”Vad var det här nödvändigt för?”
Varför? Den frågan ställer man sig på ögonkliniken vid Lycksele lasarett efter att ännu en gång tvingats bli länsklinik.
Artikeln ingår i temat Lycksele – Vad hände sen?Då Sjukhusläkaren besökte ögonkliniken på Lycksele lasarett för ett år sedan präglades stämningen av besvikelse och frustration. Landstinget hade precis fattat beslut om att ännu en gång omvandla den till länsklinik – trots att det förra gången resulterade i betydande försämringar – och inte längre låta den drivas på intraprenad.
Nu har ett halvår gått sedan den 1 april då länskliniken blev ett faktum. Men någon större skillnad än på pappret har ögonläkarna Åsa Nygårdh, Nina Söderström och Lars T Johansson egentligen inte märkt av. Det är fortfarande tre enheter och patienterna vårdas i länet där de önskar. Fritt vårdval råder sedan flera år och gäller fortfarande – det är patientens önskemål som styr.
– Det är också därför man ställer sig frågan ”vad var det här nödvändigt för?”. Vi hade en väldigt välfungerande verksamhet tidigare och då är det svårt att komma med förslag på förbättringar – vi hade ju redan de kortaste köerna och väntetiderna. Dessutom har det redan tidigare visats att vi inte blir effektivare när vi blir länsklinik, den resan har vi ju gjort förut, säger Lars T Johansson.
– Någon förbättring har vi absolut inte sett, det är helt klart, även om de säger att målet är att skapa kortare väntetider och en mer jämlik vård i länet, säger Åsa Nygårdh.
Däremot tycker de att omställningen gått betydligt bättre den här gången än för sju år sedan. Mycket tack vare att de av den tidigare erfarenheten visste vad de skulle kräva.
– Det är så väldigt viktigt med en chef på plats för den dagliga styrningen och att den chefen också har mandat. Förra gången blev det kaos när Umeå skulle bestämma vad vi skulle göra varje dag. Det är viktigt för oss att få ha kvar samma arbetsledare – att vi fick ha det är anledningen till att det fungerar så bra på det lokala planet, säger Åsa Nygårdh, som tillägger att den största skillnaden ligger i avdelningschefens mandat – att hon har personalansvar utan budgetansvar.
De tre läkarna är också eniga om att det snarare handlar om en personbunden stabilitet snarare än en välfungerande organisation.
– Att det inte är katastrof nu handlar om personerna i verksamheten – om vår chef här försvinner känns det som om det skulle kunna hända vad som helst. Det är inte organisationen som är trygg, det är personen, säger Nina Söderström.
De menar att de hittills klarat sig bra i omställningen, men att de bland annat känner oro för kollegerna sjukhusets andra kliniker.
– De har det riktigt mycket tuffare än vi. Det här sjukhusets överlevnad är beroende av att vi har våra kirurger och ortopeder, narkosen och medicin. Försvinner de så rasslar det nog fort iväg, säger Nina Söderström.
Artikeln illustrerar hela Sveriges sjukvårdsproblem. Ledning o styrning som inte förstått att det är på golvet mest effektiva arbetssätt o sätt att organisera sig utvecklas. Decentralisering och ansvar lokalt blir mest effektiva verksamhet. …..
Administrationen o central ledning förstör svensk sjukvård! Tyvärr kommer det fortsätta… många som parasiterar på vården …. fler blir det med digitalisering …..Men Lycksele Keep up your Good work!