• 02 maj 2016
• 0
• AV: Malin Gavelin

14 dagar läkare på akuten – 14 dagar författare, poddare och forskare. Christian Unge, läkaren som ogillar naturvetenskap men har ett omättligt intresse av mänskliga relationer, lever det optimala dubbellivet för den som skyr det enformiga och inrutade i tillvaron.

Det är lågt i tak i den vitkalkade källaren. På ett bord står tre mikrofoner och i en halvcirkel runt omkring några enkla trästolar. I bakgrunden skymtar ett gult, ljuddämpande tygskynke som för tankarna till mellanöstern. Här, i en villa i Enskede, spelar Christian Unge och kollegorna Märit Halmin och Anders Ternhag med ungefär 14 dagars mellanrum in nya avsnitt av ”Ronden” – en podd med medicinsk inriktning som för närvarande är uppe i så mycket som 16 000 lyssnare per avsnitt.

– Vi ville skapa känslan av att komma in i fikarummet och låta lyssnaren få vara med och höra vad läkarna egentligen säger till varandra – utan filter. Läkare är ett skrå med hög svansföring och det finns ibland något av ett gap mellan läkare och patient när det kommer till kommunikation. Vi ville avdramatisera läkarrollen för vi vet ju alla att läkare pratar som vem som helst när de har hängt av sig läkarrocken. I början var vi lite oroliga kring det här med att plötsligt bli offentliga och funderade mycket på hur kollegorna skulle ta emot det. Men reaktionerna har varit nästan konstigt positiva.

Klockan har precis passerat lunchtid och det är onsdag. Men trots att Christian Unge heltidsarbetar som läkare befinner vi oss långt ifrån akutmottagningen på hemsjukhuset Huddinge. Faktum är att han inte kommer att sätta sin fot där på hela veckan. Och inte nästa heller.

– Man kan väl säga att jag är något av en Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag jobbar kliniskt i fjorton dagar med allt vad det innebär av kvälls- helg- och jourpass. Sedan plockar jag ut all min komptid i ledighet. Det innebär i praktiken att jag får nästan två klinikfria veckor när jag kan ägna mig åt att skriva, podda, föreläsa och till viss del forska. Det är ett liv som passar mig väldigt bra – om tre veckor liknar varandra för mycket får jag klåda.

Men just den här klinikfria veckan är lite extra hektisk. Christian Unge är i full färd med att lansera sin senaste bok – Saharasyndromet – och det är många som rycker och drar i läkaren med både talet och det skrivna ordets gåva.

– I förrgår satt jag i P3 och pratade sjukhusserier och i dag sitter jag här med dig. Men jag har faktiskt även hunnit med att skriva några kapitel på min nya bok, säger han och låter blicken vandra ut över det blå havet av Skilla som omger huset. Studsmattan, den hemmabyggda piltavlan och dito gungorna i de gamla knotiga äppelträdet skvallrar om att det finns barn i huset. Barn med minst en förälder med barnasinnet kvar.

Och det är också här – i trädgården i en vilstol av ljusblå plast– som Christian Unge har en av sina favoritarbetsplatser på det mobila kontor som är hans hälften av årets alla dagar. Om han inte hamnar på ett trevligt fik på Söder.

– Jag tycker  väldigt mycket om att skriva ute bland människor. Då är jag som mest kreativ. Och jag skriver gärna med musik på hög volym i öronen. Alltid jazz.

Men hur kom det sig att Dr Jekyll blev just en doktor när skrivandet verkar ligga honom så varmt om hjärtat? Resan var långt ifrån spikrak, berättar Christian Unge och småler lite vid minnet av gymnasietiden på Adolf Fredriks Musikskola, som han i förbifarten beskriver ”lite som en sluten värld”. För det naturvetenskapliga program han tragglade sig igenom varvat med lagom doser körsång låg egentligen långt utanför hans egentliga intresseområden.

– Faktum är att jag verkligen ogillar naturvetenskap. Kemi – skittråkigt! Fysik – lika så! Jag gick natur för att jag är präktig och för att det förväntades av mig som storebror.  Att det blev Adolf Fredriks beror på att jag höll på mycket med musik på den tiden. Men där var det egentligen mest körsång. Jag ville ju spela gitarr i band.

Att söka in på läkarlinjen kändes till en början ungefär lika främmande som att gå naturvetenskapligt gymnasium – trots att pappa, morfar, morbror – ja, i stort sett varenda släkting omkring Christian Unge har en doktorshatt i medicin hemma i byrålådan.

– Nej, jag ville absolut inte bli läkare till en början.  Jag läste en fil kand i psykologi i stället och reste en massa. Men sedan hamnade jag där tillslut ändå. Det var nog uteslutningsmetoden – jag började förstå att det kunde bli en bra bas för någon som ville resa mycket och se sig om i världen. En trygg plattform att utgå ifrån. De första terminerna var hemska med all fysiologi och cellbiologi – men sedan, när patienterna började komma in i bilden, då kände jag att jag hade hittat hem. Och att kunna göra som jag – och kombinera två yrken – det är oslagbart! Samtidigt inser jag att jag är oerhört privilegierad som har ett jobb och en chef som ger mig den här möjligheten.

Men resandet med Läkare utan gränser till Burundi, Kongo och Kenya, fick ett tvärt slut för ungefär nio år sedan när Christian Unge blev pappa för första gången. Något han absolut inte grämer sig över.

– Var sak har sin tid och familjen är oerhört viktig för mig – resa kan jag göra sedan. Jag älskar verkligen att umgås med mina barn- två sexåriga tvillingpojkar och en nioårig dotter. Vi har så fantastiskt roligt ihop. Mina klinikfria veckor ser jag alltid till att hämta dem tidigt från skolan så vi hinner ses ordentligt.  Jag vill inte missa en enda dag i deras liv!

Trots att du är en numera välkänd författare går det inte att hitta speciellt mycket detaljer om dig som person online – hur kommer det sig?

– Gör det inte? Vad bra! Faktum är att jag har varit väldigt utelämnande i podden stundtals. Jag har berättat om hur jag tvingades sy min egen son bland annat. I mitt författarskap plockar jag en hel del bitar från mitt eget liv och från mig själv som person men det är ju öppet för läsaren att tolka. Jag brukar säga att jag hämtar ungefär en tredjedel från självupplevda händelser, en tredjedel från dokumentärer om terrorism och modern historia, ett annat av mina intresseområden – och sista tredjedelen är total fiktion.

Dina två första böcker valde du att ge ut med eget förlag men inte den senaste – varför då?

– Från början handlade det om att jag ville vara oberoende och fri att skänka all vinst till Läkare utan Gränser. Faktum är att jag till och med gick back med mina två första böcker eftersom jag hade lovat på bokens framsida att jag skulle skänka 10 kronor för varje bok och det gick inte riktigt ihop så jag fick ta pengar ur egen ficka. Men det är tidskrävande att göra allting själv och betydligt enklare med ett förlag i ryggen. Därför valde jag att ändra mig på den punkten. Men när det gäller podden vill vi fortsätta att vara helt oberoende – trots att vi har fått flera erbjudanden och nog skulle ha all möjlighet att kapitalisera på den. Vi tycker helt enkelt att fördelarna med friheten överväger. Vi väljer själva vilka ämnen vi tar upp – ingen utomstående kan ställa krav på oss eller be oss radera ett opassande avsnitt.

Vad gör en rastlös själ som Christian Unge om tio år?

– Då hoppas jag att jag fortfarande skriver och att jag har skrivit massor med böcker inom olika genrer. Det är så himla kul att nå ut till en bred publik. Samtidigt vill jag ha kvar en fot inom sjukvården. Beslutet att bli läkare har jag aldrig ångrat. Sjukvård, medicin, kropp och själ – det blir aldrig enformigt – och det går att hitta olika vinklar på till ett författarskap och en podd för ett helt liv.

En typisk klinikfri vecka i Christian Unges liv

Måndag: Satt på ett fik i stan och skrev några sidor på nya boken

Tisdag: Heldag föreläsning i Huddinge

Onsdag: Möte för internmedicinare i Solna

Torsdag: Skrivarförmiddag följt av möte kring boklansering med förlaget

Fredag: Skrev bok, svarade på mejl och klippte podd