Kloka Kliniska Val handlar om klok vård – inte sparkrav
Debattartiklar
"Vi välkomnar diskussion, ifrågasättande och konstruktiv kritik av KKV – bara så kan KKV utvecklas och behålla sin trovärdighet. Det är också genom kollegial diskussion som attitydförändringar kan komma till stånd. Men för att vi ska lyckas med att fasa ut lågvärdevård behövs alla kollegors engagemang och medverkan", skriver nio företrädare från Svenska Läkaresällskapets arbetsgrupp för Kloka Kliniska Val i Sverige, i en replik på Karin Filipssons krönika om KKV.
Tack, Karin Filipsson, för din engagerade och viktiga reflektion kring hur Kloka Kliniska Val (KKV) uppfattas och används i vården. Det är tydligt att du sätter patientens bästa i centrum – där just KKV också tar sin utgångspunkt.
KKV är den svenska versionen av den internationella Choosing Wisely-rörelsen (CW). Syftet med KKV är enkelt: att bespara patienten onödig vård, så kallad lågvärdevård. Lågvärdevård är vård som inte hjälper, utan som ibland till och med skadar patienten. Det handlar inte om att spara pengar, utan om att följa Hippokrates ed: primum non nocere – först av allt, gör ingen skada. KKV syftar självfallet inte till att vi ska sluta ta blodprover, röntga eller operera. Men även till synes banala åtgärder, som blodprov, kan vara obehagliga för patienten, skapa oro, leda till överdiagnostik och i värsta fall orsaka skada.
Rekommendationer från KKV kan aldrig täcka in varje klinisk situation. Rekommendationerna är avsedda som stöd och hjälp i det medicinska beslutsfattandet, men i kanske ännu större utsträckning som ett medel för att genom kollegiala diskussioner uppnå en kulturförändring i vården, med mindre lågvärdevård och defensiv medicin. Det kliniska omdömet, läkarens erfarenhet och kunskap, samt samtalet med patienten är och förblir grunden för god vård.
Läs mer: Optimering in absurdum utplånar säkerhetsmarginaler i vården
Vi delar Karin Filipssons oro och frustration över att sjukvårdens chefer mäter resultat enbart i pengar. KKV innebär att arbetet leds av professionen och bygger på öppenhet och patientkvalitet i centrum. KKV handlar inte heller bara om att utmönstra enstaka åtgärder, som att sluta ta blodprover på inlagda patienter som är i klinisk bättring, utan också om att förändra attityder i sjukvården – mer är inte alltid bättre.
Även om KKV leds av professionen måste arbetet stödjas av sjukvårdens chefer. Därför behöver vi kliniskt aktiva läkare förklara vad KKV står för, så att begreppet inte missbrukas. Chefer bör odla tillit i organisationen, värna om samtalet med patienten och ge utrymme för fortbildning och förbättringsarbete – men inte lägga sig i innehållet eller arbetssättet för KKV.
Vi välkomnar diskussion, ifrågasättande och konstruktiv kritik av KKV – bara så kan KKV utvecklas och behålla sin trovärdighet. Det är också genom kollegial diskussion som attitydförändringar kan komma till stånd. Men för att vi ska lyckas med att fasa ut lågvärdevård behövs alla kollegors engagemang och medverkan – inte minst från de som läser Sjukhusläkaren. Vi hoppas att Karin Filipsson och andra kollegor fortsätter engagera sig i att synliggöra när KKV missbrukas, och när de noterar missbruk av begreppet KKV, att de bidrar konstruktivt genom att förklara för kollegor, chefer och personal vad KKV faktiskt är och hur vi tillsammans utmönstrar lågvärdevård.
Kloka Kliniska Val handlar inte om att sluta ge vård, utan om att sluta göra sådant som inte hjälper patienten – för att undvika skada, och för att frigöra tid och resurser till det som verkligen gör skillnad.
Vi ska vara stolta över svensk sjukvårds höga kvalitet. KKV kan höja den ytterligare.
För Svenska Läkaresällskapets arbetsgrupp för Kloka Kliniska Val i Sverige:
