• 02 maj 2016
• 1
• AV: Malin Gavelin

En känsla av att ha hamnat utanför. Så beskriver överläkare Stefan Branth sin fortsatta läkarkarriär efter att han mottog Visslapriset år 2012. I dagsläget har han inte arbetat mer på någon av sina tidigare arbetsplatser.

– Det sorgliga är att jag verkar ha råkat ut för det klassiska  – man skjuter budbäraren för att budskapet är för komplicerat och svårlösligt. Jag har aldrig haft någon annan intention än att påvisa att den rådande situationen var ohållbar – för patienter och för personal. Men trots att alla ”vet” detta, så blir man lätt obekväm när man pratar med medierna om det. Det anses illojalt, trots att det i själva verket är grundat i en djup lojalitet mot patienter, verksamhet och kollegor.

När Stefan Branth har hört sig för, bland annat till Akademiska sjukhuset, om möjligheterna att kunna börja hoppa in som överläkare vid luckor och bakjourer igen har verksamhetscheferna inledningsvis varit jättepositiva, berättar han. Men det har sedan blivit tyst och inte lett till något erbjudande från sjukhusens sida.

– Jag kan inte tolka det på annat sätt än att man någonstans är rädd för att jag ska ställa till med besvär. Ändå har jag varit väldigt tydlig med att jag har gjort mitt ”på barrikaderna” och inte är intresserad av att kritisera mer.

Att sparka någon som säger ifrån är svårt – för att inte säga omöjligt – för ett sjukhus i dagens Sverige, menar Stefan Branth. Men när man får nog och säger upp sig själv i protest mot nedskärningar, överbeläggningar och patientsäkerhetsrisker som han själv gjorde – finns risken att man blir betraktad som en obekväm person som inte är välkommen tillbaka in i verksamheten, anser han.

– Det är en svår och faktiskt sorglig historia – alla vet att sjukvården, framför allt på universitetssjukhus och allra mest akutsjukvården, har stora problem med kapacitet och resurser. Det är en mänsklig egenskap att man väljer att blunda och inte vara lyhörd när problemen är så stora att man helt enkelt inte ser någon lösning. De personer som kritiserat mig för att jag protesterat vet ju lika väl som jag att problemen finns. Men man vill förstås inte prata om det, eftersom det inte finns några enkla lösningar i sikte.

En trolig anledning till varför det blivit extra känsligt med just Stefan Branths kritik kan vara att media snabbt hakade på på grund av att han är en känd person som anses trovärdig och kunnig både inom sjukvården och media, menar han och tar situationen när han sa upp sig som exempel.

– När jag hade bytt sjukhus och det började se lika illa ut där orkade jag helt inte längre. Jag pratade från början bara med min chef i lugn och ro och berättade att jag hade fått nog och sa upp mig. Jag pratade inte med media och bad sannerligen inte om några Expressenlöpsedlar och intervjuer i riksmedia för att jag slutade.

Men på grund av att han var en så kallad kändisdoktor fick pressen snabbt nys om det hela och media gjorde plöts­ligt en stor grej av att han sagt upp sig från arbetsplatsen, berättar Stefan Branth.

– Jag var kanske lite aningslös och insåg inte vad det utlöste när jag sa rakt ut som det var. Vissa tog nog åt sig personligt trots att det inte handlade om specifika chefer utan berodde på att akutsjukvårdssystemet då näst intill kollapsat­ med anledning av landstingets ideliga sparkrav som skapade den bedrövliga situationen både avseende vårdplats- och personalbrist. Det var, och är, helt och hållet landstingsledningen som var ansvariga. Kritiken gällde de orealistiska beslut man hela tiden tagit trots alla de uppenbara varnings­signaler vi signalerat. På flera punkter var min kritik i princip identisk med det som framförs som problematik på sjukhusens akutsjukvård av Stiernstedt i den regeringsutredning han presenterade nyligen.

Stefan Branth menar att det finns en tendens till tystnadskultur inom vården i dag – på ett sätt som definitivt inte gynnar någon. Han tar fallet Macchiarini­ som exempel – det är organisationens kultur som gjorde att det kunde fortgå, trots varningssignaler, menar han.

– Få vågar säga något och gör man det riskerar man att hamna i onåd och bli oönskad. Historien på KI hade inte kunnat gå så långt om inte den här mentaliteten hade funnits.

Men trots den tuffa situationen efteråt är Stefan Branth glad över sitt visslarpris och upplevde utmärkelsen som ett stort stöd i den situation han befann sig i då.

– Ja, det måste jag säga – att det här priset uppskattade jag fantastiskt mycket. Det var en bekräftelse på att det jag gjorde var rätt. Det ramlade in mejl från alla möjliga läkarkollegor som gav stöd och vissa berättade om hur de själva hade varit med om samma sak. Sedan har inte det som gav mig utmärkelsen – det vill säga kritiken – lett till så stora förändringar som jag hade hoppats. Många personer i chefs­position fortsätter att acceptera och stå ut med mycket svåra och ibland oacceptabla­ förhållanden – trots att de i grunden är mycket duktiga och ansvarskännande människor som vill göra väl.

Men hur har du försörjt dig nu när du inte har en tjänst på något av sjukhusen längre?

– Jag har forskat och även hoppat in som hyrläkare en del.  Sedan vikarierar jag på en privat internmedicinsk mottagning. Jag är ju specialist inom invärtesmedicin med akutinriktning och har även specialiserat mig inom koagulation och nutrition inklusive ämnesomsättningssjukdomar som diabetes, så där finns det förstås mycket att göra. Jag har också hunnit göra en del tv-program – för närvarande Efter 10 med Malou på TV4. Jag brinner för livsstilsfrågor och kan mycket om betydelsen för sjukdomsuppkomst och prevention som ju är högaktuella och viktiga frågor.

Innan Stefan Branth hoppade av sin sjukhusanställning hade han svårt att föreställa sig de tråkiga följderna, berättar han.

– Jag skulle mycket gärna vilja bidra inom sjukhusvärlden igen. Trots allt, trots den svårhanterliga situationen, är jag ju i grund och botten en mångårigt drillad läkare inom akutmedicinsk vård – så att åter kunna bidra med att jobba för en bättre och mer välfungerande sjukhusvård är något som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat och känns svårt att hålla mig helt ifrån. Däremot har jag gjort mitt som ”visslare” det är jag säker på.

Stefan Branth medverkar för närvarande  i ”Malou efter tio” i TV 4 varje måndag.

Han inledde sin tv-karriär 2004 i SVT:s Sportsöndag. Sedan dess har han bland annat synts i ”Sjukhuset”, ”Boston Tea party” med Filip och Fredrik och ”Diagnos okänd”.

Stefan Branth som själv varit elit­orienterare har genom åren även  varit rådgivare och läkare åt en mängd

idrottsstjärnor och ett tiotal olika svenska landslag, bland annat svenska bronslaget i fotboll från 1994. Men rampljuset och medias uppmärksamhet har haft sitt pris.