"Man pratar om att vara chef är en egen profession och att medicinsk kompetens inte behövs för att leda sjukvård – vilket är fullständigt nonsens i en kunskapsintensiv verksamhet", skriver Sjukhusläkarnas ordförande Elin Karlsson i sin ledare.

• 22 april 2025
• 0
• AV: Elin Karlsson

Sjukvården har under många år utsatts för en gradvis avprofessionalisering, med ett tyst godkännande från styrande politiker och våra myndigheter. Vi ser en utveckling med färre läkare på myndigheterna som styr vården och endast ett fåtal läkare finns i den politiska beslutsfattarnivån.

Man pratar om att vara chef är en egen profession och att medicinsk kompetens inte behövs för att leda sjukvård – vilket är fullständigt nonsens i en kunskapsintensiv verksamhet.

Jag har från flera kollegor, såväl på myndighetsnivå som på höga chefsposter, fått höra att när övriga mötesdeltagare inte är läkare ägnas mötestiden åt att man får förklara problembilden – istället för att diskutera problemet. Vi ser hur allt fler styr sjukvården, medan allt färre ägnar sig åt kärnverksamheten – som i min värld är att ta hand om patienter, forska för att nå medicinska framsteg och utbilda framtida kollegor.

Vi ser hur allt fler styr sjukvården, medan allt färre ägnar sig åt kärnverksamheten

Kunskapsverket visade i sin rapport i höstas att antalet centrala administratörer har ökat med 50 procent, och att antalet chefer har ökat med 38 procent sedan 2010.

Men vi ser också hur allt färre av chefsposterna på alla sjukvårdens nivåer innehas av läkare. Sjukhusläkaren visar i detta nummer att endast 40 procent (!) av verksamhetscheferna på våra sjukhus är läkare.

Lagstiftningen säger att verksamhetschefen har det övergripande ansvaret för verksamheten och ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet. Verksamhetschefen måste inte enligt lagtexten ha medicinsk kompetens, men utan medicinsk kompetens får verksamhetschefen inte bestämma över vård och behandling av patienter, vilket väl egentligen är vad vården handlar om, och vad medarbetare och patienter förväntar sig att chefen över verksamheten på övergripande nivå kan fatta beslut om.

För om man inte får bestämma om vård och behandling – hur kan man då ansvara för vård och behandling? Många gånger löses detta med en medicinsk ansvarig läkare – MLA – som på pappret har ansvar men som i praktiken varken har medel eller reell makt.

I detta nummer uppger en HR-direktör att de jobbar kliniskt och därför kan behöva en biträdande verksamhetschef eller teamledare bredvid sig för att hinna med alla arbetsuppgifter.

Verksamhetschefer som inte är läkare är generellt inte delaktiga i det kliniska arbetet, men visa mig siffror på att det leder till att staben runt är mindre. Det är en väsensskild bild från den jag upplevt och fått vittnesmål om.

Ja, verksamhetschefer som är läkare är ofta aktiva i vården men därmed mer insatta i klinikens problem och utmaningar vilket ger en helt annan möjlighet att driva utveckling och skapa rimliga visioner och målbilder för verksamhetens framtid.

Vården ska ledas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det struntar vi i vid chefstillsättningar i vården. För befintligt forskningsläge stödjer att yrkesutövare med gedigen erfarenhet och kunskap om verksamheten leder den mest framgångsrikt.

Sjukhusläkarens nya krönikör Johan Alvehus, meriterad professor i tjänstevetenskap och författare till flertalet böcker inom organisation och offentlig förvaltning, skrev tillsammans med sin kollega Kastberg Weichselberger förra året den fortfarande högaktuella debattartikeln ”Varning för strategerna som slipper göra jobbet” i DN. Där kan man läsa att ”för kvalificerad verksamhet med komplexa målbilder bör enbart skickliga yrkesutövare med många år i jobbet få ledande positioner” och ”att chefer återvänder till verksamheten, och därmed också tvingas ta konsekvenserna av beslut de fattat för den, är positivt”

Under pandemin då behoven var enorma och resurserna begränsade fick professionen ta ledartröjan – med resultatet att verksamhet ställdes om och att vägar för att sprida kunskap över landet snabbt skapades.

Pandemin hade fått förödande konsekvenser om inte läkare hade lett arbetet och säkerställt att resurserna användes till kärnverksamheten.

Vi har därmed svart på vitt att det fungerar bättre om medicinsk kompetens får leda vården.

Vi har därmed svart på vitt att det fungerar bättre om medicinsk kompetens får leda vården

Samma tankesätt behövs idag, där diskussionerna om vilka patienter som ska prioriteras vid begränsade resurser går varma. Prioriteringar behöver vi alltid göra, det är en del av vår yrkeskunskap. Men innan vi ska börja prioritera mellan patienter skulle jag önska att vi prioriterar vad som är viktigast inom vården, och att det som inte behövs skalas bort.

För krasst – vi kan inte fortsätta ha en vård med ständig vårdplatsbrist, långa köer och bristande kontinuitet i patient läkar-relationen där åtgärden är att öka antalet strateger och chefer och att fortsätta att dra in på dem som gör jobbet.