• 20 februari 2017
• 0
• AV: Malin Gavelin

Överbeläggningar och utlokaliseringar av patienter kan bidra till vårdskador och sedan mätningar påbörjades år 2013 har framför allt överbeläggningar – men även antalet utlokaliserade patienter – ökat på landets sjukhus. Det säger  Carina Skoglund, sakkunnig i patientsäkerhet på Socialstyrelsen.

Hon blir inte speciellt förvånad när hon får ta del av resultatet av Sjukhusläkarens granskning.

– Nej, att överbeläggningar och utlokaliseringar kan bidra till vårdskador och även dödsfall är inget nytt. Sedan är det givetvis önskvärt att det här inte skulle vara ett såhär pass stort och omfattande problem år 2016.

Carina Skoglund berättar att utlokaliserade patienter har dubbelt så hög andel vårdtillfällen med vårdskador än patienter som vårdas på disponibel vårdplats.

– När patienten placeras på annan vårdenhet än den som har specifik kompetens och medicinskt ansvar för patienten uppmärksammas kanske inte tecken på försämringar på samma sätt som om patienten vårdats på en avdelning med personal som har den specifika kompetensen. Patienten skulle kanske ha behövt observeras tätare eller givits möjlighet till en annan typ av observationer. Det kanske inte heller är den medicinskt ansvarige läkaren som alltid går rond och stämmer av. Det är således både organisatoriska faktorer och systemfaktorer som kan medverka till ett sämre omhändertagande av utlokaliserade patienter, säger hon.

Och det var också det som fick Socialstyrelsen att tillsammans med SKL ta fram en modell för kunskapsstyrning av överbeläggningar och utlokaliserade patienter och där ingår det att mäta regelbundet, något som har gjorts sedan år 2013, berättar Carina Skoglund.

– SKL kom även med en rapport i höstas om hur man kan arbeta för att förebygga och minska överbeläggningar och utlokaliseringar, säger hon.

Har det gjorts eller kommer det att göras någon liknande granskning hos Socialstyrelsen som den Sjukhusläkaren nu har gjort?

– Nej, det har vi inte gjort och det finns inget beslut om att vi ska göra den typen av analys i nuläget. Men det betyder inte att det inte kan komma i framtiden. Men då skulle vi även beakta resultat från andra källor till exempel markörbaserad journalgranskning, och kartlägga och analysera systemfaktorer. Detta för att identifiera hur vi skulle kunna utveckla våra kunskapsstöd. Men något vi kommer att fortsätta att följa upp är utvecklingen av antalet överbeläggningar och utlokaliserade patienter eftersom vi ser en ökning år från år.

Har ökningen av överbeläggningar också lett till fler vårdskador?

– Det finns inga sådana studier genomförda vad jag känner till.  Och det går inte att momentant korrelera överbeläggningar med fler vårdskador. Dels är det en latenstid för händelsen ska först rapporteras, registreras och därefter hanteras. Och det går inte att omedelbart avgöra om det är en vårdskada orsakad av att patienten var utlokaliserad – det är ofta många faktorer som spelar in och dessa identifieras i utredningen.  Ni har ju nu till exempel tittat på Lex Marior som inkom under förra året och där kommer kanske inte anmälan inklusive utredningen in till IVO förrän först några veckor efter att de faktiskt har inträffat. En snabb och exakt mätning av orsakssambandet låter sig helt enkelt inte göras i nuläget. En studie från VGR visar också att avvikelserapporteringen varierar beroende på beläggningsgrad.

Men har ni något projekt som gäller vårdplatsbrist på gång den närmaste tiden?

– Vi resonerar just nu om vilka analyser vi ska göra 2017 och 2018, bland annat utifrån resultaten i öppna jämförelser. Det är möjligt att vård­platssituationen är ett sådant område där vi kommer att göra fördjupande analyser för att se eventuella orsakssamband. Men det finns inget sådant beslut ännu.

Vad behöver annars göras på det här området för att förbättra situationen, anser du?

– Det är viktigt att problemen med vårdplatsbrist och utlokaliseringar uppmärksammas och att medarbetare och ledning tar det på allvar. Och att man även rapporterar riskerna. Det ska inte behöva vara så allvarligt att patienten skadas, utan det kan vara ”nära på-händelser”. Annars kan det vara svårt att göra något åt det. Det är också viktigt att poängtera att hela vårdkedjan spelar in här. Det är inte en klinik eller en avdelning som kan lösa det här problemet – olika vårdgivare måste samverka och göra det här utifrån ett patientperspektiv. Det får aldrig bli ett normaltillstånd att man vårdar patienter på enheter som inte är anpassade efter patientens behov.