Nyhet

”Viktigaste just då var att behålla lugnet”

Artikeln ingår i temat Sjukvårdens krisberedskap

När terrordådets offer anlände till traumarummet på Karolinska var det bland andra ortopedkirurgen Charlotte Thur som stod för det första akuta omhändertagandet. ”Det viktigaste just då var att behålla lugnet och jobba på där vi var. Terror­attack eller ej”.

Hon var ombytt och egentligen på väg hem den där ödesdigra fredagen. Men då ringde plötsligt telefonen.

– Det var min man som hade fått en newsflash i mobilen. Han frågade om jag hade hört vad som hade hänt på Drottninggatan och om jag skulle komma hem eller fortsätta jobba – men jag är inte lika uppkopplad så jag visste ingenting utan sa att jag fick kolla upp det.

Charlotte Thur ringde först upp den som var bakjour för att höra sig för om läget – men han var upptagen på operation, berättar hon.

– Då ringde jag verksamhetschefen för traumaenheten i stället eftersom jag visste att han var kvar. Jag frågade honom om han ville att jag skulle stanna och var jag i sådana fall bäst kunde stå till tjänst. Det var ju högst troligt att skadade personer skulle komma till oss.

Svaret från chefen var givet – Charlotte Thur ombads stanna kvar och ta sig till traumasalen snarast möjligt.

– Det var fortfarande i ett tidigt skede men jag och verksamhetschefen för traumaenheten diskuterade och kom i samförstånd fram till att det var där jag kunde göra bäst nytta.

Väl på salen mötte Charlotte Thur primärjouren och övriga kollegor som hanterar trauma och där blev hon kvar och var med och handlade några av de patienter som nu anlände i ambulans.

När förstod du att det var ett terror­dåd det rörde sig om?

– Jag anade och antog det när jag kom till traumasalen. Det var den indikationen jag hade fått. Men egentligen hade det ingen större betydelse för vi jobbar precis som vanligt med de enskilda patienterna. Det är ett sedvanligt multitraumaomhändertagande. Sedan blir det sannolikt en extra anspänning av att vi alla på salen kanske funderar kring ett eventuellt terrordåd och det kommer upp olika diskussioner.

Berätta lite om hur ni handlägger en patient som kommer in efter att ha varit med om en sådan här extraordinär händelse.

– Vi är ett traumateam som består av ett visst antal olika specialistläkare, sjuksköterskor och undersköterskor och vi hanterar patienten enligt det som kallas ATLS-principen. Det innebär att man börjar med de vitala parametrarna och ser till att få luft i patienten och säkerställer cirkulationen och sedan åtgärdar man det som behöver åtgärdas på vägen. Jag som ortoped är inte först i given utan tar framför allt hand om extremitets-, bäcken- och ryggskador som kommer lite senare i turordningen, men jag är ju med under hela omhändertagandet.

Skiljde sig arbetet på något sätt från det vanliga?

– Nej, inte själva handläggandet av patienterna. Utifrån min synvinkeln var det ett ordinärt traumaomhändertagande med undantaget att man inte riktigt visste hur många patienter som skulle komma. I en situation som denna måste man ju prioritera resurser, behov och tillgång av datortomografiapparater, operationsresurser  och så vidare. De frågorna blev initialt väckta och utvärderades löpande när vi fick rapporter om vilka patienter som var på ingång.

Men när två patienter hade handlagts lämnade Charlotte Thur traumarummet och kunde i stället bege sig till den närliggande operationssalen.

– Då var det så pass välbemannat att andra kollegor kunde ta över. Vi kunde gå och göra vårt kirurgiska ingrepp utan stress.

Exakt hur länge Charlotte Thur jobbade den kvällen har hon svårt att svara på såhär i efterhand.

– Men jag tyckte att det gick snabbt. Jag skulle tro att jag lämnade någon gång runt 19-tiden. Jag var inne igen på söndagen för att se om det behövdes någon förstärkning, men det gjorde det inte. På måndagen var det en sjukhusgemensam debriefing – sedan har arbetet flutit på precis som vanligt.

Kunde ni dra några viktiga lärdomar efter händelsen?

– Ja, det är i sådana fall det här med hur viktigt det är att man vidmakthåller sitt traumaomhändertagande. Skillnaden här var ju att det kommer flera patienter samtidigt och det är inte helt vanligt förekommande. Därför är det viktigt att även den typen av arbete utvärderas och ses över. Man kan alltid lära sig något. Men det viktigaste just då var att behålla lugnet och jobba på där vi var. Terrorattack eller ej.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera