SJUKVÅRDENS ORGANISATION

”Det här är ingenting som händer över en natt”

Ann-Christin Sundberg, hälso- och sjukvårdsdirektör, verksamhetsområde Sjukhusvård, i Västerbottens läns landsting, tycker att införandet av de sex senaste länsklinikerna gått ungefär som förväntat.

Artikeln ingår i temat Lycksele – Vad hände sen?

Däremot säger hon också att förberedelsearbetet under hösten 2016 för en del var en ”smärtsam process”, medan den för andra gick betydligt enklare.

– Det här är ingenting som händer över en natt. När man gör en förändring i organisationen är det ett bygge som ska göras runt både nya roller, nya personer och kanske till och med nya uppdrag – där man inte längre har ett enskilt uppdrag för en befolkning inom ett ganska begränsat område. Det är en fråga som kräver både diskussioner och kanske förändrade arbetssätt.

Ann-Christin Sundberg, hälso- och sjukvårdsdirektör,
verksamhetsområde Sjukhusvård, i Västerbottens läns landsting.

Enligt henne handlar en del av länsklinikfrågan väldigt mycket om att ”ha en struktur för sjukvården i Västerbotten där man tillsammans bär hela uppdraget”.

– Sjukhusen är inte isolerade öar som bara ska jobba isolerat inom sitt område – hela sjukvården i länet och regionen hänger ihop. Jag ser det som att det är en styrka/förutsättning för sjukvården och patienterna i Västerbotten och Norrland om vi försöker, så långt det är möjligt, att samordna våra resurser. Det är ju ingen annan som kan stötta oss och hjälpa oss. Vi behöver en stark läkarutbildning här för att vi ska kunna försörja oss på kompetens och vi vet ändå att den här kompetensen kommer att vara svårfångad, säger hon.

De första länsklinikerna i Västerbotten bildades 2004 och innan den 1 januari 2017 fanns det totalt 13 stycken inom landstinget. Nu återstår enbart medicin- och geriatrikområdet, vilket Ann-Christin Sundberg menar kommer att ”sparas till vi vet vad som kommer att hända med området som handlar om nära vård, primärvård och sjukhusvård”. Inom området jobbar ändå med länssamordning inom alla medicinska specialiteter och med specifika uppdrag.

När det gäller anledningarna till att det kirurgiska området blev länsklinik pekar hon på ett flertal saker.

– Det ena har handlat om att få till jämlik vård och då kan man ju säga ”är det jämlikt dålig vård” eller ”jämlikt att man ska vänta lika länge överallt”. För politiken tror jag att det har handlat väldigt mycket om jämlikt utifrån både att det gäller samma kriterier för om man ska opereras eller inte, men också att väntetiderna är likvärdiga i länet. Det kan inte vara så att man ska vänta ett år i Skellefteå och tre månader i Lycksele – befolkningen ställer inte upp på det.

Det är sådana här frågor som har varit i stöpsleven inför det här, och då kan man ju fråga sig om det har blivit något bättre, säger hon och fortsätter:

– Det är som med allt annat; det är inte en enskild händelse. Vi håller just nu på att sammanställa hur det ser ut och vi följer väntetiderna varje månad. Men vi har också, sedan en lång tid tillbaka, kompetensbrister inom alla områden och i det avseendet spelar det ingen roll om man är länsklinik eller inte. Det är en allmän problematik inom den svenska hälso- och sjukvården – vi har en generationsväxling med väldigt mycket pensionsavgångar och erfaren personal som lämnar oss. Nu ska vi bygga upp det på nytt och det är ingen fråga som hänger ihop med länsklinik.

Däremot säger Ann-Christin Sundberg att de beskrivningar hon får från verksamhetsföreträdarna pekar på ”ett mycket bättre samtalsklimat runt en del svåra frågor av innehållskaraktär som aldrig gick att ta tag i tidigare”. Men hon är också medveten om att man på ”enskild individnivå kan tycka och känna annorlunda”.

– Jag har inte fått någon samlad signal om att det är jättestruligt, men det finns ju någon eller några som tycker att det är jättejobbigt att vi måste vara inom ett annat hägn, alltså länsklinik. Vi måste ha starka enheter, men också ett tydligt lokalt mandat att sköta hur-frågorna, så att de frågorna inte ska skötas långt bort ifrån. För det fungerar inte heller, säger hon och fortsätter:

– Vi har ett lokalt ledarskap överallt även om det ser olika ut inom de olika enheterna. De har absolut fullt mandat, men man är ju också en del av en helhet. Jag har inte hört från cheferna att de tycker att det är långt till beslut eller att det är beslut som har blivit fördröjs på grund av att någon av dem inte har kunnat fatta dem på egen hand. Jag är ingen sanningssägare för allt, men jag är i Lycksele och Skellefteå och lyssnar av och försöker höra vilka bekymmer man har och jag pratar med verksamhetscheferna en gång i veckan. Vi försöker jobba jättemycket med kommunikation, men det behöver inte betyda att det inte uppstår problem. Men de uppstod även i den gamla organisationen.

– Att det skulle bli en momentan förbättring av tillgängligheten bara för att vi sa ”nu är ni länsklinik” trodde vi inte. Men jag har goda förhoppningar om att vi ska kunna börja presentera goda resultat under nästa år. Det syns redan nu att man hjälper varandra mycket bättre än tidigare, och utan diskussion. Nu kan en ortoptist åka upp från Umeå till Skellefteå och ta ett antal pass eller en operationssköterska hjälpa till där för att man har två som är långtidssjukskrivna. Det hade harvat veckor eller månader av diskussion i den gamla organisationen och kanske aldrig blivit av – det blir mycket lättare inom organisationen att ta den diskussionen. Det händer precis det vi vill ska hända, men det går i olika takt.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera