”Vi ser ingenting positivt med det här”

En av de specialitetsföreningar som är kritisk till förslaget om obligatorisk tjänstgöring inom primärvården är Svensk Kirurgisk Förening. Peter Elbe, ordförande i föreningens utbildningskommitté, är tydlig i sitt budskap.
Peter Elbe skräder inte orden när han pratar om Västra Götalandsregionens förslag.
– Det är ett dåligt förslag rätt igenom och vi ser inte någon som helst fördel för våra ST-läkare. Det här är en försämring av utbildningen för de drabbade specialiteterna och jag tycker att det är viktigt att man är tydlig med det.
Han menar att det är två helt olika frågor som blandats ihop i förslaget.
– Ska man prata utbildning då ska man verkligen prata om utbildning och inte ha produktion som en bakomliggande orsak. Vi förstår primärvårdens problem och diskuterar gärna frågan om resursfördelning, men vi tycker inte att man ska blanda in ST-läkarna i det här. Då är man fel ute.
Istället, menar han, borde frågan om en förbättrad kommunikation och ett bättre samarbete mellan primärvården och slutenvården behandlas på specialistnivå. Där finns ett visst mandat och möjligheterna att diskutera remissrutiner eller hur man ska fördela patienter blir bättre. Men också för att på ett bättre sätt kunna dela med sig av kunskaper till primärvården.
– Vill man ha samarbetet tycker jag att det är bättre att skicka dit specialister. Och vi i svensk kirurgisk förening skulle gärna se att väldigt många fler allmänläkare kom till hos oss istället – det är väldigt sällan de randar sig på en kirurgklinik. Däremot har våra ST-läkare god förståelse för primärvårdens problem – dels har alla ST-läkare gjort minst ett halvår i primärvården, dels har en betydande del av de patienter som dyker upp på våra akutmottagningar idag en primärvårdsprägel. Det är knappast det som våra ST-läkare saknar.
Peter Elbe berättar att upp mot 50 procent av ST-läkarnas arbetstid på en del sjukhus består av jour- eller akuttjänstgöring. Och att bara runt fem procent av alla patienter som söker en kirurgakut blir opererade.
– Vad våra ST-läkare behöver är operativ träning. De opererar lite, både om man tittar ur ett internationellt perspektiv och i ett historiskt perspektiv, och behöver mer knivtid helt enkelt. Det är något man behöver satsa på istället, säger han och fortsätter:
– Och ser man det i ett ytterligare bredare perspektiv finns det en risk för att vi tappar konkurrenskraft internationellt genom ett sånt här förslag. Vi har redan nu fått höra att det finns sådana tongångar eftersom vi i Sverige inte har någon examination.
Han menar att det kan finnas de specialiteter som skulle gagnas av en tjänstgöring i primärvården under ST-utbildningen, men att ingen av de specialiteter som ingår i intressegruppen Svenskt Kirurgiskt Råd kan se någon fördel.
– Enligt de kontakter vi har haft med Socialstyrelsen så är det inte heller möjligt att uppfylla delmål ute på vårdcentralen eftersom man behöver en handledare i relevant specialitet för det. Ska jag som kirurg uppnå ett kirurgiskt delmål måste jag ha en kirurg som handledare. Om jag randar mig inom anestesin så ska jag självklart ha en anestesiolog som handledare, men inom primärvården kan jag inte ha en distriktsläkare som handledare för ett kirurgiskt delmål, då får man inte det uppfyllt, säger han och fortsätter:
– Då säger en del att man kan uppnå A och B-målen, som är specialitetsövergripande, men det är också ett feltänk. C-målen har man lagt in block så att man är en viss period exempelvis på anestesin, men det är ingen som har ett två månaders block med ”kommunikation med patienten och närstående”. A- och B-målen löper som en strimma genom hela utbildningen. Alltså, samtidigt som man gör sin kärlkirurgiska placering ska man också träna på exempelvis vetenskapligt förhållningssätt och kommunikation – det finns ingen anledning att åka till vårdcentralen för att lära sig det.
Men spelar två månader så stor roll under en utbildning som är minst fem år?
– Det är inte tiden i sig som är problemet – jag hade tyckt att det var fel med två veckor också. Det tillför ingenting. Man kan också jämföra med en placering som är angelägen, anestesiplaceringen, som numera har minskats ner till sex veckor på många sjukhus. Visserligen är en del av förklaringen att det finns en flaskhals till anestesin, men det blir skevt ändå och bara en förlängning av ST. Det här är egentligen billig arbetskraft, det är enda syftet som jag kan se med det, och att blanda ihop det med utbildningen tycker jag är fult. Jag tror dessutom att det här kan komma att vara till nackdel för VG-regionen. Det blir inte lika attraktivt att som kirurg göra sin ST där om man vet att man måste göra två månaders tjänstgöring i primärvården, då söker man sig till något annat landsting.
Då jag som ST-läkare i allmänmedicin varit på randning på sjukhus upplever jag ofta att kollegorna där vill att jag ska inhämta kunskap för att kunna skriva bättre remisser och remittera rätt patienter, dvs ofta med syftet att underlätta och effektivisera deras arbete. Inget fel i det, alla vinner på en effektiv sjukvård. Jag ser inte heller något fel i det omvända; att blivande medicinare, neurologer psykiatriker mfl är hos oss på randning med syfte att se få bättre kunskap om hur deras patienter hanteras då de är hos oss. Syftet är inte att de ska ut för att fylla vakanser. Det är däremot faktiskt även från vår sida önskvärt med bättre remisser och färre remisser i retur för småsaker som orsakar långa fördröjningar för patienterna. Sjukhusspecialteterna ser inte primärvården som en ändlig bristvara som man måste hushålla med, utan remitterar ibland ut struntsaker och hänvisar patienter till oss för tex remisser trots att det är fullständigt självklart att patienten ska till dem, hänvisar till oss för mer inför bedömning osv, de slösar på våra resurser pga bristande insikt om hur pressat det är i primärvården. De behöver öka sin förståelse för hela vårdkedjan. Fler än en gång hörde jag överläkaren i samband med utskrivning säga om något man glömt fixa under vårdtiden ”det där får de ta hand om i lugn och ro på vårdcentralen”. Då saknar man kunskap om vad som väntar patienten, lugn och ro är inte vad som främst kännetecknar primärvården idag. Vill man ha en tillgänglig primärvård då den verkligen gör nytta gäller det att sålla bort struntsaker man hänvisar ut. Det är viktigt att ha insikt om vad primärvården kan och ska göra, eftersom vi är en av de viktigaste samarbetetspartners för de flesta specialiteter, och det får man bäst på plats.