• 16 december 2016
• 1
• AV: Malin Gavelin

De utför mellan sex och åtta fot- och handingrepp varje vardag – året runt –  en statistik som inget sjukhus i hela landet är i närheten av.

Sjukhusläkaren besökte den lilla, men effektiva Kärnanortopeden i Hel­singborg för att ta reda på vad Välfärds­utredningens vinsttak skulle få för konsekvenser för just dem.

Det är fredagen innan första advent och den fem man starka personalstyrkan på Kärnanortopeden har precis avslutat tiofikat – som dagen till ära bestod av nygräddade lussekatter från det lokala bageriet.

– Jag sprang bort och köpte dem lite snabbt här i morse, säger ortopeden Thomas Anderson och skojar om att ett sådant beslut troligtvis hade behövts förankras hos en hel radda med chefer om han fortfarande hade jobbat i lands­tinget.

För just de krångliga beslutsvägarna och det faktum att en landstingsanställd ortoped sällan får möjlighet till mer än två operationsdagar i veckan – var två av de avgörande skälen till varför han valde att lämna sjukhusvärlden efter 26 år och satsa på att driva en verksamhet i egen regi den där augustidagen år 2009.

– Jag var överläkare och disputerad men i praktiken kunde jag inte påverka vardagen någonting. Då släppte de möjligheten att köpa befintliga mottagningar fri och det gjorde att jag valde att ta över den här verksamheten med befintligt patientunderlag.

I dag, sju år senare, har Thomas Anderson fått sällskap i företaget av ortopedkollegan Johan Nilsson och efter två års samarbete har de utvecklat och effektiviserat verksamheten till den grad att de blivit rejält trångbodda.

– Det var synd att du inte kom på besök i början av nästa år i stället för då skulle du ha fått se våra nya lokaler med tre operationssalar varav två anpassade för infektionskänslig kirurgi, säger Thomas Anderson, inte utan ett visst mått av stolthet i rösten, medan han visar vägen den korta biten från väntrummet till dagens enda operationssal där en patient precis ska få lokalbedöv­ning inför sin Hallux valgusoperation.

För att utnyttja lokalerna till max och få möjlighet att operera varenda dag har Thomas Anderson och kollegan Johan Nilsson valt att dela veckans alla dagar broderligt mellan sig – om den ene opererar förmiddag har den andre mottagning och vice versa. Sedan skiftar de på eftermiddagen.

– Det gör att vi kan operera omkring 1 500 patienter om året och det innebär bland annat att vi gör fler framfotsoperationer än något av de större sjukhusen hinner med varje år. Vi är den enskilt största rapportören till Riksfot, ett fot-register baserat i Registercentrum i Göteborg, säger Thomas Anderson och slår sig ner bakom skrivbordet på kontoret. Bredvid honom dikterar Johan Nilsson lite snabbt innan han ger sig i kast med dagens första operation.

– Diktaten skrivs i princip ut i realtid av vår läkarsekreterare, säger Thomas Anderson. Där har vi också en stor fördel med att jobba i ett litet men effektivt arbetslag. Inom landstinget skulle samma sak ha dröjt flera dagar och det hade aldrig gjorts av samma person.

Vi går över till att diskutera Välfärds­utredningen och det vinsttak på sju procent som föreslås i den. Vad skulle det innebära för en verksamhet som Kärnanortopeden?

– Vi hade utarmats! Kanske hade vi klarat något år men med tiden skulle vi tyna bort helt med ett vinsttak på sju procent. Då hade vi inte haft ekonomi att överleva, säger Tomas Anderson.

Han nämner som exempel den nya genomlysningsapparaten de båda ortopederna planerar att investera i. Det kommer att krävas år av sparande för att få ihop de 700 000 kronorna plus moms det handlar om.

– Jag måste ha möjlighet att spara pengar i företaget en längre tid för att kunna göra en sådan investering, men med de nya reglerna skulle det vara omöjligt. Jag kan inte göra som i lands­tinget eller som på den landstingsdrivna vårdcentralen här i Helsingborg som kan gå med 30 miljoner i minus. För oss hade ett sådant underskott gjort att vi hade fått avskeda all personal eller lägga ner. Skulle vi alla jobba på samma villkor skulle den vårdcentralen inte överleva en halv nanosekund. Jag kan inte höja skatten eller äska om mer pengar – mina avtal är begränsade med tak – jag kan helt enkelt inte få mer.

Välfärdsutredningen och de förslag som presenteras i den är oerhört stötande och handlar bara om politik och röstfiske – inget annat, menar Thomas Anderson.

– Jag förstår inte vad det är man är ute efter. Skulle allt det här gå igenom har man i princip slagit ut den privata verksamheten förutom de stora jättarna; Capio, Aleris och så vidare. Man verkar tro att man har med sig folket i det här och att man har hittat en fråga som skulle kunna ge en fördel och fler röster. Man har den här idén om att några privata välfärdsföretag för ut pengar till något skatteparadis, men de andra 18 999 företagen då, som också drabbas av de här regelverken?  Jag vill inte föra ut några pengar. Jag vill operera. Då är det väl bättre att försöka nita de som faktiskt gör det?

Mycket handlar om hur man har ställt frågorna till svenska folket när det kommer till vinster i välfärden, tror Thomas Anderson. Klart man svarar nej till vinst i välfärd om det presenteras som att företagen skor sig på skattebetalarna, anser han.

– Men andra undersökningar har ju till exempel visat att 65 procent av Sveriges befolkning gärna vill bestämma själva vilken doktor man ska ha. Då tycker plötsligt samma människor­­­ att det ska finnas privat alternativ och att det kan vara helt ok med lite vinster i vården. Jag har haft patienter som har opererats här som har fått sin operation i landstinget inställd tre gånger på rad. Vi har en helt annan tillgänglighet och de operationer vi har bokat in blir faktiskt av. Vi är inte beroende av några vårdplatser och tvingas inte prioritera på grund av akuta patienter.

Något som nästan inte alls har uppmärksammats i media är två parallella lagförslag som ska stötta Välfärdsut­redningen, menar Thomas Anderson. Det ena handlar om att göra det möjligt för myndigheter att ta del av bokföringen och se exakt vad de privata vård­givarna tjänar.

– De vill få en fullständig transparens precis som i offentlig verksamhet för att komma åt vår bokföring. Då kan vem som helt begära ut även hemlig dokumentation om inköp och uppköp och så vidare. Det skulle också slå undan benen för all privat verksamhet och även tvinga oss att anställda en person som sitter och registrerar vartenda inkommande mejl. Återigen kommer den politiken att leda till att många små dukar under medan Capio och Aleris redan har de här resurserna anställda hos sig.

Det andra förslaget handlar om att privata vårdgivare inte ska få ta emot patienter med sjukförsäkring, för att politikerna ”inte vill ha någon undanträngningseffekt”, berättar Thomas Anderson.

– De skriver visserligen i underlaget att de vet att EU inte skulle gilla det och de har inga som helst bevis för att en sådan undanträngning faktiskt sker i dag. Vi har en ganska stor del patienter från försäkringsbolagen men också en hel del som kommer på egenremiss. Skulle vi inte få ta emot försäkrings­patienterna försvinner en stor del av vår inkomst eftersom våra andra avtal är begränsade med tak.

Men trots Välfärdsutredningen och de parallella lagförslagen är Thomas Anderson optimistisk och även något luttrad. För även den ”nationella taxan”, som de båda ortopederna arbetar efter har varit ett rött skynke för alla lands­ting sedan den infördes och föremål för utredning, berättar Thomas Anderson.

– Det landstingen inte gillar med nationella taxan är att där kan de inte bestämma över oss så som de gör när de sluter vanliga vårdavtal. Därför har de i alla år kämpat för att ta bort den, men lyckligtvis förpassades den utredningen till papperskorgen när den kom. Jag hoppas och tror att samma sak kommer att hända med Välfärdsutredningen.

Men handen på hjärtat – finns det verkligen inte någon övervinst i ert företag som det ser ut i dag?

– Nej, det finns det inte. Och den frågan kan jag svara mycket ärligt på. Det vi gör som småföretagare är att vi skaffar oss en peng på banken som kan hjälpa oss längre fram – till den nya mottagningen måste jag till exempel låna. Men ju mer pengar jag kan tjäna på min verksamhet desto fortare kan jag betala av mina skulder givetvis. Men om jag bara fick tjäna sju procent skulle jag lika gärna gå tillbaka till lands­tinget. De pengarna skulle inte räcka någonstans. Men med tanke på att landstingen blir mer och mer dysfunktionella skulle jag troligtvis bli hyrläkare i stället. Då kan jag jobba när det passar mig.