För överläkaren och docenten Marcus Lindenberger på kardiologiska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping är det en oerhörd stress att se sina medarbetare tvingas ta hand om fler patienter än vad som egentligen är rimligt. Och han anser att systemet med satellitpatienter försämrar patientsäkerheten.

• 03 november 2022
• 0
• AV: Kristina Wallin

På sjukhuset i Linköping är inte problemet att det finns sparkrav. Som på så många andra ställen är det sköterskebristen som ställer till det.

– Sängar och lokaler saknas inte, och vi behöver aldrig ha överbelagda patienter i korridorerna. Problemet är att en avdelning som egentligen är bemannad för 12 patienter, med kort varsel kan tvingas ta in 16. Jag som kardiologjour drabbas inte primärt av extra antal patienter, men att se mina medarbetare fara illa är en konstant stress, förklarar Marcus Lindenberger, som dessutom är skyddsombud och fackligt förtroendevald.

Läs hela granskningen: Överfullt på många kliniker – år efter år

– Svårigheten är att vi som universitetssjukhus inte kan säga nej till patienter, så de som kommer in måste ha en plats helt enkelt. För oss på kardiologen är det också så att majoriteten aldrig passerar akuten, utan kommer via direktintag till avdelningen. Inte sällan måste vi justera ner våra egna intag, eftersom akut sjuka måste erbjudas en plats.

Han och hans kollegor hamnar alltså i situationen som så många sjukhusläkare känner igen i dag. Var finns det plats?

– Under vardagarna är vi oftast tillräckligt med läkare för att ta hand om patientflödet, men stressen att hitta en plats finns där hela tiden. Att sedan tvingas ha dem som satellitpatienter är ingen bra lösning för någon.

När jag kommer till jobbet är det överbeläggningarna som skapar stressen. Marcus Lindenberger, kardiolog

Det handlar inte bara om att det är praktiskt svårt att ha patienter utspridda rent fysiskt på ett stort sjukhus.

– Nej, jag anser att patientsäkerheten minskar när människor hamnar på avdelningar som inte har vår specialistkompetens. De har svårt att avgöra allvaret i situationer som uppstår. Vi har till exempel patienter på öron- näs och hals samt på neuro, där de är duktiga på sina områden, men de är inte vana vid patienter med hjärtrelaterade besvär.

Marcus Lindenberger anser att det gått så långt att det inte längre är arbetet som kardiolog i sig som skapar oro och stress under jourpassen.

– För mig som varit specialist i många år har stressen över de medicinska avvägningarna i mångt försvunnit. När jag kommer till jobbet är det överbeläggningarna som skapar stressen. Jag vet att jag ofta kommer att behöva stryka patienter som hade en planerad operation för att det helt enkelt inte finns plats på avdelningarna.

Trots det tycker han fortfarande att det är roligt att gå till jobbet och har inga tankar på att sluta.

– Jag tänker mig att jag finns kvar här om fem år. Dessutom är långtifrån allt negativt, vi har lärt oss att samarbeta bättre mellan avdelningarna eftersom vi har många möten, och vet nu att vi till exempel att patienter som fått en pacemaker normalt sett inte behöver stanna över natten.

Det finns även tecken på att något kan förbättras redan nästa år.

– Ja, sjukhusledningen har tankar på att öka platserna på allmän kirurgi och medicin, för att minska trycket på högspecialiserade avdelningar. Det känns som att ledningen verkligen hör vad vi säger, men det är svårt för dem att hitta lösningar, konstaterar Marcus Lindenberger.