If you can keep your head…
"Ingen av oss har behövt lämna akuten som arbetsplats. Vi har kommit varandra närmare. Vi tar hand om varandra, skrattar åt varandras dåliga skämt och ser när andra behöver hjälp att klara jobbet" skriver kardiologen Stella Cizinsky i denna krönika där hon reflekterar kring masskjutningen i Örebro.
Englands befolkning – dessa människor för vilka orden är lika viktiga som siffrorna – valde 1995 med god marginal Kiplings dikt If till nationens mest älskade. Den publicerades 1910 och var riktad till poetens ende son, John, vilken vid 18 års ålder förklarades saknad på första världskrigets slagfält. Dikten handlar om plikt, sanning, uppoffring och ansvar. Omoderna tankar och känslor idag, när man hellre talar om egna rättigheter och undviker att utsättas för stress och krav.
Dikten kom i strofer för mig under veckan som följde efter masskjutningen i Örebro. Det var en tid av motsägelser, medialt kaos och mycket oro och sorg. Men också av tacksamhet över att vi lyckades lösa vår uppgift att ta hand om de svårt skadade och deras anhöriga. Och kanske svårast av allt – att stötta anhöriga till de som var saknade, men där man i flera dagar inte visste om de var döda eller bara var någon annanstans. När Kiplings son försvann på slagfältet tog det lång tid innan föräldrarna gav upp hoppet om att finna honom. Deras letande engagerade många och blev nog delvis en ersättning för den mening som förlorades med hans försvinnande. Hans kropp hittades inte med säkerhet, även om man tror att det var hans lämningar som återfanns på 1990-talet. Idag går allt snabbare, även att förlora hoppet.
Vi kommer att utvärderas. Vi kommer i detalj att få veta om andra tycker att vi hade planerat rätt. Stella Cizinsky
Vi kommer att utvärderas. Vi kommer i detalj att få veta om andra tycker att vi hade planerat rätt. Externa utredare kommer att se hur vi har utbildat stabsledning och medarbetare att klara större katastrofer. Förhoppningsvis kommer vi därefter att veta mer, men inte behöva använda kunskapen igen. Även våra tankar, känslor och efterföljande reaktioner kommer att granskas. Andra skall lära genom att ta del av den aggregerade upplevelsen av att befinna sig i stormens öga och inte veta om man klarar det. Vi vet att vi hade bästa möjliga förutsättningar, skjutningen ägde rum dagtid och vi hade många på plats. Samarbetet fungerade mycket bra. Kompetensen och erfarenheten av traumakirurgi var hög. Vi är oändligt tacksamma över att vi inte behövde använda den snabbt skapade kapaciteten att ta emot 20 allvarligt skadade redan första timmen efter att vi fick larmet. Första timmen kom även information om möjlig brand, vilket visade sig vara rök skapad av gärningsmannen. I flera timmar visste vi inte om skjutningen var del av en massivare attack av terror. Detta är fakta som har beskrivits medialt.
Tidigt fick vi höra om risken att vi skulle drabbas av krisreaktioner liknande PTSD. Och det verkar ju rimligt. Svensk sjukvård är inte mentalt rustad för dylikt. När jag skriver detta har det snart gått två månader sedan skjutningen. Vi är lika ledsna som alla andra i landet. Örebro är vår stad och vissa platser kommer för alltid att vara bärare av händelsen och väcka minnet av besinningslöst våld. Vi behöver återta vardagen, även i de lokaler där skjutningen skedde. En del av oss var nära de människor som nu inte längre finns, och många har anhöriga som blev inrymda i skolans lokaler. Risbergska skolan utbildade vuxna till vård och omsorg. Det var våra människor som fanns i skolan.
Gärningsmannens liv är också en källa till sorg. Vi har alla sett patienter vars inre är uppfyllt av ensamhet och hat, och som inte ser en annan utväg än att släppa loss ett våldsamt förintande av det egna livet och ta med sig andra i döden. Det är inte enkelt att låta empatin omfatta även en mördare, men att omvandla känslor och tankar till eget hat vore att nedvärdera både oss och de som drabbades.
Det är inte enkelt att låta empatin omfatta även en mördare
En vuxen människa kan samtidigt känna spänning och lättnad, behov av tröst och önskan att trösta andra, mänsklig svaghet och stor kraft att klara kriser, sorg och glädje. Ambivalens är en styrka och inte en källa till oro. Men man måste kunna identifiera känslorna – och hitta de ord som beskriver och möjliggör de möten och bearbetning med vilka kan gå vidare. Och vi går vidare. Ingen av oss har behövt lämna akuten som arbetsplats. Vi har kommit varandra närmare. Vi tar hand om varandra, skrattar åt varandras dåliga skämt och ser när andra behöver hjälp att klara jobbet. Det är när jag ser detta, som Kiplings strofer ljuder i mig. Och jag förstår varför denna dikt är så älskad av ett folk som förlorade så många människor under förra seklet. Kanske har vi minst lika mycket att lära av dikten som vi har av den utredning som kommer att göras. Jag avslutar med de första stroferna och hoppas att ni tar er tid att läsa hela dikten:
If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
