• 21 februari 2012
• 0
• AV: Helene Thornblad

Ett genombrott i frågan för rätten att vissla även som anställd i privata välfärdsföretag kom när justitieminister Beatrice Ask i november 2011 beslutade att en utredning ska tillsättas med målet att stärka meddelarskyddet för anställda i privat vård, skola och omsorg.

Sjukhusläkaren bjöd in till samtal om meddelarskyddet och fick besked om att det i dagsläget pågår en bred problem­inventering där det även är öppet för översyn av lex Maria och lex Sarah.

Gustav Gellerbrant, sakkunnig hos Beatrice Ask, berättade att justitiedepartementet nu arbetar på ett utredningsdirektiv, med syfte att tillsätta en utredning under våren.

Avgränsas till offentligt finansierad verksamhet

Utredningen kommer att avgränsas till möjligheten att avslöja missförhållanden för anställda i offentligt finansierade verksamheter som vård, skola och omsorg.

– Vi vill ta avstamp i konkreta situationer, där anställda upplever att de inte har tillräckligt stöd i lagstiftningen för att avslöja missförhållanden. Vilka omständigheter och vilka missförhållanden är det som man upplever att man inte kan anmäla eller påtala? Jag tror att man inte bara ska titta på problemet utifrån ett meddelarfrihetsperspektiv utan ta ett samlat grepp.

– Jag tror att man ska vara öppen för att också titta på lösningar på arbetsrättens område, och på Lex Maria och Lex Sarah. Det viktigaste är att lösningen blir genomförbar, sedan kan det bli en lagändring eller en kombination av flera lösningar, sa han.

Lojalitetsplikten inskränker

Carl-Gustav Spangenberg, universitetslektor i juridik med särskilt intresse för yttrandefrihet i arbetslivet, berättade om bakgrunden till det tidigare förslaget om meddelarskydd för privatanställda, som kom 2001 efter den så kallade Fuentes Bobo-domen, ett rättsfall i Europadomstolen där spanska staten dömdes för att inte ha skyddat den enskildes yttrandefrihet enligt artikel 10 i EU:s ”grundlag”, Europakonventionen.

– Då uttalade domstolen att det finns en skyldighet för staten att skydda även privatanställdas yttrandefrihet, särskilt i företag som anknyter till det allmänna. Men i Sverige har det tolkats så för de privatanställda att lojalitetsplikten innebär en betydande inskränkning av yttrandefriheten utanför företaget, och Arbetsdomstolen har sagt att det ska vara högt i taket inom organisationen men inte externt.

Inget liknande mål har kommit upp i Arbetsdomstolen sedan dess, men när det gör det måste AD ta hänsyn till Fuentes Bobo-domen och dess innebörd, betonade Carl-Gustav Spangenberg.

– Förslaget till grundlagsändring 2001 hamnade som det brukar heta ”i den rymliga lådan” på departementet. Vad som kom däremot var det som skulle ses som ett slags komplement, nämligen företagshemlighetslagen. Det är klart att ska man införa meddelarfrihet för privatanställda så måste det finnas motsvarande sekretessbestämmelser som finns för de offentliganställda. Av det skälet tillkom företagshemlighetslagen, men meddelarfriheten utvidgades inte till de privatanställda.

Svårt att bryta ut en del

Gustav Gellerbrant menade att remisskritiken var tung mot 2001 års förslag och att justitiedepartementet i konsekvens med det dragit slutsatsen att det är svårt att bryta ut en enskild del ur lagstiftningen kring meddelarskyddet, vilket var vad förslaget syftade till.

– Meddelarfriheten är en del av offentlighetsprincipen, med skyldighet att föra diarium, att lämna ut offentliga handlingar och så vidare. Staten har en särställning med rätt till maktutövning, att ta beslut som påverkar enskilda, våldsmonopol och så vidare. Därför finns den här ventilen med meddelarskydd, efterforskningsförbud och repressalieförbud för offentliganställda.

– De senaste decennierna har mer och mer av den verksamhet som varit offentlig lagts ut på entreprenad eller på annat sätt drivits i privat regi. Det är en utveckling som regeringen allmänt sett ser väldigt positivt på. Den har skapat möjligheter för enskilda människor att välja fritt och tillgängligheten har ökat.

– Men det har också inneburit att meddelarfriheten inte varit tillämplig i alla delar i verksamheter där den tidigare varit det. För att kunna upprätthålla förtroendet för den här utvecklingen måste vi hitta en lösning i fall där enskilda säger att de inte vågar avslöja missförhållanden för att de inte vet hur rättsläget är och hur arbetsgivaren kommer att reagera, sade Gustav Gellerbrant.

”Det finns grundläggande skillnader”

– Det är klart att det är möjligt att lägga till de här privata verksamhetsområdena i bilagan till offentlighets- och sekretesslagen, men det innebär ju att de privata företagen får hela paketet – handlingsoffentligheten och skyldigheten att föra diarium. Det är inte en självklar lösning.

– De privata företagen lever under helt andra förhållanden och har ett annat behov av att hemlighålla uppgifter. Det är inte självklart att en sådan modell är lämplig och därför är det viktigt att vara öppen för olika lösningar så att vi inte åter igen hamnar i den sitsen att man inte kan genomföra förslaget efter en remissrunda.

Anonymitetsskyddet avgörande

Carl-Gustav Spangenberg framhöll att det som gör meddelarskyddet effektivt i Sverige är anonymitetsrätten, som innebär att en journalist under straffansvar inte får avslöja sina källor.

– Där uppstår en skillnad mellan privatanställda och offentliganställda, inte i rätten till anonymitet men i att den offentliga arbetsgivaren inte får efterforska vem som har ”läckt”, vilket den privata arbetsgivaren anses få göra.

– Men redan i dag ålägger lagstiftaren en privat aktör, en journalist, att inte avslöja sina källor. Nästa steg skulle kunna vara att man även gör det straffbelagt för arbetsgivare att försöka ta reda på vem det rör sig om. Det är en ganska enkel reform, bortsett från att det är en grundlagsändring som både tar tid och kan väcka en massa känslor, sa Carl-Gustav Spangenberg.

Legitimerat ansvar

Mikael Rolfs, anestesiläkare och ledamot av Sjukhusläkarnas styrelse, tog upp svårigheterna med att bedriva ett patient­säkerhetsarbete när det finns tydliga hinder:

– Det finns en motsättning i vår profession. Vi har ett individuellt legitimationsansvar som säger att vi har skyldighet att belysa om ett problem finns, men samtidigt innebär den nuvarande lagstiftningen att det även på den offentliga sidan är svårt att gå vidare med problem.

Ansvaret ligger långt nere i organisationen på den legitimerade personalen, men möjligheterna att göra något åt problemen finns på den administrativa sidan. Vi kan ta lex Maria som exempel. Jag som medarbetare kan hur många gånger som helst framföra att det här fungerar inte, men det är fortfarande min chef som avgör om det blir ett lex Maria-ärende.

”Lex Maria och lex Sarah är extremt svaga”

För oss medarbetare är lex Maria och lex Sarah extremt svaga lagstiftningar. Vill man verkligen lyfta upp att det ska vara ok att prata om problem med kvalitetsaspekter i offentligfinansierad verksamhet, då måste även de lagstiftningarna ses över.

– Även om offentliganställda på pappret har ett starkt skydd, finns det hål i det. Sjukhusläkarna delar ut ett pris som heter Årets Visslare, som handlar om sådana som trots det vågat peka på oacceptabla förhållanden. Och det är ju genomgående tyvärr så att de blivit bestraffade.

Strukturer och normer kan styra mer än lagar

Strukturer, normer och rutiner på arbetsplatsen kan i praktiken ha större betydelse än om verksamheten är offentlig eller privat, menar Mikael Rolfs.

– Det är ett självmål om man tror att problemet är löst bara man flyttar över de offentliganställdas paket till all offentligfinansierad verksamhet, för det handlar också om kultur. På större privata enheter som S:t Görans sjukhus tog man över en hel fungerande struktur från det offentliga, men problemen kan vara större på små enheter.

– Som i Carema-fallet där omvårdnadssektionen var skrämd till tystnad, men externa konsulter i form av läkare var inne för ett specifikt uppdrag, och såg att det fanns saker som påverkade hälsa och liv. Och då hamnade de i den här gråzonen, vad kan man göra och vad kan man inte göra? Sedan de skrivit en rapport om missförhållandena säger Carema till stadsdelsförvaltningen att vi vill inte ha kvar dem som konsulter hos oss. Det är en bestraffning som är mycket svårare att komma åt för då är det ett företag som straffar ett annat företag.

– Jag förstår att det inte är lätt att hitta ett utredningsdirektiv som täcker alla de här bitarna men har vi inte förtroende för offentligfinansierad privat verksamhet så kommer det att spilla över även till det offentliga.

Nyttan med yttrandefrihet

Carl-Gustav Spangenberg framhöll att det kanske starkaste argumentet för yttrandefrihet på arbetsplatsen är nyttan för organisationen och samhället:

– Det görs förödande misstag i organisationer där man inte lyssnar på kritik, paradexemplet är regalskeppet Vasa, men även i vår tid finns tydliga exempel som finanskrisen i USA. Och chefskulturen blir bättre där man lyssnar på kritik.
Gustav Gellerbrant kommenterade att frågorna om kritik av missförhållanden är komplexa och inte enbart rör lagstiftning:

– Det berör arbetssätt och kultur, och det kommer nog alltid att krävas integritet av den enskilde anställde som vill avslöja missförhållanden. Men även om vi inte kommer åt allt genom lagstiftning är det fundamentalt för förtroendet för politiken och välfärden att lagen är tydlig och att människor upplever att de har kanaler att föra fram missförhållanden.

Fakta: Fuentes Bobo-domen

Tv-producenten Fuentes Bobo avskedades från det span­ska­ tv-bolaget TVE sedan han kritiserat hur företaget sköttes, bland annat i en artikel i dagspressen.
Fuentes Bobo väckte talan vid Europadomstolen med hänvisning till att avskedandet innebar ett ingrepp i hans yttrandefrihet enligt Europakonventionens artikel 10. Europadomstolen fastslog i domen att det är statens skyldighet att garantera arbetstagares yttrandefrihet – även när arbetstagaren inte är statligt anställd. Spanska staten ålades att betala ett skadestånd till Fuentes Bobo.