• 09 september 2013
• 1
• AV: Eva Nordin

Heidi Stensmyren,
vice ordförande Sveriges Läkarförbund, ordförande Stockholms Läkarförening:

1. Varför valde du att skriva under protesten?
– För att jag som professionell yrkesutövare instämmer i de tankar och den frustration som uppropet lyfter. Våra förutsätt­ningar kringskärs av anonyma styrsystem som inte alltid leder till bra vård. Stora anonyma institutioner är svåra att manövrera i, både för patienter och anställda. Det blir en Kafkaliknande situation när arbetet inte längre är att bedriva diagnostik och behandling utan produktion, kunduppföljning, processmått, och ”fee-for-service”.

2. Vilken betydelse tror du att detta upprop spelar?
– Det får kåren att samlas och det blir en möjlighet att påverka beslutsfattare. Läkarförbundet har lyft olika varianter på temat ett antal gånger och påtalat allt från platsbrist till orimliga effekter av vissa styrmodeller. Läkaruppropet kan inte avfärdas med att det är enstaka röster eller en organisations särintresse.

3. Ett av målen med uppropet är att få till en förändring. Vad tycker du är viktigast när det gäller att förändra svensk hälso- och sjukvård?
– Sjukvården måste styras professionellt. Med det menar jag att ledarskapet måste bygga på kunskap och erfarenhet av verksamheten. Ska man lyckas styra mot bra sjukvård så är det med hjälp av professionen och inte i korståg mot den. Styrsystemen måste fortsätta utvecklas. Viktigt är därför att vi tydligt definierar vad som är målet med en styrmodell och att vi följer upp och utvärderar dem.

– Släpp fram professionens initiativ. Vi har i Sverige en övertro på stora institutioner. Men stora kolosser tenderar att få en överdimensionerad administration och långa beslutsvägar. Små enheter som får tydliga uppdrag med möjlighet att jobba relativt fritt, hittar ofta bra lösningar för både patienter och anställda. Jag tror att vårdvalet i öppen specialistvård under rätt förutsättningar kommer att ge nya spännande lösningar.

4. Initiativtagarna till Läkaruppropet anser att politiker inte litar på läkares idéer och kunskap om hur vården ska organiseras. Finns det fog för kritiken och kan du ge ett/några exempel?
– Ja, det finns ju de som försöker definiera att ledningen av ”koncernen” är något helt annat, än att faktiskt utföra sjukvård. Som om det vore två skilda företeelser utan inbördes beroende, och att läkares kunskap inte tillför något till ledningen av sjukvården. Denna uppfattning kan nog lika gärna tillskrivas tjänstemän och andra yrkeskategorier som politiker. Mitt intryck är att politiker lyssnar på läkares idéer, men att det är många att lyssna på.

Andreas Wladis,
överläkare S:t Görans sjukhus
1. Varför valde du att skriva under protesten?
– För att visa min solidaritet med protesterna mot hur illa svensk sjukvård ibland drivs. Det finns ju få effektiva sätt för oss läkare att kanalisera den dagliga frustration, som många känner. Vi talar över fikat, men alla vet att det inte leder någon vart när det gäller de stora problemen inom svensk sjukvård.

2. Vilken betydelse tror du att detta upprop spelar?
– Det har uppenbarligen spelat en viss roll. Upproret har fått stor uppmärksamhet i media. Senast häromdagen lyssnade jag på Människor och tro i P1 och då nämndes detta uppror. Kanske att makthavare förstår att det finns ett utbrett missnöje, en omfattande oro för vad som sker i dagens avskalade, nedmonterade, slimmade sjukvård.

3. Ett av målen med uppropet är att få till en förändring. Vad tycker du är viktigast när det gäller att förändra svensk hälso- och sjukvård?
– Kan mest tala för Stockholms sjukvård där jag är verksam. En särskilt viktig förbättring vore att öka antalet sängplatser, både på vårdavdelningar och inom intensivvård.

– Varje bakjour måste jag ägna mycket tid åt att hitta sängplatser på egen eller andra kliniker. Det är ovärdigt för mig och patienterna och det är framförallt patient­osäkert. Personalen slits dessutom mycket hårt med ständigt fulla och överfulla avdelningar med patienter i korridoren. Det är ofta en rovdrift på personalen.

– En annan viktig förbättring vore att styra om patientflödena från akutmottagningarna till primärvård, såsom sker i Norge. Idag är, som alla vet, akutsjukvården helt överlastad av många gånger banala fall, som inte hör hemma där. Alltför ofta hänvisas slentrianmässigt patienterna per telefon till akuten.

4. Initiativtagarna till Läkaruppropet anser att politiker inte litar på läkares idéer och kunskap om hur vården ska organiseras. Finns det fog för kritiken och kan du ge ett/några exempel?
– Ja, det finns fog för den här kritiken. Politiker verkar ofta avfärda läkares synpunkter utifrån misstanken om att vi bara talar i egen sak, som vilket särintresse som helst. Det gör vi ju delvis, men framförallt talar vi för patienternas, våra uppdragsgivares sak.

– Vi styrs av en oomkullrunkelig etik som spänner över århundraden, samtidigt som politikerna styrs av nästa val och viljan att bli omvald. Några exempel, läkare har flera gånger påtalat risker med överbeläggningar, ohållbar arbetssituation på många akutmottagningar i landet utan att man lyssnat från politikerhåll. Vi har även påtalat att vårdgarantin får undanträngningseffekter. Vi har påtalat risken med det extremt låga antalet IVA-platser i landet och särskilt i SLL, men där har inget skett.

Arvin Yarollahi,
biträdande verksamhetschef ortopedkliniken,
Uddevalla Sjukhus, initiativtagare till Vårdupproret (www.vardupproret.se)

1. Varför valde du att skriva under protesten?
– För mig var det en självklarhet att ge stöd åt detta upprop då det idag verkar vara det enda sättet att på allvar få politikens uppmärksamhet. Jag var själv initiativtagare till ett upprop mot besparingar inom vården 2011. Man kan därför säga att när tusentals läkare skriver på ett upprop, då har man som politiker misslyckats monumentalt.

2. Vilken betydelse tror du att detta upprop spelar?
– På 80-talet talades det om ”administratörernas intåg” i vårdsverige. Detta resulterade i att vi idag kan se hur civilekonomer och professionella chefer utan någon som helst medicinsk kunskap kan sitta på ledande positioner inom hälso- och sjukvård.

– På Sahlgrenska Universitetssjukhuset har man de senaste fem åren minskat bemanningen bland sjuksköterskor och undersköterskor med 15 procent, medan man ökat administrationen med närmare 30 procent. Jag tror det kommer att bli riktigt tufft för sjukvårdspolitiker och deras tjänstemän att fortsätta i samma bana nu när läkarna har gjort gemensam sak med övrig vårdpersonal.
Jag skulle därför vilja påstå att Läkaruppropet är början till admini­stratörernas uttåg.

3. Ett av målen med uppropet är att få till en förändring. Vad tycker du är viktigast när det gäller att förändra svensk hälso- och sjukvård?
– Jag tror förändringen ligger i att fler och fler läkare långsamt börjar inse de förödande konsekvenserna av New Public Management. När vår arbetsplats reducerats till en låtsasmarknad med chefer utan mandat annat än att verkställa order uppifrån, då försvinner också arbetsglädjen och lojaliteten gentemot organisationen. Vi behöver därför börja tänka i nya banor. Jag tror inte någon verksamhetschef i dagsläget med absolut säkerhet kan planera två år framåt i tiden. Vi tvingas jaga populistiska mål så som vårdgarantin utan att få resurserna eller tiden till att organisera om, få med oss personalen och ändra rutiner.

4. Initiativtagarna till Läkaruppropet anser att politiker inte litar på läkares idéer och kunskap om hur vården ska organiseras. Finns det fog för kritiken och kan du ge ett/några exempel?
– Politiker måste respektera det faktum att professionen vet hur man bedriver sjukvård. Vi förstår att politiker sitter på svåra beslut gällande prioriteringar av skattemedel, men accepterar inte när de indirekt, via ekonomiska styrmedel berättar för oss hur vi ska behandla våra patienter. Det ligger i vårt intresse att ha en välfungerande, trivsam och effektiv arbetsplats.

– Vi bedriver därför effektiv vård för att vi tycker om vårt yrke och brinner för patienterna, inte för att en administratör eller en inhyrd managementkonsult berättar för oss hur vi ska göra.
Tvärtom leder denna avprofessionalisering av sjukvården i längden till sämre kvalitet och effektivitet inom den offentliga sektorn.

Astrid Seeberger,
överläkare Karolinska universitetssjukhuset

1. Varför valde du att skriva under protesten?
– Det finns en enorm frustration hos sjukvårds­anställda över att vi inte får syssla med det vi är utbildade för; att ta hand om patienter. Istället har vi förvandlats till vårdadministratörer. Det är viktigt att protestera mot ett system som allt fler upplever är ohållbart.

2. Vilken betydelse tror du att detta upprop spelar?
– Läkaruppropet väckte en stor massmedial uppmärksamhet vilket är bra, men inte tillräckligt.
Det måste följas av förslag hur sjukvården kan bedrivas istället. Och det tankearbetet har påbörjats.

3. Ett av målen med uppropet är att få till en förändring. Vad tycker du är viktigast när det gäller att förändra svensk hälso- och sjukvård?
– Att få bättre ersättningssystem och att minska den administrativa bördan som har blivit orimlig. Sveriges sjukhusläkare använder endast 30 procent av sin arbetstid till direkt patientarbete.
New Public Management – styrsystemet som vi har för närvarande inom sjukvården – har lett till uppbyggnaden av ett kontrollsystem som är direkt kontraproduktivt. Måtten som används fokuserar på kvantitet istället för på kvalitet.

4. Initiativtagarna till Läkaruppropet anser att politiker inte litar på läkares idéer och kunskap om hur vården ska organiseras. Finns det fog för kritiken och kan du ge ett/några exempel?
– Jo, jag tror att det förhåller sig så. Jag fick den känslan när jag var specialistrådsordförande inom Stockholms Medicinska Råd. Viktiga utredningar överlämnades åt externa (och mycket dyra) konsulter som inte hade sjukvårdserfarenhet.

– Kritiska synpunkter från professionen, exempelvis att man inte kan skära ner vårdplatser i den omfattningen som sedan skedde, togs inte på allvar, de betraktades som partsinlagor. Samtidigt kan jag tycka att vår profession har funnit sig i det rådande systemet utan att komma med alternativa förslag, enstaka röster har förstås funnits, men inte en samlad profession.

Karl Sallin,
ST-läkare i pediatrik, Astrid Lindgrens barnsjukhus

1. Varför valde du att skriva under protesten?
– Jag frustreras ofta över att inte ha tillräckligt med inflytande över enskilda patienters handlägg­ning. Jag uppfattar att vi har en överbyråkratiserad sjukvård där ”systemet” övertar individens roll och ansvar på ett sätt som inte gagnar patient eller läkare.

– Jag uppfattar att läkaruppropet delvis tar avstånd från detta och därför skrev jag på. Som ledamot i Svenska Läkaresällskapets nämnd och Delegation för medicinsk etik, har jag drivit angränsade frågor under längre tid och Läkar­uppropets agenda sammanfaller delvis med dessa intressen.

2. Vilken betydelse tror du att detta upprop spelar?
– Kanske kan det hjälpa oss läkare att tro på vår egen förmåga att förbättra sjukvården utifrån våra egna ideal. Vi måste påminna oss om vem vi ytterst arbetar för, vår uppgift är att ta hand om patienter samt förebygga sjukdom.

3. Ett av målen med uppropet är att få till en förändring. Vad tycker du är viktigast när det gäller att förändra svensk hälso- och sjukvård?
– Det individuella ansvarets betydelse behöver återupprättas. Sjukvård i det enskilda patientfallet är för komplex för att utelämna den noggrannhet den ansvarstagande individen kan tillföra. De kontinuitetsproblem vi idag ser och de administrativa bördor som sjukvårdssystemet påtvingar oss, tror jag kan avhjälpas genom att småskaligheten i patient-läkarrelationen/patient-sköterskerelationen bättre tillvaratas.

4. Initiativtagarna till Läkaruppropet anser att politiker inte litar på läkares idéer och kunskap om hur vården ska organiseras. Finns det fog för kritiken och kan du ge ett/några exempel?
– Jag tror att ett lika stort problem är att vi läkare överlåtit makten till just politiker och administratörer. Vi behöver återta en del av vad vi avstått. Det kräver att vi vågar ge oss in på områden vi inte alltid ser som våra expertområden och företräder vårt professionella perspektiv. Inom Läkaresällskapet har vi en pågående dialog med makthavare i kommuner, landsting, departement och regering.

– Men Läkaruppropet har nog rätt i sin kritik också. Det är New Public Management ett utmärkt exempel på. En sjukvårdsorganisation, som utelämnar det professionella perspektivet, andas helt klart misstro mot läkaren som ansvarstagande patient- och samhällsföreträdare.

Emma Spak,
ordförande för Sveriges Yngre Läkares Förening, SYLF och ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse.

1. Har du skrivit under uppropet?
– Nej. Som ordförande i en organisation är det svårt att skriva under den här typen av upprop utan att det uppfattas som att hela organisationen ställer sig bakom. SYLF har i stället valt att försöka samarbeta med initiativtagarna till läkaruppropet och delta i efterföljande diskussioner.

2. Vilken betydelse tror du att detta upprop spelar?
– Det är viktigt att vi läkare engagerar oss i sjukvårdspolitiken både organiserat och genom friare initiativ. Jag tror att uppropet kan vara viktigt som markering för att visa att många läkare bryr sig om situationen i vården och vill se en förändring.

– Förhoppningsvis kan uppropet genererat nya initiativ och fortsatta diskussioner, som innebär att fler läkare tar en mer aktiv roll i utformningen av framtidens hälso- och sjukvård.

3. Ett av målen med uppropet är att få till en förändring. Vad tycker du är viktigast när det gäller att förändra svensk hälso- och sjukvård?
– Det är nödvändigt för framtiden att den skattefinansierade hälso- och sjukvården förmår att ge befolkningen likvärdig vård av hög kvalitet. Om vi ska klara detta måste styrningen och organisationen av hälso- och sjukvården bli mer ändamålsenlig. Att nå dithän är en stor utmaning som kräver breda överenskommelser och stor förändringsvilja både inom politiken och inom hälso- och sjukvården.

4. En av initiativtagarna anser att politiker inte litar på läkares idéer och kunskap om hur vården ska organiseras. Har hon fog för sin kritik och kan du ge ett/några exempel?
– Jag vill vara mer hoppfull än så, jag tror att många politiker har en stor tilltro till läkares förmåga och kunskap och är intresserade av våra synpunkter. Mycket i dagens styrsystem får oss att känna oss låsta och styrda, men det finns utrymme att påverka. Jag tror att det är viktigt att vi läkare tydligt visar att vi vill ta ansvar för framtidens hälso- och sjukvård om vi ska få en plats vid bordet.

Ove Andersson,
ordförande i Svenska Distriktsläkarföreningen och andre vice ordförande i Läkarförbundets centralstyrelse.

1. Har du skrivit under uppropet?
– Ja.

2. Vilken betydelse tror du att detta upprop spelar?
– Återigen ett bevis på att nuvarande system inte fungerar och underminerar vardagen för väldigt många läkare runt om i Sverige.

3. Ett av målen med uppropet är att få till en förändring. Vad tycker du är viktigast när det gäller att förändra svensk hälso- och sjukvård?
– Återupprätta ansvaret för patienten och låt professionen styra hur vården ska utföras. Politikernas ansvar måste bli vårdens mål och resurser, vad vården ska kunna uppnå utifrån de resurser som finns.

4. En av initiativtagarna anser att politiker inte litar på läkares idéer och kunskap om hur vården ska organiseras. Har hon fog för sin kritik och kan du ge ett/några exempel?
– För mig så är dagens IT-system, dokumentationskrav och den allt ökande detaljstyrningen de tydligaste tecknen på avsaknaden av tillit. En primärvårdskollega noterade nyligen att det krävdes 71 musklick för att skriva ut ett recept i det nya journalsystemet.

Thomas Zilling,
Sjukhusläkarnas ordförande:
– Läkarupproret pekar på en allt sämre arbetsmiljö för landets sjukvårdspersonal och dålig vård för stora patientgrupper. Detta är en fråga för Läkarförbundet, dess delföreningar och skyddsombud.
Jag tror att det är dags att nu en gång för alla väcka frågan om att skrota landstingen.

Läs Thomas Zillings kommentar till Läkaruppropet och vad som är problemet med svensk sjukvård på ledarplats.