Nyheter
”Att utöva läkaryrket är en konst”
När Sven Grützmeier som tioåring bestämde sig för att bli läkare kunde han aldrig ana vad som väntade. Varken hur dramatiskt arbetet med hivepidemins stora utmaningar skulle bli, eller att han skulle bli den som tog initiativet till Sveriges äldsta yrkesförening för homosexuella.
Att kliva in i Sven Grützmeiers lägenhet på Södermalm i Stockholm är som att öppna dörren till ordens rike. Där samsas tusentals böcker. I hallen bredvid det lilla skrivbordet. På hyllor över ytterdörren. I bokhyllor i lägenhetens olika vrår. Ett tiotal steg in i lägenheten, i vardagsrummet, bildar de ett eget konstverk längs den ena väggen. Om man låter ögonen vandra över titlarna blir de till en studsande resa runt jorden, i tiden, in i konstens olika uttryck och till fiktiva världar. Ändå har han precis slängt tio hyllmeter böcker. Mest romaner, säger han, ”såna som jag ändå inte har tänkt att läsa om”.
Litteratur spelar, tillsammans med opera, balett, teater, film och musik, inte helt omärkbart en viktig del i Sven Grützmeiers liv. Och har så alltid gjort.
– Att utöva läkaryrket är en konst och jag tror att man måste inspireras av de andra konstarterna. När jag hör ett bra musikstycke till exempel, så kan det hjälpa mig att lösa ett problem. Men konsten är också viktig för välmåendet – man mår bra, man slappnar av.
Han skär en bit av en bladguldsbeströdd chokladtårta som blivit över från helgens middagsbjudning. Även kulinariska upplevelser faller under viktiga ingredienser i hans liv. Egentligen är just desserter inte hans grej, men ”den här är förvånansvärt enkel att göra och väldigt väldigt god”. Oftast handlar timmarna i köket istället om svensk husmanskost, det franska, italienska eller spanska köket. Eller någon form av medelhavsmat.
– Matlagning är lugnande på något sätt. Och kreativt. När jag var yngre hade jag middagar mitt i veckan, men nu är det otänkbart. Det orkar jag inte.
Trots det stora språkintresset valde Sven Grützmeier att läsa matematisk linje på gymnasiet. ”Ett strategiskt val” mot det mål han redan som barn satt upp.
– Jag visste tidigt att jag ville bli läkare och har alltid gått igång när jag hör symptom. När jag var tio år berättade en av min pappas kolleger om ett av hans barnbarn som hade fått akut leukemi. Han beskrev det väldigt målande och dramatiskt, med alla speciella symptom man kunde få. Även om jag nu i efterhand kan se att det var något överdrivet, så väckte det ett väldigt stort intresse hos mig.
Efter att ha avlagt läkarexamen i Århus gick flyttlasset till Sverige – till Östergötland närmare bestämt, där han stannade i 13 år. Ett sommarvikariat på radiumhemmets leukemiavdelning ledde honom vidare till internmedicinen och därifrån till hematologin. Målmedvetenheten har styrt Sven Grützmeier genom yrkeslivet och varje beslut har tagits med en tydlig bild om vart det ska leda.
– Jag tänker ganska långt fram och vet vad jag vill, men när jag var ung och ville bli läkare, eller när jag ville bli hematolog, så hade jag ingen aning om att det skulle bli så här dramatiskt och att jag skulle möta dessa enorma utmaningar.
Den 1 mars 1985 valde Sven Grützmeier att komma ut som homosexuell. ”Med buller och bång i en stor tidningsartikel i Corren”, som han själv säger.
– På den tiden var man inte öppen. Jag var en av de få och jag tror själv att jag är den tredje läkaren som kom ut i Sverige. Det var ytterst ovanligt. Och ytterst kontroversiellt.
Samtidigt bröt hivepidemin ut i Sverige och Sven Grützmeier kände tidigt att han var tvungen att engagera sig.
– Men det var inte helt enkelt och det ledde till att jag fick väldigt svårt att få jobb på medicinkliniken efteråt. Däremot fick jag öppna en venhälsa i Linköping där jag kunde testa homosexuella män i närområdet.
Tre år senare, den 24 april 1988, grundade Sven Grützmeier Föreningen Homosexuella Läkare, FHL. Det blev då Sveriges första yrkesförening för homosexuella och idén kom under ett besök på andra sidan Atlanten.
– Jag var i USA i början av 80-talet, då hivepidemin spred sig där, och såg att det fanns amerikanska läkare som gick med i San Fransiscos gayparad. De hade bildat en organisation som hette ”American physicians for human rights”, så de var egentligen inte öppet HBT på något sätt. Men det fick mig att tänka att vi borde ha något liknande i Sverige.
– Många av de som jobbade med hiv mådde väldigt dåligt psykiskt. Dels för att det var svårt att ta hand om patienterna, dels att det till del var kompisar, till del ex-älskare, till del folk man kände på stan. Det var ingen som kunde ta hand om den situationen, så jag bestämde mig för att göra det själv.
Med hjälp av en kollega skickades inbjudan om att delta vid en Venhälsekonferens i Söderköping ut till ett 60-tal läkare.
– Vi blev tio stycken, men det var vackert så. Under de första åren var det väldigt mycket fokus på hiv, men under 90-talet och framförallt efter 1998 blev föreningen mycket mer fokuserad på HBT-frågor.
Lilla My, den gråspräckliga bondkatten med en järnvilja, rör sig ljudlöst över plankgolvet. Hennes orangespräckliga bror Rufus iakttar från en position en bit längre bort – något mer avvaktande. De är åtta år, men kom till Sven Grützmeier från Stockholms katthem för tre år sedan. Lilla My närmar sig den klarblå soffa som står mitt i rummet.
I ena soffänden sitter Sven Grützmeier. Han häller rykande vatten från vattenkokaren ner i tekoppen. Ute har mörkret tagit över för länge sen. De senaste veckorna har arbetsdagarna varit långa – han är just nu i slutfasen av ett arbete som följt med honom under 15 år. Parallellt med jobbet vid venhälsan på Södersjukhuset och ”till störst del på min fritid” har en avhandling ”om alla de hivpatienter som dog hos oss 1989 till 1996, innan de nya hivmedicinerna kom” vuxit fram.
– De dog egentligen av ett annat virus än hivinfektionen – cytomegaloviruset, det femte herpesviruset som är mycket neurotropt. Ingen har tidigare systematiskt undersökt virusets betydelse för hivpatienter så som jag har gjort.
Om allt går som planerat disputerar Sven Grützmeier i februari, men tanken är att han ska fortsätta forska om de sjukdomar som drabbar hivpatienter även efter det.
– Det betyder väldigt mycket att jag nu kan lägga fram min avhandling om de svårast sjuka, som var otroligt utmanande att jobba med. Dels med alla dessa svåra infektioner, dels med alla dessa personligheter som var mer eller mindre märkta av den stigmatisering man hade som både hiv- och aids-patient och som HBT eller homosexuell.
Idag är Sven Grützmeier fortfarande ordförande i FHL och har under de 28 år som passerat sett samhället förändras.
– Idag kan man prata om HBT-frågor på ett helt annat sätt. Jag tror på så vis att hivepidemin förde med sig något bra. På kort sikt var det naturligtvis en katastrof, men det gjorde att man diskuterade homosexualitet på ett nytt sätt. Och den ledde till att hela omvärlden tvingades öppna sig.
Men utvecklingen har inte gått lika fort i hela Norden, menar han. Sverige, Norge och Island ligger långt före både Danmark och Finland.
– Det intressanta är att Sverige, Danmark och Norge har haft en gemensam historia när det gäller att prata om homosexualitet. Vi har en likartad utveckling, men idag är det mycket stor skillnad på Norge och Sverige jämfört med Danmark.
Varför tror du att det är så?
– Danmark har gått tillbaka i utvecklingen och det tror jag absolut har med den uttalade främlingsfientligheten som finns där. Främlingsfientlighet och homofobi går hand i hand och har så alltid gjort. Jag följer debatten där och under årets Pride i Köpenhamn sa en talare att de måste göra upp med myten om att Danmark är så liberalt. Det är en absolut korrekt bedömning enligt mig, och jag har sagt samma sak i många år. Att vara liberal med röka och kröka är inte samma sak som att vara liberal. Allt det som jag har gjort med HBT-frågor här i Sverige hade inte varit möjligt i Danmark. Och att bilda föreningen hade varit omöjligt.
Men även om utvecklingen i Sverige gått framåt, ser han fortfarande att FHL fyller ett viktigt syfte.
– De yngre medlemmarna i föreningen upplever fortfarande ganska mycket stigmatisering på arbetsplatsen. Jag bor i Stockholm och jobbar på Södersjukhuset, där det alltid har varit högt i tak, men det ser olika ut runt om i landet. En viktig del är att försöka vara en förebild för de yngre, vi hade ju inga förebilder alls på min tid.
– Vi jobbar också mycket med utbildning av hur man ska ta hand om HBT-patienter. Det som egentligen är mest förvånande idag är att universiteten inte har någon utbildning i HBT alls på någon av vårdlinjerna. Med tanke på att min generation har varit med om den sexuella revolutionen på 60-talet, så är det konstigt att det helt avstannat när det gäller utbildning från universiteten och högskolorna.
Hur tycker du att kunskapen om HBT är bland dina kolleger?
– Den har ökat, men hela samhället är mycket heteronormativt. Man utgår från att den människan man möter är gift med någon av det motsatta könet, har barn, villa och vovve. Och Volvo. Om man utgår från det hamnar man snett så fort man har en HBT-person framför sig. Och det leder till att man inte riktigt ser patienterna eller förstår familjesituationen. Anhöriga är en viktig del av patienten, det ska man alltid tänka på som vårdpersonal.
