Hur mycket sjukvård har vi råd med? Med den frågan i bagaget åker Fanny Nilsson, ST-läkare i internmedicin, debattör och krönikör, på en resa genom fyra länder i Europa. Där söker hon svaret genom att intervjua sjukvårdspersonal, forskare och patienter, och resultatet blir reportageboken ”Åk till akuten”.

• 10 oktober 2025
• 1
• AV: Anna Sofia Dahl

Vem hoppas du läser boken?

– När man har skrivit en bok vill man ju att alla ska läsa den och den är verkligen inte skriven bara till sjukvårdspersonal eller redan insatta. Jag tänker att jag har skrivit den för multisjuka äldre, men det är kanske för att jag vill att de ska få en bättre vård.

Om man ska koka ner kritiken i boken riktas den egentligen åt två håll. Dels mot politiker och tjänstemän, dels mot läkarkollektivet. Bland annat skriver Fanny Nilsson: ”Vi kan inte å ena sidan skylla på politiker och kräva mer pengar för allt, när vi sinsemellan tjafsar över specialitetsgränser, skriver riktlinjer helt omöjliga att följa, bedriver meningslös och skadlig lågvärdevård och murar in oss i smala subspecialiteter för att vi inte orkar med gamla och multisjukas komplexitet”.

– En fråga som jag har ställt till alla som jag har träffat, men som ingen riktigt har kunnat svara på, är hur vi ska kunna förena generalism och spetskompetens. Alla kan inte kunna allt och vi måste ha båda delar. Men ju mer vi kan, desto mer svåröverblickbart blir det uppenbarligen. Som det ser ut nu måste vi uppvärdera generalismen, inte bara för att det annars drabbar patienterna utan också för att systemet ska hålla.

Primärvården och hur länder valt att organisera den samma tar upp en stor del av boken. Men att det skulle bli så förvånade till och med Fanny Nilsson själv.

– Jag är ju själv sjukhusdoktor och väntade mig kanske inte det, men primärvården är så central och det är där Sverige sticker ut mest. Mycket av boken handlar om högvärdevård och lågvärdevård, vilket för mig är helt centralt för framtiden. Primärvård är verkligen högvärdevård och kontinuitet till allmänläkare är det mest kostnadseffektiva som vi har hittat på.

Hon menar att frågan om varför vi i Sverige inte har kommit längre i utbyggnaden av primärvården delvis bottnar i den historiskt starka ställning som sjukhusläkare har haft och att det arvet fortfarande förvaltas. Och i hennes ögon är det tydligt att resurser borde flyttas från sjukhusvården till primärvården för att hela systemet ska bli hållbart.

– Det här är kontroversiellt, men jag tror att det finns för många läkare på sjukhus. Även om det också finns sjukhuskliniker som är underbemannade så är det väldigt mycket övervård – lågvärdevård och meningslös vård – som sker på sjukhus och som håller läkarna sysselsatta. Så borde det kunna vara färre om man var lite klokare.

Angående övervård, tror du att det finns en rädsla för IVO som spelar in?

– Absolut. IVO klandrar inte övervård, de klandrar bara det de upplever som undervård. Men vad är vi rädda för när vi håller på med defensiv medicin? Vi är rädda för andra kolleger och ju mer fragmentiserade och subspecialiserade vi är, desto räddare är man att tänka utanför sitt lilla smala fält. Vi är också rädda för chefer, ledning och IVO. När man pratar om att vi ska jobba med Kloka kliniska val och mot lågvärdevård så måste man också vara beredd att ta konsekvenserna av det. Om IVO klandrar någon måste man som chef kunna stå upp för det, vi kan och bör inte hitta och utesluta allt, och det måste finnas en rimlig tolerans för det. Och IVO borde sätta sig in i och förstå skadorna av lågvärdevård.

En annan fråga som tar mycket plats i boken är privata sjukförsäkringar.

– Jag är ju orolig för vad som kommer att hända om vi får ett mer tudelat vårdsystem än vi har idag. Det har ju funnits i många år i många länder, så som Tyskland, och har ändå funkat så länge det privata inte växer och det allmänna levererar bra vård. Men i Storbritannien, där det är extremt, kan man verkligen se hur det ser ut när det går åt fel håll – att livslängden sjunker och spädbarnsdödligheten ökar till exempel. Den offentliga vården blöder personal till det privata och ojämlikheten är extrem.

Fanny Nilsson skrev boken dels för att hon var nyfiken, dels för att försöka skapa en bättre vårddebatt som baseras mer på fakta än anekdoter och ideologiska ingångar som skapar låsningar. Bland annat pekar hon på debatten om privat vård. För egen del beskriver hon hur det var som om en pusselbit kom på plats när hon läste ett stycke i boken ”Konkurrensens konsekvenser” som Anders Anell, professor i företagsekonomi, har skrivit. Det står: ”Betydelsen av ägarformen är underordnad hur marknaden fungerar. En utveckling mot fler privata alternativ är därför inte given utan beror på hur villkoren för konkurrensen och ersättningar utformas”.

– Den nyanseringen av vad privat vård innebär och att det handlar om en spelplan på en marknad finns inte riktigt i den svenska debatten och det tycker jag har fördjupat min förståelse. Det finns så mycket vård i andra länder som drivs av stiftelser och i andra länder är det helt normalt att man driver vården utan vinst som incitament. Skillnaden mot Sverige är att vi knappt har några regleringar alls, hävdar jag.

Vad hoppas du på nu då, en bättre debatt?

– Jag hoppas på förändring och vi har världens bästa förutsättningar. Vi har mycket pengar, bra personal och vi kan otroligt mycket. Vi har bra forskning, bra universitetet och högteknologiska sjukhus. Varför kan vi inte ha världens bästa vård? Det är klart att vi ska ha det.