"Vad kommer egentligen att hända med de mänskliga kunskaperna när AI kommer in i bilden? Vilka kunskaper och färdigheter blir då viktiga, och vilka yrkesgrupper är det som besitter dessa?" De frågorna ställer sig Johan Alvehus i denna krönika om AI i hälso- och sjukvården.

• 09 oktober 2025
• 0
• AV: Johan Alvehus

”Skynet begins to learn at a geometric rate. It becomes self-aware 2:14 a.m. Eastern Time August 29th. In the panic, they try to pull the plug.” 1997 slår en AI tillbaka mot de som försöker stänga ner den. Kriget mot maskinerna har börjat och mänskligheten står på randen till utplåning.

Filmfans känner kanske igen referensen från filmen Terminator 2: Judgment Day. Bortsett från att vara en för sin tid spektakulär film – kommer ni ihåg kvicksilverblobben T1000? – så är den en typisk SF-dystopi. Men idén var knappast ny då och vi känner fortfarande igen den ödesmättade kampen mot maskinerna.

Redan Jonathan Swift hade med temat om hur artificiella system blir skickligare än oss människor i Gullivers resor (1726): Hans hjälte presenteras för en maskin som genererar slumpmässigt fraser som i sin tur byggs ihop till böcker i filosofi, matematik, med mera. Swift ironiserar förstås: Där fick de minsann, professorerna!

Debatten om AI har liknande ödesmättade tendenser

Debatten om AI har liknande ödesmättade tendenser: AI riskerar att ta över världen och att ersätta oss människor. Teknologiska fantasier handlar allt som oftast om dystopiska eller utopiska scenarier, även om historien visar att vi nog oftast hamnar nånstans mitt emellan.

Det är i dessa diskussioner påtagligt ofta som om den tekniska utvecklingen antas ske helt för sig själv, utan att vi människor har särskilt mycket med saken att göra. Så är emellertid inte fallet. (Inte ännu, i alla fall …) Teknik kommer alltid in i samhället genom att människor använder den, och hur den ”plockas upp” och används blir avgörande. Ta bara något så enkelt som de regelverk som kringgärdar tekniken: De bestäms ju inte av tekniken, de formas kring den. På samma sätt kommer en teknisk innovation att formas av det organisatoriska sammanhang inom vilken den landar.

Och helt osökt kommer jag här att tänka på AI i hälso- och sjukvården.
Det vi nu ser med utvecklingen inom AI kan förstås erbjuda enorma möjligheter. I alla fall utlovar teknikentusiasterna guld och gröna skogar i termer av minskad administration, förbättrad diagnostik, ökad effektivitet, och så vidare. Å andra sidan kan utvecklingen upplevas mer dystopiskt: Vad kommer egentligen att hända med de mänskliga kunskaperna när AI kommer in i bilden? Vilka kunskaper och färdigheter blir då viktiga, och vilka yrkesgrupper är det som besitter dessa?

Relationer mellan olika yrkesgrupper förändras ständigt

Här sker det spännande saker. Relationer mellan olika yrkesgrupper förändras ständigt. När vi tänker på vilka arbetsuppgifter som kräver en viss kunskap att utföra, så gör vi det oftast med en ögonblicksbild. En blick bakåt visar dock att professioner är oerhört skickliga på att navigera sig bort från arbetsuppgifter som blir rutinartade. De lämpas i stället över på andra: Inom sjukvården kan vi se hur arbetsuppgifter över tiden migrerat från läkare till undersköterskor via sjuksköterskor. I professionsteoretiska termer pratar man om hur professioner gör sig av med perifera arbetsuppgifter och förflyttar sig till nya med hjälp av den abstrakta och intellektuella kunskapsbas som utgör dess kärna.

Och det är kanske här som utvecklingen inom AI bränner till lite. Det AI blir allt bättre på – om vi ser till läkares arbete – är nämligen inte några perifera arbetsuppgifter, utan just kärnan: Att tolka symtom och ställa diagnoser. Den kan bearbeta mer kunskap än någon människa ens kan drömma om – det publiceras mer än en miljon artiklar inom medicin varje år. Att ha koll på detta är en omöjlig uppgift för en människa även om vi fokuserar på ett litet delområde. Men AI är byggt för just detta. Och AI-diagnoserna blir allt bättre. Det finns till och med studier som visar att om man jämför diagnoser ställda av AI, diagnoser ställda av läkare och diagnoser ställda av läkare ihop med AI, så vinner AI när den får arbeta själv. Här måste vi ha klart för oss att forskningsresultaten är ytterst spretiga, men det pekar på en intressant utveckling: Kanske är AI på sikt helt enkelt bättre än människor inom många områden, och mänsklig inblandning sänker snarare än höjer kvaliteten.

Frågan är vart läkare tar vägen i sådana fall

Frågan är vart läkare tar vägen i sådana fall. När jag pratat med läkare om detta brukar en första invändning vara att ”det behövs ju alltid en mänsklig bedömning i slutänden”. Men om det nu blir så att en mänsklig bedömning kanske snarare försämrar än förbättrar – varför vill vi då ha den? Möjligen av ansvarighetsskäl, och som sagt, tekniska system är alltid kringgärdade av sociala. Men utöver det då? ”Jo”, har mina läkarvänner svarat, ”men det behövs ju alltid en människa som kan ta hand om och kommunicera med patienten”. Och så långt låter det ju bra. Ända tills vi funderar på hur det ser ut med sjukvårdsprofessionerna. För vilka är det egentligen som redan idag i stor utsträckning översätter läkares diagnoser och är specialister på att ta hand om människor – på omvårdnad? Är det inte så att vi redan har andra som är ganska bra på det och faktiskt utbildad till just den arbetsuppgiften?

Här blir det intressant. Den position i sjukvårdssystemet som mina läkarvänner ser framför sig är nämligen redan ganska upptagen – av exempelvis sjuksköterskor. (Som dessutom är avsevärt billigare …) Det kan bli trångt runt patienterna i framtiden.

Jag är inte ute efter att måla Fan på väggen här. Min poäng är att när vi diskuterar AI i sjukvården måste vi våga lyfta blicken från de tekniska systemen och innovationerna till de sociala systemen och relationerna inom dem. För det är där teknikens inverkan på vårdens kvalitet och effektivitet till syvende och sist avgörs.

För övrigt anser jag att alla borde läsa Övervakningskapitalismen av Shoshana Zuboff.

PS Denna text genererades nästan helt utan AI.