”Världen är trasig och vi är här för att laga den”

Det är tidig september och sensommaren dröjer sig kvar i Stockholm. Märit Halmin har redan hunnit jobbat ett par timmar på Centrum för hälsokriser, beläget på Karolinska Institutet. Det bildades efter pandemin för att samla expertkunskap och förbättra samhällets förmåga att hantera framtida hälsokriser. Här jobbar hon deltid som expertkoordinator för intensivvård med knappa resurser.
Hon gör ett avbrott i arbetet för intervju och vi ses i fiket i Karolinska institutets aula. Trots den kvava värmen känner sig Märit Halmin frusen; veckorna i Gaza med matbrist och sömnlösa nätter har tärt hårt på henne.

– Jag blev väldigt kroppsligt påverkad den här gången, jag har gått ned mycket i vikt och tappat kraft. Det tar tid att repa sig. Samtidigt, jag var där i fem veckor. Det går knappt att förstå hur de människor som är kvar ska lyckas överleva med den extrema brist som råder på nästan allt.

Efter drygt fem veckors tjänstgöring på ett fältsjukhus i Al Mawasi landade Märit Halmin med blandande känslor på Arlanda i början av augusti. Kvar i vad hon beskriver vara helvetet på jorden, fortsätter hennes kollegor att kämpa, trots att det inte syns något ljus i tunneln.

–  Även om det var underbart att komma hem och vara med nära och kära i trygghet, var det samtidigt väldigt svårt att lämna Gaza. Jag kan känna en viss skuld, mina palestinska kollegor har befunnit sig i ett helvete i drygt två år och är det några som behöver vila och komma till trygghet är det dom.

I över en månad har Märit Halmin haft fullt upp med talkshows, intervjuer, workshops och seminarier. Mediauppbådet har varit stort. Och i ärlighetens namn är hon trött på all exponering, även om hon ser det som sin uppgift att vittna och vara ett språkrör för läkaretiken.

– Jag har ingen som helst lust att bli känd eller porträtterad med privata detaljer om mitt liv. Jag vill egentligen inte alls vara en publik person. Men jag har som läkare en skyldighet att försvara mänskliga rättigheter och vittna om krigsförbrytelser och när brott begås mot mänskligheten. Många vill beskriva det som ett krig mellan Israel och Hamas, men det är verkligen inte upplevelsen när man är där. Sjukvårdsinrättningar beskjuts, oskyldiga människor dödas brutalt när de köar för att hämta mat och vatten. Hjälporganisationer och civilbefolkning attackeras. Jag är förbannad på att omvärlden bevittnar det som sker i Gaza och ändå låter det ske.

En av hennes största rädslor är att bli cynisk och tappa tron på mänskligheten. Samtidigt försöker hon att hålla liv i det aktivisthjärta som under många år präglat henne; uppvuxen i en intellektuell familj med ständigt pågående diskussioner lärde hon sig tidigt att ta plats, att försvara det hon trodde på.

– Jag har alltid känt ett ansvar och en skyldighet att försöka förändra om jag upplever irritation och ilska över saker och ting som jag tycker är fel. Jag har svårt att passivt bevittna oförrätter.

Men hur behåller man förnuftet i en värld som alltmer faller samman och utmanar mänsklighetens överlevnad?

För några år sedan fick Märit Halmin ett citat av sin mamma som stärkte hennes drivkraft och blev en slags tröst i en mörk värld. Andemeningen i citatet, med rötter i judisk mysticism, handlar om att världen är trasig och att människans uppgift på jorden är att laga den.

– Det är så lätt att känna förtvivlan och bli paralyserad när vi översköljs av nyheter om ytterligare övergrepp, krigsbrott, våld mot mänskligheten. För mig skapade citatet en slags mening och motivation. Vi har alla har en uppgift att försöka förändra saker till det bättre. Det är i den andan jag försöker jobba.

I omgångar har hon arbetat i krigshärjade länder som Afghanistan, Jemen och Syrien. Även om alla krig är traumatiserande och leder till humanitära katastrofer, var uppdraget i Gaza exceptionellt svårt, menar Märit Halmin; krigslagar överträds, nationella och internationella experter kallar det som sker ett folkmord och frågan hanteras nu av Internationella domstolen i Haag.

– Civilbefolkningen och hjälparbetare lever varje sekund under hot om att bli dödade. Det faller bomber från stridsplan, missiler från drönare och det är beskjutningar konstant, dygnet runt. På vårt fältsjukhus var det flera medarbetare som blev mördade under tiden jag var där. En barnmorska bad om ledigt för att åka och hämta fem döda kroppar som tillhörde hennes familj. Jag kan inte i ord beskriva det hemska som sker. Samtidigt, det var nästan obegripligt att se motståndskraften hos det palestinska folket.

Märit Halmin bodde med sina kollegor strax intill fältsjukhuset i Gaza, spartanskt på en madrass på golvet. Hon var den enda svenska läkaren på plats och hon arbetade i huvudsak med palestinier. Även om resursbristen var total och förutsättningarna för att bedriva sjukvård var undermåliga fanns det ändå plats för förtroliga samtal om livet och en stor nyfikenhet på levnadsvillkoren i Sverige.

– Vi kunde stundtals även skratta, trots att situationen var extremt fasansfull. Det var ett fantastiskt teamarbete och jag blev otroligt varmt mottagen. Men vi arbetade under väldigt svåra förhållanden, det mesta saknades eftersom knappt någonting kom in i Gaza. Det vi hade tillgång till var det som redan fanns. Vi var tvungna att låna utrustning mellan sjukhusen, men bristen på exempelvis kalium gjorde att vi inte kunde ge dropp med rätt tillsatser. Det saknades batterier till laryngoskopen för att kunna intubera patienter och vi fick turas om att använda det enda som fanns på hela sjukhuset, säger hon och fortsätter:

– Bristen på bränsle och elektricitet gjorde det också svårt att hålla generatorerna i gång för att få tillgång till rent vatten. Och för att kunna förlänga tiden som fältsjukhuset kunde vara i drift, var vi tvungna att stänga av elen flera timmar per dag. Konkurrensen om resurser var stor, jag skrek mig hes för att elen inte skulle slås av till de patienter som vårdades med syrgas.

Under tiden i Gaza skrev hon dagbok. Varje dag fick familjen ta del av hennes personliga skildringar om det brutala som sker bland sönderbombade hus och stenmassor; livlösa barn som hittats i havet av förtvivlade föräldrar, den tryckande värmen, stanken av infekterade sår och svett, lukten av järn från bloddränkta kläder, ljudet från kraftfulla explosioner och vibrationerna i marken, besök på Nassersjukhuset och mötet med sjukhusdirektören doktor Athif, ett levande bevis för att krig inte känner några klassgränser. Han och hans familj har förlorat allt de äger och tvingats flytta från ett hus med terrass till ett tältläger; barnen är berövade skolgång och de har ingenstans att ta vägen.

Men berättelserna från Gaza handlar också barnen som drömmer om ett annat liv, om drakarna som flyger högt på himlen ovanför tälten, om testunder med kollegor i soluppgången, om festplanering för kommande bröllop och människors ömhetsbetygelser för varandra. Och så om komiska möten. En pratglad ortoped på fältsjukhuset kallade Märit för sin släkting eftersom en viss historiker vid namn Sigrid Honga ”bevisat” att svenskar ursprungligen härstammar från Syrien.

– Jag började skriva dagbok när jag åkte ut på mitt första uppdrag till Afghanistan 2015, i viss mån för att få utlopp för det som händer och kanske bearbeta det på något vis. Men framför allt för att min familj ska kunna ta del av det som sker. Det är också enklare när jag kommer hem, då behöver jag inte berätta om allt från början.

Hon har i efterhand inte läst det hon har skrivit. Kanske kommer hon senare att upptäcka att hon ändå har formats av sina uppdrag och förändrats utan att riktigt ha märkt det längs vägen.

– De första dagarna när man kommer till ett konfliktområde har man en rå blick på omvärlden. Sedan anpassar man sig snabbt, säkert en överlevnadsstrategi för att fungera i nya, utmanande och oförutsägbara situationer.

I kölvattnet av uppdraget i Gaza har hon hamnat i en politisk skottglugg. Hon undviker sociala medier och den aggressivitet som sprids i olika kanaler. Men det som skickas till hennes mejl kan hon inte undvika.

– Inte i någon annan konflikt har jag ställts till svars och blivit ifrågasatt vilken sida jag stödjer, oavsett om jag jobbat i Afghanistan, Jemen eller i Libanon. I de länderna har jag setts som en neutral läkare som jobbar med humanitära insatser. Men plötsligt, med mitt uppdrag i Gaza vill vissa göra politiska sammankopplingar. Det är sant att jag gör vissa ställningstaganden, men det handlar om brott som begås och kritik mot att förnödenheter och sjukvårdsutrustning inte kommer in i Gaza. Jag agerar inte privat eller som politisk person, utan som läkare.

Men hon har också fått mycket stöd och uppskattning för sitt arbete i Gaza. Människor kommer fram på gatan, grannar stannar till för att visa sin tacksamhet. Kollegor och chefer har uppmuntrat och stöttat henne, även om hon tvingades åka mitt i sommaren med alla utmaningar det innebar för bemanning och schemaläggare.

– Jag fick en förfrågan med väldigt kort varsel och hade bara några dagar att förbereda mig. Jag uppskattar verkligen allt stöd och all uppmuntran som jag har fått.

Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att minst 10 000 patienter i Gaza är i akut behov av specialiserad vård som inte kan ges på plats. Märit Halmin är starkt kritisk till att den svenska regeringen, till skillnad från många andra länder i Europa, sagt nej till att emot patienter från Gaza för vård i Sverige, trots uppmaningar från EU, WHO och FN.

– Att ge stöd på plats är en fullständigt orealistisk idé. Den resursbrist som finns beror ju inte på att det saknas vilja att skicka materiel, utan att hjälpen inte släpps in. Dessutom, Israel måste godkänna alla som ska evakueras och det gör de ju inte med särskilt många, det är därför Norge har kunnat ta emot förhållandevis få.

Vissa menar att eftersom det handlar om ett fåtal patienter, om man ser till det stora antalet, skulle det handla om populistisk prioritering och symbolpolitik att ta emot patienterna.

– Men jag menar att det är tvärtom. Det är snarare en signalering och obegriplig symbolpolitik att den svenska regeringen säger nej till patienterna, trots att det finns en internationell förfrågan och en nationell vilja att hjälpa till.

Märit Halmin är sedan början av augusti tillbaka på jobbet på Södersjukhuset. Hur hon har påverkats av uppdraget i Gaza är fortfarande svårt att säga, menar hon.

– Jag har blivit erbjuden professionellt stöd. Men om jag får önska något är det att kunna få känna ett hopp om att det helvete jag bevittnat snart tar slut, men det kan ingen psykolog hjälpa mig med.