sjukskriven fyller hon nu istället med alldeles för mycket tv-tittande och små ljusglimtar i form av telefonsamtal till nära och kära. Samt genom att fixa lunch och på andra sätt pyssla om det inneboende barnbarnet som är i gymnasieåldern och har distansundervisning hemma i Lenas lägenhet. Värst är nätterna där Lena, trots tunga smärtstillande mediciner, har väldigt svårt att sova.

– Det är inte bara höften som värker numera utan hela benet. Det har även börjat vrida sig sig inåt på ett konstigt sätt. Jag skulle tro att det beror på artrosen. Jag har dessutom fått en bakercysta på baksidan av båda knäna och jag har börjat få artros i händer, knän och fötter också. Det finns liksom ingen ände på allt den här jäkla kroppen råkar ut för!

Men trots att hon inte kunde erbjudas någon operationstid vid sitt hemsjukhus i Mölndal är det med varm röst Lena pratar om sin ortopedläkare där.

– Han var jättegullig och förstod ju att jag inte kunde jobba så som röntgenplåtarna såg ut. Jag hoppades först att det skulle bli han som opererade mig också. Men sedan fick jag ett brev hem om att de inte hade möjlighet att uppfylla vårdgarantin och att jag skulle bli kontaktad av vården i Halmstad istället. Antingen för ett nybesök eller för en operation.

Sedan dess har det varit tyst från vården i Lenas telefon. Flera gånger om dagen kollar hon posten i hopp om en kallelse. Men månaderna bara går.

– Den svenska vårdgarantin existerar inte! Tre månader säger de att man ska behöva vänta. men jag har inte hört ett ljud om en operationstid sedan förra sommaren. Jag började ringa till de här koordinatorerna som det står att man kan kontakta, men det enda de kan säga är att jag står på vänt. Nu går snart min sjukskrivning ut igen och jag vet inte ens vem jag ska vända mig till. Är det min vanliga läkare eller någon i Halmstad?

Det enda jag drömmer om är att kunna få vara delaktig i samhället och börja jobba och försörja mig igen.Lena Sterneland

Några fler samtal till Halmstad orkar Lena inte ringa. Hon har hört det där förhatliga ”det är många som ringer just nu. Var god försök senare” tillräckligt många gånger, menar hon. Hon har helt enkelt börjat förlika sig med att bollen ligger hos dem.

– Nu återstår bara att vänta och se. Men varje dag och natt är en prövning för någon som har så ont som jag.

Viss förståelse för att det uppstår ett dröjsmål i pandemitider menar Lena att hon har. Och hon försöker tänka att det säkert finns de som har de värre än hon själv och att många andra också har fått sina operationer inställda.

–  Samtidigt hör jag vänner och bekanta som har fått gjort sina operationer betydligt snabbare och då kan jag inte låta bli att tänka – om de fick det, varför inte jag? Jag gör vad som helst – jag kan sätta mig på ett tåg till Kiruna om det nu skulle vara så! Det enda jag drömmer om är att kunna få vara delaktig i samhället och börja jobba och försörja mig igen. Jag kanske inte hade kunnat jobba full tid direkt – men sedan! En operation hade fått mig tillbaka till livet.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-03

TEMA: Sjukvårdens Framtid / Anders Anell om nationell styrning / Ordet är fritt – Louise Bringselius / TEMA: Sjukvården i Danmark / Sverige vs Danmark / Aktuell person: Björn Eriksson

Prenumerera