Reportage: SJUKVÅRDENS ORGANISATION

”Jag orkar inte vara arg hela tiden”

Ilskan har övergått i utmattning – och för allmänkirurgen och ortopeden Minette Söderström har den sista droppen fallit. Ett knappt år efter att länskliniksorganisationen infördes tvingades hon ta ett av sina tuffaste beslut. Hon har sagt upp sig.

Artikeln ingår i temat Lycksele – Vad hände sen?

I Lycksele har höstens färgpalett tagit över och längs stadens ena ytterkant ligger Umeälv spegelblank och mörk. Minette Söderström vilar armarna på bordet, tittar ner på det rykande teet, fingrar på porslinets blanka yta. För ett par veckor sedan tog hon ett beslut som legat och grott under det gånga året – ett beslut hon helst av allt hade sluppit ta.

– Jag har sagt upp mig. Och det är enbart på grund av länsklinikerna.

Hon tycker om sina arbetskamrater, älskar sitt jobb och trivs egentligen bra på sjukhuset. Men hon står inte ut längre.

– Jag orkar inte vara arg hela tiden. Man blir helt utmattad.

I 25 år har hon arbetat på kirurg/ortopedkliniken i Lycksele – tillsammans med kollegerna drivit på utvecklingen, effektiviserat och ”lagt ner sin själ i att bygga upp kliniken”.

– Det har varit som ett litet familjeföretag – vi har gett allt. Men den motivationen finns inte kvar längre.

Minette Söderström. Foto: Rebecka Uhlin

Inget av de argument som lands­tingsledningen framhöll inför bildandet av länsklinikerna menar hon håller. Varken som en förberedelse inför regionbildningen, som föll på högsta nivå, eller som ett sätt att uppnå en jämlik vård, vilket inte heller förverkligats. Inte heller för att skapa gemensamma väntelistor, vilket hon och kollegan Maria Thorén Örnberg, menar är ”överskattade och inte löser problemen”.

Framförallt menar hon att det på en enhet som deras, där tre specialiteter sköts på samma klinik och av samma doktorer, behövs en stark ledning på plats – både för den dagliga styrningen och den långsiktiga utvecklingen.

– När vi har sett att något är på väg åt fel håll har vi kunnat ta beslut för att räta upp situationen och sen sett resultat direkt i nästa veckorapport. Våra nuvarande rapporter visar på ökade väntetider i hela länet inom bland annat ortopedin, trots att vi har fler proteser än tidigare år. Det känns som om vi jobbar i ständig motvind, säger Minette Söderström.

För siffror visar att väntetiderna vid Lycksele lasarett ökat det gångna året. Främst handlar ökningen om att de patienter som övertas från kustsjukhusen också för med sig en väntetid som passerat vårdgarantin. Tidigare tog man på kirurg/ortopedkliniken varje vecka ut en aktuell lista på köerna och utifrån den diskuterade man sen hur arbetet den kommande veckan skulle läggas upp för att skapa balans. Växte kön någon diagnos gjorde man en satsning och höll tillbaka den andra verksamheten.

– Nu vet vi inte vad som kan ramla in i brevlådan från de andra sjukhusen imorgon. Och de patienter som har väntat längre än vårdgarantin måste tas före – då går det inte att mata på eller hålla koll som tidigare. Vi har ingenting emot att hjälpa till, men grejen är att det har stasat upp sig på andra ställen och när det paketet flyttas till oss går våra väntetider åt pipan. Det spelar ingen roll hur vi mycket vi jobbar och sliter för att få ihop logistiken, säger Maria Thorén Örnberg, överläkare i kirurgi och ortopedi, och fortsätter:

– Det handlar också om vilka människor står på väntelistorna. Vi har hela tiden hävdat att listorna ska vara aktiva och uppdaterade – de som står på dem ska först och främst vara vid liv, de ska vilja bli opererade, vara medicinskt färdigutredda och operabla. Om det går för lång tid från det att de blev uppsatta för operation är det inte säkert att de ens vill eller kan opereras. Det blir väldigt mycket dubbelarbete när väntelistorna blir för långa, eftersom man måste börja om igen och göra nya värderingar. Vi har tidigare haft total kontroll på våra väntelistor och de patienter som satts upp för operation.

Det blir väldigt mycket dubbelarbete när väntelistorna blir för långa … Maria Thorén Örnberg

Redan innan länskliniken var hälften av de patienter som opererades i Lycksele från kusten. Och samarbetet fungerade enligt Minette Söderström och Maria Thorén Örnberg bra med de båda andra sjukhusen i länet – ett samarbete som professionen själv utarbetat för vissa diagnoser.

– Men då har det varit vi som har haft taktpinnen. Det är vi som har satt gränserna för vad vi ska göra, hur många, hur ofta, hur mycket och hur det ska se ut runt det här samarbetet. Det har varit förutsättningen för att vi ska få till det, säger Minette Söderström.

Någon riktig risk- och konsekvensanalys gjordes aldrig inför omorganisationen, istället hänvisade man från landstingets sida till en uppföljning, men någon sådan har Minette Söderström och Maria Thorén Örnberg inte sett ännu. I december kallade de själva till ett möte med hälso- och sjukvårdsdirektören för att framföra de farhågor som fanns – förlusten av autonomi och chefer långt borta från verksamheten. De beskriver att de då blev lugnade med att alla chefer inte nödvändigtvis behöver sitta i Umeå och att förändringen inte kommer att märkas nämnvärt på kliniken.

– Vi försökte att morska upp oss, vara lite positiva och ge det en chans. Och vi har verkligen inte backat eller försökt att sabotera det här, säger Maria Thorén Örnberg.

Faktum är att fem av sex länsklinkchefer finns baserade i Umeå. Och skillnaden i det dagliga arbetet märks tydligt av, det är man enlig om på kliniken. Men mest besvikna är de för att läkarkollektivets röst inte togs på allvar, att de ”blev överkörda utan att man förankrat beslutet i verksamheten”. I det fackliga arbetet har den transparens som tidigare fanns försvunnit – då fattades besluten nära verksamheten, något som inte sker längre. Maria Thorén Örnberg säger att avtal nu förändrats utan fackets vetskap – bland annat måste nyblivna specialister söka en specialisttjänst på ”den öppna marknaden”, eftersom enheten helt plötsligt betraktas som upplåten enhet och jämställs med en universitetsklinik.

Maria Thorén Örnberg. Foto: Rebecka Uhlin

– Om man som landstingsledning ska göra så stora och dramatiska förändringar i en verksamhet som sjukvården ska man ha doktorerna i ryggen, då har man en möjlighet att lyckas. Men jag tror varken att våra tjänstemän eller politiker tog våra farhågor på allvar, säger Maria Thorén Örnberg.

Och de menar att landstinget har haft ett flertal tillfällen att backa bandet – framförallt borde man redan från början sett att den struktur som finns på kirurg/ortopedkliniken i Lycksele inte lämpar sig i en länsklinik. Men också då beslutet om att regionbildningen inte skulle bli av kom, vilket var ett av huvudargumenten till bildningen av länsklinikerna. Och de är tydliga i vad de vill se för förändring.

– Vi vill ha tillbaka vår verksamhetschef på vår klinik och vi vill att den personen ska ha personalansvar, arbetsmiljöansvar och ekonomiskt ansvar fullt ut. Trots att vi fick ”behålla vår chef” som biträdande verksamhetschef för kirurgcentrum i landstinget så är hans uppdrag i våra ögon ett kamikazeprojekt – ett mission impossible. Det är svårt att vara vid flera sjukhus samtidigt, säger Maria Thorén Örnberg.

– Skillnaden är jättestor. Vi har jobbat så nära vår chef och har vetat precis vad som händer på kliniken. All information som han har fått, som berör kliniken och oss som doktorer, har han delat med sig av och vi har varit delaktiga i allt som rör klinikens verksamhet, säger Minette Söderström.

Trots att Minette Söderström varit tydlig med att hon inte tänker stanna kvar i den nuvarande organisationsstrukturen beskriver hon vägen fram till beslutet som mödosam, inte minst för att hon vet vad det kommer att innebära för de kolleger som arbetar kvar. ”Lojaliteten sitter djupt rotad”, som hon uttrycker det.

Det enda jag kan hoppas på är att mitt beslut kan driva på så att man fattar att det här är åt skogen. Minette Söderström

Maria Thorén Örnberg som arbetat sida vid sida med Minette Söderström på kirurgi/ortopedkliniken i Lycksele i alla 25 år suckar tungt när hon pratar om hennes beslut.

– Det är en katastrof för oss att Minette slutar. Vi är en så liten klinik och har inte råd att förlora en enda medarbetare. Den verksamhet vi har idag kan inte bedrivas utan en enda av oss. Vi har inga spelmarginaler. Inga avbytare. Alla är på planen hela tiden. Jag förstår inte hur vi ska lösa det – vi har hamnat i en återvändsgränd, säger Maria Thorén Örnberg.

Men Minette Söderström har redan börjat packa ihop sina saker i arbetsrummet och är bestämd med att den 1 januari 2018 blir hennes sista dag på kliniken.

– Det enda jag kan hoppas på är att mitt beslut kan driva på så att man fattar att det här är åt skogen. Det är den enda tröst jag kan ha, för jag vet vad jag ställer till med. Men jag hoppas ju att det här förändras och att jag kan komma tillbaka någon gång.

Maria Thorén Örnberg försöker ändå finna hoppet.

– Jag är optimist, en nästan obotligt sådan, och ganska godtrogen. Så jag tror att det på något sätt ska kunna ändras så att vi får tillbaka vår inneboende styrka som har varit vår kraftkälla. Jag vet inte hur det ska gå till, men på något vis måste man våga hoppas på det.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera