När kvinnokliniken i Sollefteå blev del av en länsgemensam klinik i Västernorrland, packade Göran Ingemar Backman sina pinaler och flyttade till Lycksele. Men bara ett år senare infördes länsgemensam kvinnoklinik även i Västerbotten. Nu ser han det som sin plikt att upplysa om de faror som kan komma – innan det är för sent.

• 09 november 2017
• 3
• AV: Anna Sofia Dahl

Det går inte att ta miste på att Göran Ingemar Backman, överläkare i gynekologi, har funderat en hel del på länskliniksorganisationer. Men det kanske inte är så underligt med tanke på att han varit med om omställningen två gånger.

Från 1997 och fram till våren 2016 arbetade Backman på kvinnokliniken vid Sollefteå sjukhus. Ganska snart efter länsklinikens införande förstod han, att en hel del skulle förändras och inte till det bättre.

– Jag trodde inte längre på verksamheten. Så jag gjorde som råttorna som inte längre tror på ett skepps sjövärdighet – jag lämnade. Min bedömning var då, våren 2016, att det var kört – jag såg inget hopp längre. De hade förstört verksamheten och det var bara en tidsfråga innan allt skulle falla sönder.

Början på slutet menar han kom sommaren 2015 med planerna på att lägga ner vitala delar av Örnsköldsvik sjukhus och Sollefteå sjukhus – och som bland annat ledde till den stora demonstrationen i Kramfors. Det skapade bland personalen en oro som satte stenen i rullning.

– Folk började se om sitt hus och söka efter annat. Det var så det började och det är därför jag är rädd för utvecklingen här. Här har man fortfarande chansen, eftersom det har hänt så pass nyligen. Men de som har tagit beslutet har inte förstått de faror som finns, säger han.

Göran Ingemar Backman pekar på ledarskapet som en avgörande faktor till en fungerande verksamhet, vilket raseras i en länsgemensam klinik. Han menar att ett bra ledarskap kräver tre saker – närvaro, kunskap om verksamheten och att man som chef kan ställas till svars.

De som har tagit beslutet har inte förstått de faror som finns. Göran Ingemar Backman

– Chefen måste vara på plats och veta vad som händer. På samma sätt som att en kapten på ett skepp måste vara ombord, det kan inte vara en hamnkapten som åker lotskutter ut till fartyget och gör besök. Just nu är det högsta styret ofta på distans – chefen är definitionsmässigt mer frånvarande än närvarande om chefens tid ska delas på tre enheter. Hur ska en chef som inte är närvarande kunna veta vad som pågår på kliniken och ha fingertoppskänsla för vad som händer?

Han säger också att det inte heller räcker att personen som ska leda enbart är en bra ledare – utan att man också måste kunna det man leder.

– Det är uppenbart att jag som har hållit på i 30 år med gynekologi inte är till någon jättestor hjälp på ögonkliniken och jag skulle tro att en ögonläkare skulle känna sig lite bortkommen i förlossningssalen. Det är naturligt att en ögonläkare och en ögonsjuksköterska är på ögonkliniken och en barnmorska och en förlossningsläkare är på kvinnokliniken.

En av de saker som han framhåller är att det måste finnas ett system som säkerställer att ”de med maktbefogenheter också måste kunna ställas till svars för den maktutövning de har” och att ”makt och ansvarsutkrävande måste gå hand i hand”. Men också att det inte handlar om att det är fel på människorna, utan om ett systemfel som måste rättas till. Och det innan befolkningen tappar förtroendet för den landstingsdrivna sjukvården.

– Det finns tre parter i landstinget. Den första är befolkningen – de som betalar för kalaset. Folket förväntar sig att få något i gengäld, nämligen sjukvård när de blir sjuka. Men de är inte garanterade detta, eftersom sjukvården kan ändras från den ena dagen till den andra utan att befolkningen kan göra någonting. Och detta i ett land där vi pratar om patientens rättigheter. Men det är bara tomt prat – det är vad du gör som räknas, inte vad du säger.

– Den andra parten är de anställda som i landstingsliturgin kallas för medarbetare, underförstått att de skulle ha något att säga till om. Alla som jobbar vet att det inte är så, tvärtom vågar en del människor i offentligt finansierad verksamhet inte säga vad de tycker på jobbet. Det enda sättet som personalen kan reagera på är att rösta med fötterna och det är det som har hänt på många håll. De har ett meddelande att lämna till de som bestämmer: systemet är fel.

– Den tredje gruppen är de höga tjänstemännen inom landstingsbyråkratin och de höga landstingspolitikerna. De åker på möten med likasinnade på SKL i Stockholm och bygger sina visioner. De är helt övertygade om att de har rätt. Men facit visar ju att det inte går så bra – den svenska sjukvården är i kris.

Nu ser han det som ”sin plikt att försöka informera om den faror som finns” – att Lycksele lasarett kan gå samma väg som Sollefteå sjukhus om ingenting förändras.

Det kanske inte går lika fort, men det är samma mekanismer. Göran Ingemar Backman

– Det kanske inte går lika fort, men det är samma mekanismer. När man inför en länsklinik får man ett sämre ledarskap, där de här tre komponenterna som jag nämnde inte längre finns. Det leder till mindre arbetstillfredsställelse hos personalen, som i större utsträckning kommer att sluta. Vi kommer då att få vakanser som ska täckas med vikariatsfirmor och som opererar på den fria marknadens villkor, vilket betyder att det kommer att bli mycket dyrare. Vi får då sämre kontinuitet och dyrare vård. Det gör att ekonomin kommer att hamna i en nedåtgående spiral där det bara blir sämre och sämre. Om man då har folk som styr och som inte förstår vad som händer, kommer de att förorda ännu mer neddragningar eftersom ekonomin är så dålig. Detta leder till ännu sämre tillfredsställelse och så fortsätter det. Till slut kommer man att hamna i ett läge där man tvingas lägga ner verksamheten. Du hamnar i en ond spiral för att du har kört båten fel.

– Nu är det mycket nära ett sammanbrott här. Det som skulle kunna hända är att Västerbotten tar ut en annan kurs, tar ett steg tillbaka, lyssnar på fotfolket och lägger ner den gemensamma länsklinikorganisationen. När man har egna kliniker och egna sjukhusdirektörer kan man börja samarbeta utifrån det. Ett sant samarbete kan bara utgå från fria individer som har något att ge varandra, det bygger på ömsesidighet. Man kan inte beordra samarbeten. Först då kan vi få en effektiv drift, vilket skulle kunna göra Västerbotten till ett positivt exempel för resten av Sverige.