"Det är endast läkare som kan ta det fulla medicinska ansvaret för sjukvården. Ha gärna ett delat ledarskap där sjuksköterskor leder omvårdnaden sida vid sida med läkarna och inte ett splittrat där omvårdnad ska vara en egen skild gren. För om man ska vara krass – hur många patienter inom slutenvården söker enbart för omvårdnad?", skriver Elin Karlsson, ordförande för Sjukhusläkarna, i sin ledare.

• 19 februari 2025
• 8
• AV: Elin Karlsson

I mars öppnar ett nytt privat cancersjukhus i Stockholm där patienterna finansierar sin vård själva. Att det i Sverige, där hälso- och sjukvårdslagstiftningen lovar en jämlik vård i tid, finns en marknad för att privat finansiera sin cancerbehandling för att slippa väntetider måste ses som ett enormt misslyckande.

För vad än lagstiftningen lovar att befolkningen ska få, så får man i verkligheten i dag inte vård i tid. Och ingen behöver stå till svars.

Det finns stora variationer över regiongränserna och visst finns det goda exempel där man lyckats få till förbättringar, men på det hela taget är det för långa väntetider till vården. Trots att samtliga partier, såväl regionalt som nationellt, är överens om att vi ska ha en offentligt finansierad sjukvård i världsklass motarbetas ett seriöst nationellt helhetsgrepp. Och trots att vården är organiserad med 21 regioner som berömmer sig med lokalkännedom, med självstyre och egen beskattningsrätt, så ökar problemen med orimliga vårdköer och vårdplatsbrist. Följsamheten till lagstiftningen verkar däremot vara mer fritt valt arbete.

Regionerna är nu i ekonomisk kris och har enorma besparingskrav. Risken är att man än en gång sparar sig fattig med kortsiktiga lösningar utan att ta tag i de riktiga problemen. Och ingen behöver stå till svars.

Nyligen publicerade Kunskapsverket den mycket läsvärda rapporten ”Hur mår vården?” där man med offentlig statistik från bland annat SKR, SCB, OECD och Myndigheten för vård och omsorgsanalys tydligt bekräftar den verklighet som vi lyft år efter år. Rapporten visar att vi lägger mer pengar på sjukvård än tidigare, kostnaderna har till och med ökat snabbare än inflationen. Kostnadsökningen för vården per invånare är 18 procent 2010-2022. Men vad är det egentligen man har ökat på?

Den största utgiftsposten i svensk sjukvård är personalen, som har ökat med sju procent. Däremot har vårdkontakterna bara ökat med två procent. Hur är det möjligt – är vi för lata? Nej, här är också rapporten tydlig, det är inte vårdpersonal som möter patienter som har ökat. Den centrala administrationen har under tidsperioden ökat med 50 procent (!) och antalet chefer har ökat med 38 procent (!). Kunskapsverkets rapport förstärker det som vi i Sjukhusläkarna så länge påtalat och som forskare som Johan Alvehus, professor i tjänstevetenskap vid Lunds universitet, och Gustaf Kastberg Weichselberger, professor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet, visat och debatterat. Det är färre som gör jobbet inom kärnverksamheten, medan mittokratin med allt fler höga administratörer och strateger frodas och skapar sina egna spelregler och sitt existensberättigande – utan kontroll.

Vi i sjukvården ska arbeta enligt evidens och bästa kunskapsläge. Nu har vi svart på vitt – sjukvården fokuserar inte på sjukvård. Läkare lägger alltmer tid på enkel administration, medan antalet verksamhetsnära medicinska sekreterare och sjuksköterskor som jobbar patientnära minskar. Patienter dör på grund av vårdplatsbrist, patienter drabbas av försämrad livskvalitet, ökad sjuklighet och i värsta fall dödsfall i de växande vårdköerna, om de ens lyckas ta sig fram så långt att de hamnar i kön.

Det är hög tid att ändra fokus. Det behövs inga fler floskelfyllda styrmodeller där sjukvården får vara testkanin, där det ska hackas och malas – och chefsposter glatt delas ut – helst till dem som saknar medicinsk kompetens. Det har man testat gång på gång.

Det senaste är att patienterna har ett omvårdnadsbehov skilt från det medicinska behovet – som skulle motivera att omvårdnaden får en helt egen chefsstruktur skild från den medicinska delen. Det är dags att inse att patienten har ett medicinskt behov – som i sin tur leder till ett behov av omvårdnad. Det hänger ihop.

Det behövs en styrning som satsar på helhet i stället för fragmentisering. Bort med jantelagen – alla måste faktiskt inte få vara chefer och få vara med och bestämma om den medicinska vården. Det är endast läkare som kan ta det fulla medicinska ansvaret för sjukvården. Ha gärna ett delat ledarskap där sjuksköterskor leder omvårdnaden sida vid sida med läkarna och inte ett splittrat där omvårdnad ska vara en egen skild gren. För om man ska vara krass – hur många patienter inom slutenvården söker enbart för omvårdnad? Kanske ett par som inte får rätt stöd inom kommunen, men de flesta patienter har också ett medicinskt tillstånd och förväntar sig att det går hand i hand.

Det är hög tid att fokusera på kärnverksamheten och ge befolkningen den vård den har rätt till. Nu krävs det modiga politiker som vågar sträcka ut handen över partigränserna och tillsammans säkerställa en god vård genom partiöverskridande långsiktiga sjukvårdsöverenskommelser – och att kräva resultat i form av en vård med fokus på just sjukvård med god tillgänglighet, kontinuitet i patient-läkarrelationen och adekvat dimensionering av vårdplatser. För att uppnå det behöver sjukvården medicinsk kompetens i ledningen på alla nivåer.