”Min största rädsla är att bli cynisk och tappa tron på mänskligheten”

Märit Halmin hann knappt landa på Arlanda förrän journalister hörde av sig. Mediauppbådet har varit stort och intervjuerna avlöst varandra. Det är viktigt att få berätta om vad som pågår i Gaza – världen måste få veta, menar hon.

– Jag är förbannad på att omvärlden bevittnar det som sker i Gaza och ändå låter det ske. Jag tror att vi i framtiden kommer att skämmas djupt över att vi inte agerade kraftfullare, säger Märit Halmin.

Dagarna efter hemkomsten från Gaza fanns det knappt tid för vila. Men till slut tog ändå den ackumulerade tröttheten ut sin rätt. När vi pratas vid befinner hon sig på en brygga i väntan på båttransport till en ö i Stockholms skärgård och några dagars återhämtning.

– Även om det var underbart att komma hem och vara med nära och kära i trygghet, var det samtidigt väldigt svårt att lämna Gaza. Jag känner en viss skuld, mina palestinska kollegor har befunnit sig i ett helvete i drygt två år och är det några som behöver vila och komma till trygghet är det de. Nu är de kvar i helvetet och fortsätter att kämpa, trots att det inte syns något ljus i tunneln.

I över 20 år har hon arbetat både på Danderyds sjukhus och Södersjukhuset. Hon är specialist i anestesi- och intensivvård, disputerad på en avhandling om lungkomplikation efter blodtransfusion och knuten till Institutionen för global folkhälsa på Karolinska Institutet. I omgångar har hon arbetat i krigshärjade länder som Afghanistan, Jemen och Syrien. Även om alla krig är traumatiserande och leder till humanitära katastrofer, var uppdraget i Gaza exceptionellt svårt, menar Märit Halmin; krigslagar överträds, nationella och internationella experter kallar det som sker ett folkmord och frågan hanteras nu av Internationella domstolen i Haag.

– Civilbefolkningen och hjälparbetare lever varje sekund under hot om att bli dödade. Det faller bomber från stridsplan, missiler från drönare och det är beskjutningar konstant, dygnet runt. Vem som helst kan bli dödad när som helst. På vårt fältsjukhus var det flera medarbetare som blev mördade under tiden jag var där. En barnmorska bad om ledigt för att åka och hämta fem döda kroppar som tillhörde hennes familj. Jag kan inte i ord beskriva det hemska som sker. Samtidigt, det var nästan obegripligt att se motståndskraften hos det palestinska folket.

Jag skrek mig hes för att elen inte skulle slås av till de patienter som vårdades med syrgasMärit Halmin, specialist i anestesi- och intensivvård

Märit Halmin bodde med sina läkarkollegor strax intill fältsjukhuset i Gaza, spartanskt på en madrass på golvet. Hon var den enda svenska läkaren på plats och hon arbetade i huvudsak med palestinier. Även om resursbristen var total och förutsättningarna för att bedriva sjukvård var undermåliga fanns det ändå plats för förtroliga samtal om livet och en stor nyfikenhet på levnadsvillkoren i Sverige.

– Vi kunde stundtals även skratta, trots att situationen var extremt fasansfull. Det var ett fantastiskt teamarbete och jag blev otroligt varmt mottagen. Men vi arbetade under väldigt svåra förhållanden, det mesta saknades eftersom knappt någonting kom in i Gaza. Det vi hade tillgång till var det som redan fanns. Vi var tvungna att låna utrustning mellan sjukhusen, men bristen på exempelvis kalium gjorde att vi inte kunde ge dropp med rätt tillsatser. Det saknades batterier till laryngoskopen för att kunna intubera patienter och vi fick turas om att använda det enda som fanns på hela sjukhuset, säger hon och fortsätter:

– Bristen på bränsle och elektricitet gjorde det också svårt att hålla generatorerna i gång för att få tillgång till rent vatten. Och för att kunna förlänga tiden som fältsjukhuset kunde vara i drift, var vi tvungna att stänga av elen flera timmar per dag. Konkurrensen om resurser var stor, jag skrek mig hes för att elen inte skulle slås av till de patienter som vårdades med syrgas.

Bara under de veckor Märit Halmin arbetade i Gaza inträffade cirka tio masskadehändelser. Mängder med svårt skadade patienter strömmade in till akutrummen och de prioriteringar som behövde göras var tuffa.

– Vi försökte rädda liv med de resurser vi hade. Men det var svårt när så många med högsta prioritet kom in samtidigt. Jag kunde exempelvis ta emot en hel familj, en bebis i blöja med explosionshål i magen, en mamma med massiv hemothorax med sjunkande saturation och en svårt skadad pappa. Vi fick prioritera bort många patienter på grund av bristande resurser, patienter som på ett mer välutrustat sjukhus troligtvis hade överlevt. Vi hade också högst begränsad tillgång till smärtlindring och var tvungna att använda den vi hade till operationer, medan patienter med postoperativ smärta fick hantera den utan tillgång till morfin.

Om jag får önska något är det att kunna få känna ett hopp om att det helvete jag bevittnat snart tar slutMärit Halmin, specialist i anestesi- och intensivvård

Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att minst 10 000 patienter i Gaza är i akut behov av specialiserad vård som inte kan ges på plats. Märit Halmin är starkt kritisk till att den svenska regeringen, till skillnad från 14 andra länder i Europa, sagt nej till att emot patienter från Gaza för vård i Sverige, trots uppmaningar från EU, WHO och FN.

– Att ge stöd på plats är en fullständigt orealistisk idé. Den resursbrist som finns beror ju inte på att det saknas vilja att skicka materiel, utan att hjälpen inte släpps in. Och den typen av kirurgi som många patienter i Gaza behöver är ortoplastik, vilket kräver en välfungerande sjukvård och välnärda patienter. Vissa menar att eftersom det handlar om ett fåtal patienter, om man ser till det stora antalet, skulle det handla om populistisk symbolpolitik att ta emot patienterna. Men jag menar tvärtom, det är snarare en signalering och obegriplig symbolpolitik att den svenska regeringen säger nej till patienterna, trots att det finns en internationell förfrågan och en nationell vilja att hjälpa till.

Det finns röster i Sverige som menar att vi inte har kapacitet att ta emot patienter från Gaza eftersom den inhemska vårdsituationen är alltför tuff med bemanningsproblem, vårdplatsbrist och överfulla akutmottagningar. Märit Halmin tycker att den argumentationen har fel fokus; det fåtal patienter som det handlar om skulle inte belasta sjukvården nämnvärt.

– Dessa patienter skulle inte passera akuten eller påverka det akuta flödet utan tas om hand på några enstaka högspecialiserade enheter. Sverige har inte brist på resurser. Vi har ett systemfel i hur vi organiserar och bedriver vård och det skulle inte förändras av att vi tar emot patienter från Gaza.

Märit Halmin är sedan början av augusti tillbaka på jobbet på Södersjukhuset. Hur hon har påverkats av uppdraget i Gaza är fortfarande svårt att säga, menar hon.

– Jag har blivit erbjuden professionellt stöd. Men just nu handlar det om att komma tillbaka till min vardag och till mina nära och kära. Om jag får önska något är det att kunna få känna ett hopp om att det helvete jag bevittnat snart tar slut, men det kan ingen psykolog hjälpa mig med. En av mina största rädslor är att jag en dag ska bli cynisk och tappa tron på mänskligheten, säger Märit Halmin